Läs senare

Claes bygger för liv och död

Den som har lyckan att ha Claes Blixt som slöjdlärare har aldrig tråkigt. Han verkar ha en outsinlig källa av energi och har ständigt nya projekt på gång. En gång blev det ordentligt rabalder i lokalpressen och till och med Expressen kom på besök. Det var när han efter sin fars död arrangerade en likkistekurs i byn, där deltagarna fick hjälp att snickra ihop sin egen kista.

13 Dec 2010

Claes Blixt står och väntar vid stationen i Skene, lutad mot sin röda Citroën Jumpy. Trots att vi inte har träffats tidigare vet han att det är mig han ska träffa. Vi är inte många som stiger av tåget.

På andra sidan järnvägen ligger Kungsfors numera nedlagda textilfabrik. En gång var detta Sveriges största väveri med över ett tusen anställda. I bilen berättar Claes att många i trakten började på bruket direkt efter grundskolan och blev kvar tills de gick i pension.

Skene ligger i Sjuhäradsbygden, som från slutet av 1800-talet och till mitten av 1900-talet präglades av en snabbt växande textilindustri. Sedan tekokrisen slog till på 1970-talet har produktionen successivt flyttat utomlands. Det märks på samhällena här omkring, här finns många tomma textilindustrilokaler och i vissa byar går det att köpa ett helt hus för vad ett par kvadratmeter kostar i Stockholms innerstad.

Vi tar en sväng förbi Claes renoverade hus i Skene som tidigare var ortens polisstation. Han pekar på det nuvarande köksfönstret. Där innanför låg förr den gamla fyllecellen med avspolningsbart cementgolv.

Egentligen är det Claes lediga dag – han kallar den Claesdagen, den dag i veckan då han har tid för alla sina projekt utanför skolan. Men vi svänger ändå Foto: Hasse Hedströmupp till Ängskolan och Claes visar runt i slöjdsalen, där Jim Miller i dag leder slöjden. Det är lugnt i slöjd-salen, de flesta elever har orientering och bara ett par av dem står och putsar på sina slöjdalster.

– Det är en populär skola och det är kö hit. Vi har flera profiler: matematik-NO, idrott och musik samt jakt och natur. Här finns många duktiga och drivande lärare, berättar Claes.

Claes är ganska ny på skolan. Tidigare arbetade han i Tranemo, några mil härifrån. Där var han med och byggde en ny slöjdsal från grunden. Han var med och skapade något nytt.

– Bildläraren och jag drev igenom att vi fick en gemensam sal. Vi tyckte att ämnena hade så mycket gemensamt att de borde ligga tillsammans. Vi sysslade båda med konst utanför skolan. Den inspiration det gav tog vi med oss till skolan.

– Här på Ängskolan är det mer 50-talsstämning i slöjdsalen, säger Claes och skrattar.

Men det märks att han har stor respekt för sina trä- och metallslöjdskollegor på Ängskolan. De har arbetat här i nästan 20 respektive 40 år.

Claes och Jim diskuterar vilken pedagogisk modell de egentligen arbetar efter. Claes hävdar att Jim arbetar Otto Salomon-inspirerat, eller efter Linköpingsmodellen. Han själv arbetar mer enligt Göteborgsmodellen, den lite flummigare modellen, som han kallar den. Men de har närmat sig varandra. Numera anser Claes att det går att utgå från arbetsområden och kombinera det med elevernas idéer och eget skapande. Numera vill han ta till sig det bästa av de båda modellerna.

– Jag vill behålla det i Göteborgsmodellen som aktiverar fantasin, som gör att man vågar ta ut svängarna. Samtidigt vill jag ta vara på det lite mer gedigna i Linköpingsslöjdandet, som kanske inte alltid vågar lika mycket, men som resulterar i gedigna slöjdalster som eleverna är stolta över. Skapande har utrymme även i ett sådant system, framhåller Claes.

I slöjdsalens tak hänger sjuornas arbetsområde, massor av stommar till pallar i olika utföranden och modeller. Det är ett gemensamt arbetsområde, där dynan görs i textilslöjden.

Även åttorna har ett arbetsområde som drar in båda slöjdarterna. Tidigare tillverkades ett skåp med en textil inramning. Men det förde med sig att eleverna under en alltför stor del av tiden stod och tillverkade standardskåp. Inte speciellt kreativt. Det dröjde allt ör länge innan eleverna kom i gång med den personliga designen. I stället gör eleverna nu en personlig ram, som kanske inramar ett broderi eller något annat textilt.

– Det är härligt att de tekniker som de lärde sig när de gjorde pallarna året före, använder de nu helt självklart i det här arbetsområdet, framhåller Jim.

