Läs senare

Anne Bamford tar hit The Wow Factor

forskningOm Anne Bamford vore utbildningsminister skulle hon investera i kreativitet, kultur och konstnärliga ämnen i skolan. Det är bra för både utbildningen och samhällsekonomin, men i Europa går vi åt ett annat håll än i resten av världen, säger hon.

02 Jun 2009

I Colombia har lärare vidareutbildats till musiklärare för att alla barn ska få lära sig dansa och spela ett instrument. På Kuba tar lärarna duktiga tonåringar till hjälp för att lära yngre barn spela. Hongkong har kreativitetsskolor och på Malta finns särskilda kreativitetslärare anställda för att inspirera andra lärare att arbeta mer kreativt. I Bhutan bedömer man utbildningens kvalitet efter hur glada och nöjda eleverna är.

– Det finns en mängd fantastiska och nyskapande initiativ runt om i världen. I länder som Korea, Kina, Indien, Singapore och Malaysia görs otroliga investeringar i kultur och konst som en väg in i framtiden. Häromdagen fick jag ett mejl från Botswana om att de ska starta konst­undervisning för att bygga och utveckla sin ekonomi.

Men i Europa har vi en trend att gå åt andra hållet jämfört med resten av världen.

Det säger professor Anne Bamford, som antagligen vet mer än någon annan vilken inverkan skolan kan ha, om den både har kreativ, kulturellt och konstnärligt baserad undervisning och dessutom bra program för musik, dans, drama, bild, poesi och andra konstarter. Hon har ägnat det mesta av sitt arbete de senaste fyra-fem åren åt att på olika sätt spåra effekterna. Bland annat har hon, för UNESCO:s räkning, tagit pulsen på nu-läget i den kulturella undervisningen i världens länder och berättat om det i boken The Wow Factor.
Den senaste forskningen har Anne Bamford gjort tillsammans med konstnärer och kollegor vid University of the Arts London, som huserar i det forna militärhögkvarteret mitt emot Tate Britain. Där är det numer högt i tak, både bokstavligt och bildligt, och hon är glad att vara där även om hon ibland saknar vädret hemma i Australien.

Fast hon åker dit ibland. Eller någon annanstans. Hittills har hon inte varit i Afrika, men annars har hon varit i stort sett överallt och antingen hållit föreläsningar, gjort nationella studier eller träffat ministrar, lärare, föräldrar och elever. Sedan uppdraget för UNESCO blir Anne Bamford ständigt efterfrågad. Och om inte hon har tid, så kommer ministrarna till henne i London för ett samtal; för ett tag sedan hade hon till exempel Norges kunskapsminister Bård Vegar Solhjell på besök.

På väg till Island nyligen fick hon i en flygplatsenkät svara på hur många gånger hon flugit de senaste tolv månaderna. Minst 50. Men något guldkort på flyget har hon inte, oh no, det har man inte inom utbildningen.

– Jag reser för mycket, men jag tycker det är viktigt. Kulturell, kreativ undervisning är just nu ett särskilt fokus för UNESCO och kan jag hjälpa till så gör jag det gärna.

Sådan undervisning och konstformer som musik, dans och drama har stor inverkan på barns lärande. Till exempel ger den barn större självförtroende och det i sin tur har effekt på språkinlärningen.

– Det finns en tydlig länk mellan konst och läs- och skrivinlärning. Även barns kritiska tänkande blir större och det förbättrar det matematiska och vetenskapliga sättet att tänka.

Barn som håller på med konst tenderar också att samarbeta mer än barn som inte gör det. Och de blir mer positiva till skolan och skolkar mindre, helt enkelt för att de tycker om att vara där.

Det här kan Anne Bamford visa forskningsresultat på. Men hon har också egna erfarenheter av vad kreativ, konstnärlig och kulturell undervisning betyder. Som tioåring flyttade hon från Tasmanien till Sydney och hamnade i en klass som inte hörde till skolans bästa. Tvärtom faktiskt. Tills läraren blev sjukskriven och klassen fick en vikarie som lockade fram elevernas lust att lära genom att använda drama.

