Ingår i temat
Ideal
Läs senare

De omålade väggarna väntar

PORTRÄTTVem: Konstnären Carolina Falkholt. Tid: Hösten 2016. Plats: Kungälv. Vad: Workshop med 450 sjundeklassare. Plan: Att på något sätt hjärntvätta eleverna så att de aldrig mer kommer att vara elaka mot varandra.

21 Okt 2016

Foto: Jonn Leffmann

Ur den machodominerade konstformen graffiti föddes Carolina Falkholts egen variant, grafitta. För henne var det ett sätt att återta ordet fitta. Att ta reda på hur allting hänger ihop, men också att riva ner strukturer och ifrågasätta, inte sällan färgglatt, inte sällan provocerande – i alla fall för hatarna – det driver henne framåt.

Hon bär på en känsla av att hon aldrig har passat in någonstans. Redan på förskolan fick hon höra av några killar att hon inte ens borde befinna sig där. Konflikter har kantat Carolina Falkholts väg genom livet. Kanske för att att hon är en sådan som tar plats. Kanske för att hon aldrig kompromissar, varken i livet eller som konstnär. »Konsten har inga gränser.« Så länge konsten eller konstnären inte dödar eller skadar människor.

Foto: Emelie Asplund– Men om någon tycker konsten är ful eller obekväm, det är helt irrelevant. Jag skapar inte för att behaga. Snarare tvärtom. Konsten ställer obekväma frågor som det tar lång tid att skaffa svar på. Jag tänker att ingen vill känna sig dum och när det ställs komplicerade frågor som du inte kan svara på, då är det kanske lättare att bara slå tillbaka.

Hon säger att hon alltid har upplevt ett extremt stort obehag av att existera. Konstant. Det har funnits med som en grundton i hennes liv. Hon har inte riktigt förstått varför hon har kommit hit, till jorden. Det är den undran som hon hela tiden måste hitta sätt att ge uttryck åt. Musiken och konsten är två sådana sätt.

I ateljén i stadsdelen Majorna i västra Göteborg, berättar hon lugnt, nästan sävligt, om sitt hektiska schema med utställningar på gång både i Hammarkullen i östra Göteborg och i Trollhättan. Vid väggen ett par meter ifrån oss står bland annat tre svartvita tavlor som tillsammans bildar ordet Ord på teckenspråk. Med hjälp av pixlar eller ringar har hon målat vassnaglade händer som formar bokstäver. Hon som verkligen inte tycker om matematik har räknat till 227 000 pixlar.

– Inte är jag intresserad av ekonomi heller, det är så abstrakt. Samtidigt är det något jag tvingas förhålla mig till. Speciellt som icke vinstdrivande konstnär som sitter i ateljén och ritar cirklar.

Så Carolina Falkholt måste fortsätta. Samtidigt tackar hon turen för att hon får olika uppdrag. »Tur är en underskattad detalj i konsten«, som hon uttrycker det. Kalendern är redan full de närmaste åren, med inplanerade utställningar. Men även hennes sätt att placera den konstnärliga processen i offentligheten har provocerat somliga.

– Vi har en konstpublik i Sverige som generellt sett är mer van vid att se färdiga konstverk som är beställda, projekterade och sedan färdiga. Det är en publik som inte så van vid att se stora skisser växa fram och vara en del av verket.

När hon var yngre ville hon att allt skulle gå snabbt, ploppade en idé upp i huvudet skulle det ge resultat direkt. Nu är alla de oväntade tankarna som kommer då, en del av det konstnärliga arbetet. Hon menar att det är som att vara i det undermedvetna och rota.

– Tänk att kunna fotografera av det man drömmer. De bilder och sekvenser som man drömmer, tänk att göra bilder av det!

Foto: Johnny BlästaPå sätt och vis är Carolina Falkholt redan där. Hon jobbar parallellt med ljud och bild. Hon spelar in sin röst när hon sjunger, då hon bara låter på olika sätt och gör sina tankegångar till någon slags arbetsmaterial genom att spela in det för att sedan lyssna om och om igen. Då blir de meningarna mer meningsfyllda än de skulle bli om hon bara sa dem en gång och sedan lämnade dem i glömskans land. De tankegångarna kan sedan bli musik, men finns också med i bildkonsten, inte minst då hon är så fascinerad av bokstäver, ord och språk.

Vad är konst egentligen? Och vad är politik? Carolina Falkholt ger inga svar, men ställer många frågor. Som när hon ställde ut på Kristinehamns konstmuseum, ett före detta mentalsjukhus. Då hade hon funderat i ett år på mentalsjukhuset kontra konstnärskapet, på att många konstnärer vårdats eller vårdas på sådana institutioner och på att det inte finns någon konkret gräns mellan vad som klassas och har klassats som psykisk sjukdom och vad som är konst.