På Ängskolan arbetar man hårt för att slöjden ska vara och betraktas som ett ämne. Trä- och metallslöjden och textilslöjden har en gemensam genomgång för eleverna varje år, något de kallar inspirationstid. Han tycker att det ur ett genusperspFoto: Hasse Hedströmektiv är oförsvarligt att eleverna själva får välja slöjdart.

– Att ha tagit bort valmöjligheterna är en nyttig utmaning; att klara av att få inspirerade elever trots att de inte själva valt inriktning.

Claes tycker att det är viktigt med morötter och förebilder och är ingen anhängare av jantelagen. Han har lyckats få företagare i trakten att sponsra stipendier som han delar ut till elever som gjort något bra i slöjden under terminen.

– Det behöver inte bara vara MVG-elever utan de kan gå till elever som varit förtjänstfulla på andra sätt. Det är en sporre att utses till veckans hantverkare i slöjden och en inspiration för alla. Överhuvudtaget förstår jag inte varför skolan inte i högre utsträckning bygger på det som eleverna är bra på, att vi inte stöttar det som eleverna brinner för. I dag är många elever redan avtrubbade när de kommer till oss på högstadiet.

Många är alldeles för oroliga för att misslyckas. Men Claes menar att misslyckandet är en del av skapandet. Han tycker om den mentalitet som finns i USA, där det sägs att det behövs ett par konkurser innan man kan lyckas. Misslyckanden är lärorika.

– Det är synd att det inte i betygskriterierna står något om att man ska misslyckas ibland, filosoferar Claes.

Eleverna brukar fnissa när han påstår att det är okej att misslyckas, så länge de inte tar död på någon, eller förstör maskiner eller verktyg med uppsåt.

När han tog över sin förra slöjdsal efter Roland – som jobbat på skolan i Tranemo i 42 år – tog han också över något annat från sin företrädare: Rolands vana att vid varje lektion hälsa på eleverna genom att ta dem i hand. Det har Claes fortsatt att göra varje dag i 15 år.

Claes berättar att han använder sig själv som metafor för skapande och kreativitet. Han visar vad man kan hitta på med saker som inte ser mycket ut för världen. Här i slöjdsalen har han bland annat pimpat trädgårdsredskap. En idé kom från en elev som skulle kratta löv samtidigt som det på andra sidan staketet gick en granne som han inte drog jämt med. Claes gjorde om krattan till en kombinerad kratta och maskingevär. Sedan fick fantasin sköta resten.

– Jag bygger på mina egna projekt under lektionerna. Det är ett sätt att visa vad jag brinner för och vad jag gör när jag inte är i slöjden. Jag har upptäckt att det både inspirerar eleverna och får dem att arbeta bättre. Han tror att det vore bra om eleverna fick se fler lärare som brinner för sina ämnen, som inte bara undervisar. Det skulle hjälpa eleverna att förstå att det här är på riktigt, att det handlar om viktiga saker. De skulle må bra av att då och då iaktta musikläraren som komponerar och spelar musik, få uppleva att bildläraren visar vad han eller hon arbetar med och se matteläraren lösa svåra ekvationer bara för sin egen skull.

– Det är viktigt att eleverna ser hur skapande går till, att de vågar pröva, att de även vågar ta osäkra vägar och ibland misslyckas. Det är viktigt att de vågar testa och att de utnyttjar varandra i arbetet – jag är ju fullt upptagen med mina konstverk – därför måste de tänka själva.

Genom att han gör sig upptagen kommer eleverna inte och frågar och får bekräftat saker som de egentligen redan vet. Och genom att han gör sig otillgänglig frågar eleverna i första hand en kamrat eller gör egna försök och tvingas till att ta egna beslut.

– Det är klart att jag finns där och styr dem. Men jag är ingen lärare som de direkt frågar om något går dem emot. Elever behöver lite motstånd, att de får känna den belöning det är att veta att de kan övervinna svårigheter och motstånd.

Många av de saker han gör i slöjden kommer till efter samtal med eleverna. När de talade om dödsstraff kom de också in på frågan vad det går att göra för att avskräcka hundar som beter sig dumt, som biter människor? Jo, man tar dem till veterinären där de får en spruta så att de dör. Skulle det inte gå att avskräcka dem på annat sätt? Den elektriska stolen är ju tänkt att avskräcka människor. Claes satte genast i gång och tillverkade en elektrisk stol för hundar i slöjden.

– Eleverna blev mycket engagerade i projektet och det gav upphov till många intressanta diskussioner. Jag tog hem den elektriska stolen och visade den för min hund. Han nosade på den, men verkade inte bli det minsta avskräckt, berättar Claes.

