Läs senare

Dålig undervisning rektors ansvar

Många elever får inte den musikundervisning de har rätt till enligt grundskolans kursplan, visar Skolinspektionens kvalitetsgranskning.
– Rektorerna får skärpa sig. De har ansvaret, kommenterar Ulla Wiklund.

12 Maj 2011

För litet antal musiklektioner. Många obehöriga lärare. Ingen överlämning mellan stadierna. Betyg och omdömen som inte stämmer överens med elevernas kompetens. Inget särskilt stöd eller åtgärdsplaner för att alla elever ska nå målen.
Så illa ser det ofta ut i grundskolans musikundervisning, visar Skolinspektionens kvalitetsgranskning.

I sin rapport lyfter man fram att det finns stora variationer i kvalitet, bristande organisation, samverkan och planering, att musiklärarna behöver få diskutera arbetssätt och metoder, samt att rektor behöver ta ansvar för undervisningen.

– Rektors ansvar och synsätt på de estetiska ämnena är den springande punkten. Många rektorer är oproffsiga, anser skolutvecklare Ulla Wiklund, som ingick som expert i granskningen.

I åtta av de tio skolor hon besökte var musikundervisningen under all kritik. Samma tendens finns i hela landet, kommenterar hon.

– Rektorerna säger att musik innebär glädje och framhåller vikten av att ämnet ska vara roligt för eleverna. Men varför ser de inte till att undervisningen får bra villkor? Varför besöker de inte musiklektionerna? Det är som att det finns en motsättning mellan att ha roligt och att lära sig något.

– Skulle rektor säga samma sak om matematikundervisningen? Båda ämnena har digra kursplaner och kunskapskriterier. Samtidigt gillar eleverna musik och vill lära sig spela, så det är frustrerande att se hur lite tid de får och att deras rättigheter sätts på spel.

Enligt kursplanen har eleverna rätt till 38,5 minuter musik per vecka i hela grundskolan. Men på låg- och mellanstadiet kan det vara svårt att identifiera var musikundervisningen tar vägen. Timmarna har försvunnit in i grundskollärarnas tjänster.

Samtidigt har examinerade musiklärare svårt att hitta jobb. Tjänsterna har luckrats upp och det syns inget behov.

– När jag frågar rektor om jag kan få se senaste annonsen när de sökt en behörig musiklärare så finns det ingen. I en skola hade en förälder blivit tillfrågad på parkeringen om han kunde hoppa in och ha musik till hösten, för ”han brukade ju sjunga lite”, säger Ulla Wiklund.

I årskurs 8 har många skolor ingen musik alls, konstaterar hon.

– Tror man fortfarande att det är skadligt att ha musik för att eleverna är i målbrottet, eller vad är det frågan om? Detta vållar stora problem när eleverna ska få slutbetyg i nian. De minns inte vad de gjorde i sjuan.

Dessutom finns det ingen överlämning mellan stadierna, så det blir ingen kunskapsprogression för eleverna. De som behöver särskilt stöd för att nå målen i musik får inte heller sin rätt tillgodosedd. I andra ämnen får man särskilt stöd och åtgärdsplaner, poängterar Ulla Wiklund.

En annan aspekt på betygen är att många lärare är obehöriga och därför inte deltar i betygs- och bedömningsarbetet i skolan. Kulturskolans lärare som undervisar i grundskolan har en annan rektor och deltar inte heller i betygsarbetet.

– Det gör att elevernas kompetenser inte är synliga i skolans kvalitetsredovisningar. Och då lever vi ändå i ett samhälle där estetiska kompetenser är viktiga för framtiden. Eleverna förstår också att lärarna inte har någon koll på vad de kan och de tycker det är orättvist.

En del av inspektionsrapporten handlar om centrala förutsättningar, och musiklärarnas varierande förmåga att planera och anpassa musikundervisningen utifrån elevernas olika behov och förutsättningar.

– Musiklärare är oftast ensamma i sin skola och det krävs en kommunal samordning för att de ska kunna träffas och kalibrera när det gäller till exempel betyg och bedömning. Det ska finnas centrala nätverk för alla ämnen på kommunal nivå, men det finns det sällan för musiklärare, säger Ulla Wiklund.

– Det handlar också om behovet av kompetensutveckling. Vi ser att det finns ett stort behov av ett metodiskt förhållningssätt kring hur man gör i klassrummet, hur man ger barnen verktyg för att klara av att exempelvis sitta i grupper och jobba med låtar. Det kräver att de har fått en genomgång av vad de ska göra och får lära sig arbeta själva. Det saknas, bland annat för att så många lärare är obehöriga.

Ulla Wiklund är glad att det gjordes en kvalitetsgranskning av musikundervisningen, säger hon. Nu finns det svart på vitt att det är ett område där det krävs åtgärder.

– Vi vet sedan förut att många behöriga lärare inte orkar jobba kvar under de förutsättningar som råder. I skolor där det finns behöriga lärare som stannat kvar länge finns det också ett stöd hos rektor. Då finns det bra lokaler och lärarna känner att de har en bra ställning i personalgruppen. Där mår hela skolan bra. Överhuvudtaget kan man se musikundervisningen som en ”termometer” på skolans kvalitet.

Syftet med Skolinspektionens granskning är att förbättra kvaliteten på musikundervisningen i grundskolan. Och frågan är vad som händer nu.

– Rapporten behöver följas upp, gärna med en nationell konferens med företrädare från lärosäten och kommuner. Det här är delvis en utbildningsfråga, både för grundlärarutbildningen och musiklärarutbildningen, säger Ulla Wiklund.

– Men jag skulle vilja vidga diskussionen till alla de estetiska ämnenas betydelse i skolan. Rapporten kan vara en draghjälp för det.
 

Kvalitetsgranskning

Skolinspektionen har granskat musikundervisningen i 35 slumpvis utvalda skolor i 20 kommuner.

Varje skola har besökts av två inspektörer under två-tre dagar.

De har varit med på lektioner i flera olika årskurser och intervjuat elever, lärare som undervisar i musik och rektor.

Efter sex månanader ska skolorna redovisa till Skolinspektionen vilka åtgärder som har vidtagits för att avhjälpa bristerna.

ur Lärarförbundets Magasin