Läs senare

»Alla barn vill rita«

PorträttDaria Bogdanskas självbiografiska serieroman om svartjobbares villkor i restaurangvärlden fick recensenter att jubla. I dag arbetar hon som serielärare.

Foto: Emil Langvad, TT

Titeln på Daria Bogdanskas serieroman är tecknad i alarmerande bokstäver: Wage slaves (Galago, 2016). Den 200 sidor täta och hyllade berättelsen om »löneslavar« i Sverige baseras på hennes eget liv. Daria, ursprungligen från Polen, flyttar till Sverige och Malmö för att få en nystart i sitt liv. För att försörja sig nödgas hon ta ett jobb som servitris på en av restaurangerna kring hippa Möllevångstorget.

Den värld hon kliver in i är brutal: långa arbetsdagar, ingen anställningstrygghet. Lönen är satt efter desperation och en strukturellt rasistisk arbetsmarknad. »Vita« européer kan tjäna 50–60 kronor i timmen, asiater 40 kronor och utomeuropeiska svarta 30 eller till och med 20 kronor i timmen.

Så utvecklar sig Wage slaves till en politiskt laddad självbiografi i två, parallella spår; det ena om att som 25-åring hitta sin väg i det nya landet, det andra om kampen för alla människors lika värde. Daria är förbannad, frustrerad, modig och rädd – och faktum är att hennes kamp till slut bär frukt. Med hjälp av en journalist och Syndikalisterna, det enda fackförbund som vill hjälpa henne, får hon den skurkaktiga krogägaren att blotta strupen.

Journalister frågar ofta när jag började att rita, men det är en felställd fråga. Frågan är snarare: Vad bidrar till att någon fortsätter?

– Ni svenskar är vana vid ett system där 90 procent av arbetarna är med i facket, och därmed bundna av kollektivavtal. Men dagens arbetsmarknad ser inte riktigt ut så längre. Och eftersom det saknas lagstiftning om minimilön kan den arbetsgivare som inte har kollektivavtal betala personal 20 kronor i timmen helt lagligt.

Att många på dagens svenska arbetsmarknad varken vågar eller känner till att man kan organisera sig är ett stort problem, menar hon:

Daria Bogdanska

Gör: Serietecknare, författare, cykelreparatör och lärare i serieteckning vid Fridhems folkhögskola i Skåne.

Ålder: 28 år.

Bor: I Malmö.

Fritid: Spelar bas i bandet Två krig.

– Däri ligger min besvikelse på Sverige. Dagens arbetsmarknad kräver politiker som svarar på de problem som finns nu. Och facken borde värva alla unga och nysvenskar, som inte ens vet att facket finns.

För någon som kämpar med språket kan serieformatet vara ett utmärkt format, både för att uttrycka sig och ta in berättelser, menar Daria Bogdanska. Meningarna i serier är ofta korta och kärnfulla; resten berättas i bild.

– Någon recensent tyckte att språket i Wage slaves var »fyrkantigt«, men det är lite av poängen. Jag hade bara hade varit i Sverige i tre år när boken kom ut, och pratar fortfarande inte perfekt – men det är sådan jag är, och faktiskt så som många av oss invandrare låter.

Daria Bogdanska bor numera ett stenkast från Möllevångstorget. Två dagar i veckan arbetar hon – vitt! – som lärare i serietecknande på allmän linje vid Fridhems folkhögskola. Två dagar i veckan är hon cykelreparatör. Resten av tiden ägnar hon åt eget ritande. På fritiden spelar hon i ett band.

Arbetarlitteratur. Daria Bogdanskas hyllade serieroman skildrar Sverige ur ett svartjobbarperspektiv.

– Jag älskar Malmö, det är mitt hem nu. Jag har en partner och vänner här. Det känns som om jag har byggt upp ett bra liv.

Anledningen till att Daria Bogdanska sökte sig till Sverige var att en vän tipsade henne om Kvarnby serieskola, en folkhögskola med säte i Malmö.

– I boken beskrivs en flört med en svensk kille också, men främst flyttade jag till Sverige för bildningens skull. Även om det först kändes lite löjligt när jag kom in på Kvarnby; hur skulle serietecknande kunna leda till ett jobb? Samtidigt var tecknandet det jag kunde och ville.