– I samma veva vann jag en lokal teckningstävling och fick en bok i pris. Dessa två faktorer gjorde att jag började tänka på mig själv som en kreativ och konstnärlig person. Från den punkten kunde jag alltid lära mig saker, om jag bara gjorde det på ett konstnärligt sätt.  I slutexamen i matematik ingick en svår fråga, som jag inte kunde svara på. Då rev jag sönder papperet och byggde en modell, en sorts skulptur, och kunde på så sätt lösa uppgiften. Jag fick bra betyg i matte.

Visuell konst var – och är fortfarande – Anne Bamfords specialområde. När hon en gång blir pensionär börjar hon nog måla igen även om hon lagt konstnärsdrömmarna bakom sig, berättar hon. Men hon gillar också dans, musik, drama och poesi, och när hon själv blev lärare i primary school (för barn 5-12 år) använde hon alla konstformerna.

– Från första minuten var jag inställd på att det måste finnas många andra barn än jag som också kunde lära sig saker om de presenterades på ett konstnärligt sätt. Så jag försökte göra all undervisning så kreativ som möjligt. Särskilt gärna ville jag undervisa barn som ingen annan ville ha, för jag tyckte redan då det var viktigt att ge dem en ordentlig chans.

När hennes elever skrev uppsats fick de rita historien först; då blev det lättare att hitta orden. När hon undervisade i geometri, och barnen tyckte det var tråkigt, satte hon på deras älsklingsmusik och lät dem dansa olika sorters trianglar och vinklar.

– Varenda unge hade alla rätt på provet. Det var fantastiskt! De satt och rörde armarna i luften medan de skrev. Barnen tyckte om att lära sig, föräldrarna var glada och jag tyckte det var roligt att vara lärare.

Att även lärarna får bättre själv­förtroende, och tycker mer om sitt jobb, är ett annat resultat av en kreativ och kulturell undervisning. Forskningen visar också att kreativa lärare är mer benägna att fortbilda sig och att stanna kvar på samma arbetsplats.

– När jag frågar lärare om de vill vara mer kreativa och använda olika konstformer säger nästan alla ja. Men de känner sig bundna av allt pappersarbete, alla tester och prov. Systemet hindrar dem från att försöka.

Även när Anne Bamford träffar utbildningsministrar så säger nästan samtliga att de vill ha en mer kreativ skola, eftersom det är viktigt att alla barn får tillgång till kultur och konstnärliga kunskaper och erfarenheter.

Inte bara de barn vars föräldrar har råd att låta dem få spela eller dansa på fritiden. Vid en nationell studie i Norge nyligen fick hon frågan: ”Du har pratat med ministrar, kommunalpolitiker, företrädare för olika politiska partier, föräldrar, barn, lärare, rektorer och huvudmän för musikskolor … alla vill att det ska finnas mer kreativitet i skolan. Varför händer det inget?”

– Jag kunde inte svara. Jag vet inte vad som stoppar dem!

Forskningen visar också att ju mer konstnärliga ämnen barnen har i skolan, desto troligare är att det att det uppstår en konversation över generationsgräns­erna. Istället för att barnet svarar ”ingenting” på frågan ”vad har du gjort i skolan idag?”, så berättar barnet om upplevelser i musiken, dansen eller dramat.

– Det är viktigt, för det gör föräldrar och mor- och farföräldrar delaktiga i det som händer i skolan. Konst har också en viktig roll när det gäller att hjälpa individer att hitta sin identitet och kultur, vem de är och hur de passar in i världen. Det är en stor fråga i Europa eftersom vi har så stor migration. Vilken kultur har ett barn som fötts i Irak, vuxit upp i Marocko och Turkiet och sedan flyttat till Sverige? Hur identifierar hon sig? Hur definierar hon sin egen kultur?

Visst finns det kultur som går bortom gränserna, konstaterar Anne Bamford. För henne blev det påtagligt när hon gjorde studierna för UNESCO, och tre av hennes fyra barn åkte med runt världen. För dem spelade det ingen roll i vilket land de var eller att de inte förstod språket; det viktiga var att andra unga lyssnade på samma låtar som de hade i sin iPod och att alla spelade Nintendo.

