Läs senare

Efterlyses: Lärare som lägger sig i

Den avslutande konserten ger mål och mening 
åt undervisningen i ensemble på det estetiska programmet i gymnasiet. Men med en annan inriktning skulle eleverna kunna lära sig mycket mer, hävdar forskaren Karl Asp.

16 Dec 2015
Efterlyses: Lärare som lägger sig i
Illustration: Lasse Skarbøvik

Varför ville du forska om undervisningen i ensemble på estetiska program med musikinriktning?

– Jag är musiklärare och ensemble har varit mitt huvudämne. Ofta har jag funderat på varför undervisningen ser ut som den gör. Hur resonerar lärarna? Vad försöker de lära eleverna? Och vad rättfärdigar just det valet?

Hur gjorde du?

– Jag har pratat med fler än 20 musiklärare i grupp och följt tre musiklärare i deras undervisning. Allt på skolor i Stockholmsområdet.

Vad kom du fram till?

– Att konserten utgör det självklara navet i ensembleundervisningen, för både elever och lärare. Eleverna vill genomföra en konsert där de spelar, sjunger och ser ut som sina idoler. Många lärare försöker introducera annat, som musikteoretiska begrepp och kollektiv improvisation, men de ansträngningarna är små jämfört med kraften som läggs på den avslutande konserten.

Hur motiverar lärarna det?

– Allt verkar faktiskt ske väldigt omedvetet. Man bara gör det. Om Madonna sjunger och rör sig på ett visst sätt blir det ett acceptabelt undervisningsinnehåll. Den populärkulturella praktikens estetik blir legitimerande. Det behöver diskuteras, för det får både bra och dåliga konsekvenser.

Vad är bra?

– Det är oerhört lärorikt att ge olika typer av konserter. Eleverna får prova på olika roller, till exempel den som artist. Det kan vara spännande och stimulerande och roligt. De får applåder och blir väldigt bekräftade i samband med konserten. Det är jagstärkande. De flesta elever och lärare är mycket tillfreds med undervisningen.

Vad är dåligt?

– När konserten bildar en ram för vad som ska läras får det konsekvenser för elevernas kunskapsutveckling. Jag tror att de skulle kunna lära sig mycket mer med en annan inriktning. Nu kan en elev stå och spela en simpel melodi på en synt, som låter bra på konserten. Publiken är nöjd, eleverna är nöjda och lärarna är nöjda, men vad har den där eleven vid synten lärt sig? Undervisningen är inte upplagd för att elever som har väldigt elementära kunskaper ska utvecklas.

Ser du fler problem?

– En viktig sak är de konserverade och ofta stereotypa könsroller som finns i populärkulturen – för de återuppstår i ensembleundervisningen. Den skulle kunna syfta till att lära eleverna musik, i stället för att bara försöka efterlikna förebilder. Men det skulle ske mot elevernas vilja, för då blir ensemblen en skolpraktik som de inte lika lätt förstår nyttan av. Det är svårt att hävda skolmusikens legitimitet, för den låter ju inte alltid som musik gör på riktigt.

Vad skulle hända om konserten helt sonika slopades?

– Ibland tror jag att det vore bra. Då kunde läraren fokusera på sådant som kanske inte klingar lika intressant på en konsert, men som är viktigt att förstå och få pröva för att utvecklas musikaliskt. En nackdel är att en del elever skulle tycka det är tråkigt.

Är elevinflytandet för stort?

– Lärarna har inte abdikerat, men vissa av dem menar att lärarens inflytande är dåligt. De låter eleverna själva få försöka lösa musikaliska problem. Det ser jag som ett stort bekymmer. Majoriteten av eleverna är nybörjare. De behöver en lärare som är väldigt aktiv och som instruerar – jag har sett elever som i årskurs tre behöver hjälp med att stämma sina instrument.

Förstår inte lärarna det?

– Musiklärare vill väldigt gärna att eleverna ska kunna mer än de kan. Alla drömmer om att de ska bli musikaliskt självständiga. Det är slutmålet – som många tyvärr aldrig hinner nå under tre år på gymnasiet.

Lärarna talar mycket om att eleverna ska få en genrebredd, men det tycker du bara är tomt prat?

– Man har olika musikaliska block, men på vilket sätt det gör att eleverna verkligen lär sig en genre tycker jag är oklart för det finns sällan tid för fördjupning. Lärarna använder sig av ordet genrebredd för att verka skolmässiga – och sedan bedriver man en undervisning som både elever och lärare tycker känns jordnära och begriplig.

Hänger inte lärarnas åsikter och handlingar ihop?

– Musiklärarna talar om och förstår undervisning på ett skolmässigt sätt, sedan hemfaller de ändå åt en konsertpraktik som uppfattas som artistiskt trovärdig. Lärarna är splittrade mellan ett skoljag och ett artistjag. Och artistjaget är väldigt viktigt. Lärarrollen är däremot inte riktigt klar.

Att också vara musiker är väl en del av många musiklärares identitet?

– Musikeridentiteten ger en ämneskunskap som är omistlig och unik. Samtidigt är det inte samma sak att vara musiker som att vara lärare. Det finns ibland anledning att diskutera hur musiklärare hanterar de skilda rollerna. Det finns bland musiker en romantisk bild av genier som lär sig själva. Den måste man som lärare göra upp med – även om man själv är ett sådant geni som inte behövt särskilt mycket hjälp.

Varför har det blivit så här?

– Mycket handlar om att det estetiska programmets syfte är otydligt. Det öppet för allt möjligt från humaniora och samhällskunskap till estetik. Det gör det svårt att försöka lära ut allt som behövs för att eleverna ska kunna gå vidare till eftergymnasiala studier inom musik, för många är inte intresserade av det. Jag skulle hellre se en satsning på musikalisk kvalitet, för det krävs om vi ska få duktiga musiklärare och musiker. Men då skulle färre elever välja programmet.

Vad är lärdomarna av din forskning för musiklärare? Vad bör de tänka på?

– Det absolut viktigaste är att fråga sig vad eleverna lär av den här undervisningen. Det andra är att diskutera vad som är positivt och negativt med att knyta an till en populärkulturell praktik. Det tredje är att diskutera hur kunskap produceras i musik, alltså hur elever lär sig att bli bättre på att spela och sjunga. Många musiklärare skulle behöva reflektera över styrdokumenten. Jag rekommenderar musiklärare att lägga sig i mer. Det gäller det mesta – repertoarval, hur de instruerar, hur de sociala relationerna fungerar i gruppen. Vi måste våga vara didaktiker och hjälpa eleverna att lära.

Karl Asp är gymnasielektor i musik vid Fredrika Bremerskolan i Haninge. Avhandlingen Mellan klassrum och scen – en studie av ensembleundervisning på gymnasieskolans estetiska program lades fram vid Musikhögskolan i Malmö den 16 september.

ur Lärarförbundets Magasin