Daria Bogdanska är uppvuxen i den lilla orten Lomianki utanför Warszawa i ett hus med mamma, pappa, farmor, farfar och en sju år äldre bror. Pappa arbetade på stålfabriken, mamma var assistent i ett fotolabb. Det var brist på pengar, semesterresor och böcker i bokhyllan. Därutöver var det ofta stökigt hemma; pappa drack, blev aggressiv och misshandlade mamma. Några av gångerna ringde den lilla Daria till polisen.

– De kom och tog honom – och släppte honom när han nyktrat till. I Polen, liksom i Sverige och på de flesta håll i världen, är det väldigt svårt att få stöd av samhället som våldsutsatt. Ofta är den enda lösningen att kvinnan flyttar, men det var svårt ekonomiskt för min mamma. Och hon ville att jag och min bror skulle få växa upp i ett hus.

Den lilla Daria gillade att rita och skriva. Som tonåring började hon också att intressera sig för politik. Det ledde till att hon ensam tog bussen till Warszawa för att demonstrera mot Irakkriget. I samma veva upptäckte hon huvudstadens punk- och undergroundscen. Daria tillbringade alltmer tid med sina nya vänner och kom tillbaka till byn med ny frisyr och nitarmband. Den stilen gick inte hem hos hennes konservativa lärare på högstadiet.

– Jag fick ständigt skulden för allt. En lärare gick så långt att han kallade till sig mina vänners föräldrar och påstod att jag hade dåligt inflytande över deras barn. Jag var ju bara ett barn! Någon gång skulle jag vilja konfrontera de lärare som utsatte mig så hårt.

Skolpepp. »Det viktigaste och mest revolutionerande som serieskolan gav mig var att jag fick ett nytt självförtroende.«
Foto: Emil Langvad, TT

Samtidigt eskalerade bråken och misshandeln hemma. En dag, när Daria var 15 år gav sig pappan även på henne. Daria flyttade hemifrån samma dag, hoppade av gymnasiet och levde därefter i olika kollektiv i Warszawa eller jobbade utomlands.

– Jag har inte sett eller pratat med min pappa sedan dess. Däremot har jag jättebra kontakt med min mamma, och träffar henne i Warszawa så ofta det går. Helst vill jag att hon också flyttar till Malmö, men det skulle bli svårt för henne att leva här; hon talar varken engelska eller svenska.

Att rita serier kräver teknik. Det fick Daria Bogdanska utveckla på Kvarnby serieskola. Men det mest revolutionerande var att hon tillskansade sig ett nytt självförtroende.

– Journalister frågar ofta när jag började att rita, men det är en felställd fråga. Alla barn vill rita eller uttrycka sig på olika sätt. Frågan är snarare: Vad bidrar till att någon fortsätter? Jag fick tidigt bekräftelse av mamma för mina teckningar, men jag utvecklade inte mitt skrivande – det fanns helt enkelt ingen jag kunde diskutera det med.

Den som sitter ensam hemma och ritar riskerar också att förminska sig själv, menar hon:

– Tillsammans med andra får man perspektiv, och ser att alla har olika stilar – sin stil. Det visar att man kanske inte är sämst, trots allt, och att min stil är värd att intressera sig för.

Daria Bogdanska ser också fördelar med den självbiografiska trend som just nu finns inom svensk seriekonst.

– Serier handlar ju om att förmedla känslor. Man måste inte kunna rita fint och eller ens ha en klassisk, dramaturgisk handling, och det kan vara särskilt bra för folk med lågt självförtroende – arbetarklass, kvinnor, invandrare – att slippa den där hämmande frågan: »Varför skulle någon tycka att min historia är viktig?« Vi vet ju att all bra konst ger igenkänning.

Vad gäller Daria Bogdanskas skapande hänger liv och politik fortsatt intimt samman.

– Jag har precis gjort en serie om skiftet från kommunism till kapitalism i Polen. I den neoliberala världen efterfrågas en högre utbildning till nästan alla jobb. Och den förändrade arbetsmarknaden handlar inte enbart om »oss« i arbetarklassen, och våra livsval, den handlar om oss alla.

ur Lärarförbundets Magasin