– Men jag tror också det är betydelsefullt att man har en kultur man kan dela med andra inom ett land eller område. Att man kan samma sånger och känner igen samma målningar. Känsla av gemenskap byggs utifrån de kulturella anknytningar man har, och jag tror barn behöver en förståelse för den kultur de befinner sig i. Men vad som är kultur låter sig inte så lätt definieras som genom till exempel en kulturkanon eller tavlorna på Tate Britain.

Efter ungefär tio år som lärare började Anne Bamford undervisa på lärarutbildningen i Sydney. Där fortsatte hon att utveckla sina idéer och doktorerade genom att använda olika konstformer som ett sätt att tänka och ställa frågor om världen. Hon fick ett australiensiskt pris för nyskapande forskning på kuppen – och framför allt fick man upp ögonen för henne inom UNESCO. FN-organisationen hade då just inlett en dekad med fokus på hur konventionen om mänskliga rättigheter (från 1948) efterlevs när det gäller barns och ungas tillgång till kultur.

Samtliga 193 länder inbjöds att svara på en enkät och lämna in tre fallstudier. 170 svarade. Anne Bamford ägnade mer än två år att analysera all information (”det var tre proppfulla rum”) innan hon skrev boken The Wow Factor. I den beskrivs också viktiga ekonomiska för­delar som kreativ, kulturellt baserad undervisning har för ett land.

– Ett exempel: Ungefär 30 procent av Londons ekonomi kommer från kulturbaserad, kreativ industri, jämfört med 6 procent från finansväsendet. Företag letar inte efter människor som kan stava, de vill ha nyskapande folk som kan tänka ”outside the box”, samarbeta och kommunicera.  Allt detta utvecklas i rikt mått genom konstnärliga uttrycksformer. Om vi inte uppmärksammar det i Europa kommer utbildningen inte att producera de människor arbetsgivarna vill ha.

– Dessutom är det så att om jag skulle ranka de länder som både har bra program i olika konstformer och en kreativ undervisning, så skulle det faktiskt bli samma länder som ligger högst i PISA-undersökningen.

Men trots alla andra viktiga effekter är det ändå ”wow-faktorn” som betyder mest, tycker Anne Bamford. Uttrycket kommer från en lärare i Australien, som i sin fallstudie beskrev den magiska känsla som uppstår när ett barn plötsligt, oplanerat och oväntat kan spela ett instrument, dansa eller måla en bild.
”Wow-moment” kan uppstå både i processen och genom resultatet. Det är problematiskt att lärare ibland fokuserar för mycket på det ena eller andra – experimenterandet är viktigt, men det ligger i konstens natur att den ska visas för andra, menar hon. Konst är ”performance” och barns skapande ska värderas och behandlas med respekt, med samma språk som i vuxnas konstvärld. Barn ska få repetera, framträda, reflektera och analysera.

– Konst är kognitiva handlingar, likväl som kroppsliga. Jag tycker också det är kritiska handlingar; om de utförs väl ger de mycket att tänka på och reflektera kring.

Därför är det viktigt att alla barn, oavsett socioekonomisk bakgrund, får en kvalitativ introduktion i ”konstens språk” så att de lär sig ”prata” det flytande, anser hon. Sedan gäller det att hålla igång och träna regelbundet så att inte färdigheterna försvinner igen.

– Det är precis som med konditionsträning. Fast de flesta av oss tycker det är roligare att måla, spela och dansa än att gå på gym. Människor har en naturlig önskan att uttrycka sig konstnärligt.

Anne Bamford skulle säkert kunna prata en månad om det här, men hennes kalender är fullbokad. Medan hon visar vägen ut genom slingrande korridorer berättar hon att det stora tegelhuset här på Millbank var det sista de engelska fångarna såg, innan de fördes ner till Themsen för att skeppas till Australien.

– Hemma brukar vi kalla engelsmän ”pom”, ”Prisoners of Millbank”. Mina kollegor här på University of the Arts brukar skratta: ”För 200 år sedan försökte vi bli av med er och nu är du tillbaka”.

Men det är snälla, glada skratt.

Och det är nog tur för Europa att Anne Bamford kom tillbaka.

ur Lärarförbundets Magasin