Läs senare

Det yttre landskapet som stöd för minne och tänkande 

Vi återger här en text ur boken ”Tankens vindlar” av Peter Gärdenfors. I boken skriver han om språk, minne och berättande. Människan har format det yttre landskapet mer omfattande än något annat djur och naturen fungerar också som stöd för minnet. En kultur som förlorar dessa yttre minnen förlorar en stor del av sin identitet menar Gärdenfors. 

25 Maj 2006

I en kultur utan externa medier ställs stora krav på individernas minne. Arbetsminnets begränsningar gör att en kultur utan skriftspråk får använda speciella trick för att minnas kunskap. I sådana kulturer uppstår särskilda minnesexperter: barder, sagoberättare, shamaner, etc. 

Det finns exempelvis en redogörelse för hur en stam av australiska aboriginer överlevde en lång period av extrem torka. En av de äldste i stammen kunde leda dem under ett halvt år, helt utan hjälp av kartor eller liknande, genom en serie av mer än femtio vattenhål över ett avstånd på drygt sextio mil, trots att han själv bara besökt ett fåtal av dessa vattenhål och då för flera decennier sedan. Han hade lärt sig var de var belägna genom de sångcykler som tillsammans med totemiska dansritualer utgör aboriginernas myter om ”djurförfäderna”. I romantiserad form berättar Bruce Chatwin om dessa minnestraditioner i boken The Songlines. 

Gränsen mellan inre och yttre värld är inte skarp. Redan när vi delar minnen med andra genom språket och myterna förlägger vi våra inre världar utanför oss  
  – i andras inre världar. Ytterligare en möjlighet att överföra kunskap mellan de inre världarna är att utnyttja den yttre världen för att skapa representationer av sin inre värld. 

När antropologen Bronislaw Malinowski analyserar trobriandernas myter påvisar han att de är starkt länkade till det yttre landskapet. Han skriver: 
   
”Här måste vi försöka rekonstruera mytens inflytande på det vida landskapet, hur den färgar det, ger det mening, och transformerar det till något levande och välbekant. Det som bara var en sten, blir nu en personlighet; det som var en fläck vid horisonten blir ett landmärke, som blir helgat via romantiska associationer till hjältar; en meningslös konfiguration i landskapet får en betydelse, utan tvekan obskyr, men fylld av starka känslor. När jag seglade med infödingarna, … , lade jag ofta märke till hur djupt deras intresse var för landskapet som var impregnerat med mening, hur de äldre pekade och förklarade, de yngre såg och förundrades, medan deras tal var fullt av mytologiska namn. … 

Allt det här gör att landskapet representerar en kontinuerlig historia eller det avgörande dramatiska momentet i en välkänd legend. Denna förmåga att transformera landskapet, den synliga omgivningen, är bara ett av de många sätt som myten påverkar infödingarnas syn på världen.” 1 

Välkända exempel på hur man genom att benämna landskapet kan förstärka minnet är de ”dreamtracks” och ”songlines” som förekommer bland australiska aboriginer. Minnet fästs gärna på platser i landskapet som syns tydligt och som kan fungera som landmärken: en bergknalle, en sjö, ett stenblock, ett stort träd, ett vattenfall eller ett människotillverkat monument. 

Den kognitiva funktionen av det yttre landskapet är att arbetsminnet avlastas. Genom att förlägga en del av det som ska minnas till den yttre världen så behöver vi hålla mindre i det ”ansträngande” minnet. Det är samma funktion som när vi skriver upp något i en anteckningsbok för att slippa hålla det i huvudet. Genom att förlägga minnena till det yttre landskapet blir det också lättare att dela dem med andra. 

Historikern Stefan Brink formulerar liknande tankar: 
   
”Ett nytt landområde blir också domesticerat på ett sätt genom att man skapar metafysiska förklaringar av särdragen i landskapet, till exempel mytiska skapelsehistorier om när en jätte kastade en stor sten eller klöv ett berg i två och därmed skapade en dal, … . 

På detta sätt blir landskapet historien, det förgångna för de människor som lever i området. Att förstöra landskapet eller att flytta bort människorna från sitt territorium innebär att deras historia raderas ut. Territoriet är inte bara en landresurs för människornas fysiska existens, utan också deras förflutna och deras minne. I detta landskap är inte bara historien inlemmad utan också moralen. Indianerna i Nordamerika hämtade kunskap och moral från landskapet; landskapet utgjorde grunden för myterna och myterna gav upphov till råd om gott uppförande och anständig moral.”

Ett konkret exempel på detta kommer från författaren Kristian Petri som i boken Djungel skriver om hur penanerna på Borneo namnger djungeln: 
   
”En flodkrök kan bära namnet på en speciell person eller en händelse som ägt rum för länge sedan. Träd, floder, stenar: hela djungeln är ett väldigt kulturlandskap, osynligt för andra än de invigda. Djungeln är penanernas historia, deras levande minne som talar om händelser och sociala relationer. Så när en person rör sig genom djungeln återuppväcker han landskapet, skapar det på nytt genom att namnge det. Djungeln är ett helt folks minne, ett sätt att memorera. Detta är en av de stora tragedierna med avverkningen. Det är inte bara penanernas möjligheter till mat och bostäder som rycks bort utan hela deras historia som inte är nedskriven eftersom den består av träden, stenarna, floderna och vattenfallen.” 

Om man ska vara petig, kan man säga att penanerna inte skapar landskapet men väl sina minnen när de rör sig genom det  – träden är bara nycklar till minnet. 

Man kan till och med säga att det inte finns någon tydlig gräns mellan den tänkande människan och den ”tänkande” omvärlden. Denna effekt kan förklara varför gamla människor ofta verkar förvirrade när de flyttas till en sjukhusmiljö, trots att det inte sker någon fysisk förändring med dem. När det inre minnet trubbas av med åldern, blir mycket av de gamlas tänkande beroende av signaler i hemmiljön som hjälper dem att lösa vardagsproblemen – kläderna hänger där de alltid hängt i garderoben, kaffeburken står på rätt ställe, o. s. v.

När de flyttas till en obekant miljö förlorar de sina vanor. De förlorar sitt yttre minne och blir därmed i praktiken avskurna från en del av sitt medvetande. De drabbas av samma typ av minnesförlust som när penanernas skogar avverkas. 

Människans inre mentala landskap är på många sätt rikare än hos andra djurarter. Hon har också genom sin kultur omformat det yttre landskapet mer omfattande än något annat djur. Här har jag försökt visa att samspelet mellan det inre och det yttre mentala landskapet hos människan är mer intimt än vad vi vanligen är medvetna om. Framför allt fungerar det yttre landskapet som stöd för minnet och det ger referenspunkter för myterna. En kultur som förlorar dessa yttre minnen förlorar en stor del av sin identitet. 

Peter Gärdenfors 

ur Lärarförbundets Magasin