Tankarna för henne vidare, inte minst till teman för hennes konst, som verket Sociation i Kristinehamn. Där använde hon sig inte av de närmast skrikiga in your face-färgerna som hon oftast gör, i stället symboliserar färgvalet en sönderslagen kvinnokropp som har hamnat på mentalsjukhus.

Carolina Falkholt växte upp som krögarbarn i Dals Långed i Dalsland. I de tidiga tonåren lämnade hon hemmet på nätterna. Hon smög ut, genom mörkret och ner till sjön. Där simmade hon långt, långt ut och bara där, mitt ute på sjön, kände hon sig fri och stark. Där i sjön ägde hon världen.

Hon har aldrig gjort som de andra, 
i stället har hon revolterat gång på gång. Som på mellanstadiet när hon samlade »ett crew« som limmade fast saker i materialrummet och tog ner alla skolans tavlor. Den utåtriktade protesten var ett sätt att förhålla sig till kaoset i skolan i allmänhet och i livet och i hennes hjärna i synnerhet.

Sexton år gammal dog drömmen om att bli elitryttare. Hon insåg att hon aldrig skulle bli tillräckligt rik för att kunna köpa hästar. Hon ville vara bäst och för det krävs de bästa och dyraste hästarna. Det andra hon var bra på, var att rita och skriva, så hon flyttade till New York efter gymnasiet för att utveckla sitt graffitimåleri. På gatan. Som Blue, assistent åt den världsberömda graffitikonstnären Lady Pink, tog hon plats i den slutna och mansdominerade världen.

Foto: Emelie AsplundEfter fyra år i graffitins New York flyttade hon tillbaka till Sverige och Göteborg.

Härom året avbröts en workshop hon höll i sin gamla högstadieskola, Bengtsgården i Bengtsfors. I en intervju i Göteborgs-Posten beskrev hon den som en slags snabbkurs i konst, feminism, graffiti och sexism. Hon bar en kavaj med texten Min jävla fitta på ryggen och rektorn på skolan bad henne att ta av den, för att den enligt rektorn väckte oro bland vissa elever. Min jävla fitta är också namnet på en av hennes utställningar.

Bara några veckor tidigare var hon det stora samtalsämnet i Nyköping. Kommunen beställde en väggmålning av henne men målningen med bland annat ett kvinnokön gick inte hem i Nyköpingsstugan. På Övermålning som verket döpts till, skrev hon under arbetets gång kränkande ord mot kvinnor. Sedan målade hon över de kränkande orden.

– Motstånd är ibland det enda material som man har att arbeta med som konstnär. Jag bygger upp resonemanget, river ner och bygger upp. Man kan ta det ur ett historiskt perspektiv, en könsmaktsordning där vi inte ens har haft rösträtt som kvinnor. Den strukturen är riven, men vi har liknande strukturer nu. Vi är inte klara med det arbetet.

Samtidigt som rubrikerna, diskussionerna och motståndet nästan har blivit en del av hennes konstnärskap har Carolina Falkholt också blivit mer och mer eftertraktad och ja, känd. Parallellt med protester mot det vissa kallar för vulgärkonst har allt fler engagerat sig på hennes sida och på så sätt har debatten, både lokalt och nationellt kommit att handla om den fria konstens roll

Hennes konst har tagit steget in i konsthallarna, konstmuseerna och gallerierna, men relationen till graffitin har inte tagit slut. Under sommaren tillbringade hon några veckor med att måla en vägg på Ringön i Göteborg. Hon stryker under att hon aldrig har slutat med graffiti, »alla väggarna som vill bli målade står ju där omålade och väntande«, men det direkta har bytts ut mot det mer resonerande.

Hon har inte heller övergett sin snabbkurs i feminism. I höst försöker hon igen, på Mimers hus i Kungälv. Med Min jävla fitta-kavajen på. En bättre samtalsöppnare kan hon inte tänka sig. Hon kommer att berätta om hur hon har återtagit ordet fitta, att hon inte vill bli pådyvlad andras bild av vad det är. I Bengtsfors kom många tjejer fram och tackade för att någon äntligen ville prata med dem om det. De tackade genom att ge konstnären små fitt-teckningar.

Carolina Falkholt

Aktuell: Med en utställning, Ord, ljud och kön, på Mimers kulturhus i Kungälv. I samband med det släpps också en vinylskiva med hennes musik som ligger till grund för konstverket. Fick Carl-Axel Valéns kulturstipendium på 200 000 kronor, för år 2016. Hon fick stipendiet »för sin orubbliga tro på den egna skaparskaften i hantverket och för sitt arbete med att utveckla graffiti som konstform«. I februari 2017 har hon en utställning på Eskilstuna konstmuseum.

Bor: I centrala Göteborg med sin dotter.

Spara

Alla artiklar i temat Ideal (7)

ur Lärarförbundets Magasin