Läs senare

Bättre dans utan regler

21 Okt 2016

Illustration: Tzenko Stoyanov »Dans är frihet!« säger vi och ser en Isadora Duncan-älva draperad i fladdrande tunna tyger virvla förbi för vår inre syn. »Dans är ett ursprungligt språk!« citerar vi och hänfaller åt en exotiserad fantasi om extatiska rörelser till suggestiva trumrytmer.

Sedan ställer vi upp våra elever på snörräta rader, lär dem köa och vänta på sin tur. Vi klär våra danssalar med speglar, så att eleven kan få syn på varje avvikelse i sitt rörelsemönster, varje skavank i sin figur, varje teknisk och estetisk miss. I spegeln ser eleven vad någon utomstående skulle se, jämför sig med de andra och lär sig sin plats i duktighetshierarkin.

»Jämför dig bara med dig själv!« säger vi och sätter upp en affisch i A2-format med en mager ballerina med abnormt översträckta knän i en hänförande klockan-sex-arabesque. En pointe. Vi glömmer att en bild säger mer än tusen ord, att även om vi upprepar flera hundra gånger att eleven bara ska jämföra sig med sig själv kommer ballerinan titta ner från väggen och säga: »Detta är vad du faktiskt ska jämföra dig med.«

»Lämna vardagen utanför, när du går in i danssalen!« säger vi och drömmer om danssalen som en fristad från samhället, livet, världen med alla dess våndor. Även här bedrar vi oss, för sanningen är att danssalen vanligen utgör ett koncentrat av samhällets normer och strukturer. Om barn i allmänhet förväntas göra någorlunda som vuxna säger förväntas danselever vara fogliga dockor, som följer lärarens minsta vink. Om tjejer i allmänhet förväntas vara behagfulla ska kvinnliga dansare vara överjordiskt vackra, oemotståndligt sexiga, leende, lockande, ja, rentav eteriska. Om heterosexualitet är norm i allmänhet är enkönade duetter så ovanliga på dansscenen att de verkar omöjliga att föreställa sig. Om tjocka människor osynliggörs i allmänhet är de så oväntade i danssammanhang att publiken inte vet om de ska skratta eller gråta när en storvuxen dansare väl dyker upp.

I danssalen krockar två ideal: transidealet (dans som frigörelse och extas) och perfektionsidealet (den ouppnåeliga ballerinan). Det är dags att vi börjar fundera på om något av dem egentligen är särskilt eftersträvansvärt. De senaste åren har jag upptäckt att ju färre estetiska korrigeringar jag ger desto bättre dansar eleverna. Sedan vi tog bort speglarna har de börjat visa en fördjupad förståelse för tekniken. »Upplev kroppen inifrån!« säger jag och föreställer mig en framtid där varje dansare är sitt eget ideal

Emelie Bardon

Jobbar som: Frilans på Waileth & Bardon samt danslärare på Skånska småstadens kulturskola (grundskola med dansprofil)

Drömkollega: Jag har redan min drömkollega Elin Waileth! Hon inspirerar, utmanar och boostar mig.

Drömlektion: En där eleverna gör nya upptäckter som engagerar och fascinerar dem i ändamålsenliga lokaler där all teknik fungerar.

Tips: Ta ner och ställ undan speglarna!

Aktuellt just nu: Min bok Koppla bort autopiloten, som ges ut av Lärarförlaget i vår.

 

ur Lärarförbundets Magasin