Vi hoppar in i Citroënen igen och ger oss i väg mot Uddebo. Det är där han genomför många av sina konstnärliga projekt, håller kurser och själva huset i sig är ett stort renoveringsprojekt. Men på vägen dit hinner vi med några stopp vid ett par av alla de projekt som Claes är engagerad i utanför slöjden.

Claes bromsar in vid Gula huset, ett enormt stort trähus, där det en gång i tiden tillverkades trikåer i Eiser-koncernens regi. Claes är med i den förening som håller på att renovera det mycket nedgångna trähuset. Förutom att bevara ett kulturarv syftar arbetet här till att skapa ändamålsenliga lokaler för konstnärlig verksamhet och hantverk.

Nästa stopp sker vid Gula fabriken, där Claes har arbetslokaler och en dag i veckan håller i en återbrukskurs där han hjälper deltagarna att pimpa gamla möbler. Det är hans tur att tända pannan i den gamla snickerifabriken som numera är nedlagd. Men för att bevara lokalerna och snickerimaskinerna bildades vid nedläggningen en ekonomisk förening. I dag har delägarna tillgång till maskinerna i en hel snickerifabrik, men lokalen är också öppen för konstnärer och företag som behöver genomföra något projekt.

Han tycker att det är viktigt att som lärare vara engagerad i bygden och i det som händer utanför skolan. Det har han användning för även i slöjdsalen. Han vill att eleverna ska lära känna honom som person och hoppas att hans engagemang ska smitta av sig i slöjden.

Så är vi då framme i Uddebo vid Claes missionshus, eller vizionshus, som han kallar det. Även det här huset var på väg att rivas för några år sedan. Det är byggt vid förra sekelskiftet och härbärgerade ursprungligen inte bara en missionsförsamling utan också en missionspastor och dennes sju barn. Nedervåningen består av en stor kyrksal. Men den en gång stora och livaktiga församlingen krympte och söndagsskolan lades ned.

– Jag ville gärna köpa det för att få plats med mina grejor, min verkstad och ha ett ställe att hålla kurser i. Men församlingen var tveksam till mig som köpare. Jag fick infinna mig på flera möten innan de beslutade att jag skulle få köpa kyrkan för 20 000 kronor. På mötet fick de mig att lova att inte starta någon ickeprofan verksamhet i lokalerna. Jag sa ja direkt, även om jag inte riktigt förstod vad de menade. Kanske var de oroliga att jag skulle starta en strippklubb eller en tatuerarstudio i kyrkan.

Efter att församlingen avkristnat lokalen och högtidligt burit ut altarkorset så flyttade Claes in med sina verktyg. Någon strippklubb blev det inte heller. I stället arrangerade han under flera år kurser i att bygga kajaker. Men så småningom hade alla i trakten som var intresserade av att bygga kajaker gått på kurs hos Claes och inga nya anmälde sig.

– I samma veva dog min pappa. Jag skulle välja kista. Det var ett riktigt monopol. Det fanns tio olika kistor. Från riktigt flotta modeller till en mycket enkel i plywood. Det kändes inte bra att välja någon av dess standardkistor.

Claes bestämde sig för att inte utsätta sig för detta en gång till. Hans mamma – pigg och då ännu inte ens pensionär – ställde ändå glatt upp när sonen undrade om han fick göra en kista till henne. Mamman kom till missionshuset.

– Hon la sig på ett papper på golvet och jag ritade upp en kista som skulle räcka. Hon bad att jag skulle ta till lite extra på mitten om hon lade ut, minns Claes.

När han väl beslutat sig för att bygga en kista vållade han rabalder i lokalpressen. Han hade ju haft god tillströmning till kurserna i kajakbygge – varför inte starta en i kistbygge? Men han fick inte skriva likkistekurs utan tidningen ändrade det till kistkurs i annonsen.

Claes mammas kista är färdig sedan länge, men får förhoppningsvis fungera som skåp i många år till. Den har form och utsmyckning som inspirerats av att hans mamma arbetat många år i vården. Den är vitmålad och smyckad med röda, utskurna hjärtan och små gröna blad.

Hans egen kista fungerar som bänk i väntan på bättre användning. Som lärare har han naturligtvis låtit måla den med tavelfärg så att det går att rita på den med tavelkritor. Tanken är att vänner i en avlägsen framtid ska kunna skriva en sista hälsning.

– Som slöjdlärare är det kanske lite förvånande att jag har byggt den i MDF-board. Men jag tycker att det passar bra. Det är ett dött material …

ur Lärarförbundets Magasin