Läs senare

Elevers utveckling är den största lyckan för Eva

Eva Persson kan berätta om ett liv i teaterns ständiga närhet. En historia som talar om möten med elever där hon hela tiden sökt kontrapunkten mellan liv och scen, där vi utvecklas som människor.

24 Feb 2010

Foto: Eva StööpEva Persson är en person som är van att prata, van att man lyssnar på henne. Hon väljer orden noga och försäkrar sig om att jag följer med. Rösten är artikulerad, tydlig och skolad, utan att för den skull bli teatral.  
Hon tycker att teater i skolan är ett medel att utveckla sig själv.
  – I stora drag handlar det inte om att jag som teaterlärare ska utbilda eleverna till skådespelare eller regissörer. Jag ser teater som ett pedagogiskt medel att utveckla sin identitet, och förmågan att arbeta i grupp, säger hon.

Gemenskap är ett ord som återkommer flera gånger under intervjun. Eva menar att teater innebär att man lär sig ta ansvar för ett gemensamt arbete och mål. Och om det arbetet ska lyckas måste man visa respekt för sina kompisar.
    För att teatern i skolan ska bli ett instrument som utvecklar elever som individer, krävs det enligt Eva tålamod och tid.  
  – Att kunna arbeta långsiktigt och vänta in vars och ens individuella utveckling. Men det är också viktigt att skolan skapar förutsättningar så att eleverna kan möta en publik.
    Eva läppjar på sitt te, det blir några koppar per dag, och förklarar att visst är det viktigt med dramaövningar och scenisk gestaltning. Men det är först när eleverna hamnar i skarpt läge, när det blir på riktigt i ett möte med en publik, som man gör de stora sidovinsterna, tycker hon. Det går inte att spela för en publik och strunta i om den förstår eller inte. Utan kommunikation med respekt för den andre, uppstår ingenting för de inblandade.
  – I vår kultur och i vår tid är envägskommunikationen utgångspunkt. Tillfällena då människor möts och får uppleva något tillsammans blir färre och färre. Eleverna är vana att tiden går att spela fram och tillbaka med dvd, Ipod och annat. Teatern är ett möte i nuet.

Eva Persson är numera pensionerad från sitt teaterlärarjobb på Ale Gymnasium, strax norr om Göteborg. Skolan är ritad av Gert Wingårdh och öppnade 1995. Eva var med från starten.
    På skolan fanns det entusiasm och en smittande energi. Det var högt i tak och inget kändes för svårt. Tillsammans med en kollega hade hon devisen ”humlor ska inte kunna flyga, men det gör de ändå.” Med det menar hon att de satte ribban högt, de påbörjade utmanande produktioner och gav eleverna ansvar och ställde höga krav. De pjäser som hon valde tillsammans med eleverna är sådana som ofta benämns som klassiker, av drama­tiker som Shakespeare, Brecht och Lorca.
    Att välja pjäs var aldrig någon självklarhet. Eva läste mängder av pjäser tillsammans med eleverna inför varje produktion för att hitta någon som pass­ade den specifika gruppen. Inte minst var det viktigt att det fanns vettiga roller till alla, och det krävdes ofta stora bearbetningar.
  – Alla kan inte få en huvudroll, men alla kan få chansen att göra något bra. Har man bara en pjäs med tillräckligt antal roller finns möjligheter. Man kan skriva till roller, man kan dela på roller för att få en större rättvisa mellan elevernas uppgifter. Många roller är för män, men på estetprogrammet är det ofta många flickor. Eva tycker att man kan byta kön på några karaktärer – det behövs bara smärre justeringar!
  – På det hela taget kan man göra väldigt mycket. Man får dock vara noga med att man inte fråntar pjäsen dess andemening, att den förlorar sin känsla och rytm, säger hon.
    Någon utbildning i traditionell mening har inte Eva.
  – Didaktik vet jag inget om, säger hon och skrattar.
Hon menar att det finns ett värde, i synnerhet inom de konstnärliga utbildningarna, om pedagogerna inte är stöpta i samma form. Hon har aldrig saknat den formella pedagogiska utbildningen. Istället har hon vilat på en gedigen erfarenhet, tillsammans med ett passionerat intresse för teater och människor.

Hennes eget första möte med teatern var via privatlektioner i Malmö, samtidigt som hon läste filosofi, religionshistoria och sociologi i Lund. Hon uppmuntrades att göra ansökningsprovet till Dramaten och ”Statens skola för scenisk utbildning”, där Ingmar Bergman satt i juryn. Trots demonregissörens gransk­ande blick gick det bra och Eva gjorde sin skådespelarutbildning på den anrika teatern – och blev missnöjd.
  – För mig och mina kurskamrater var utbildningen en besvikelse. Samhället och teatern höll på att radikaliseras och Dramaten var kvar i det gamla och sågs som en mossig institution, säger Eva.
    Första jobbet var på Riksteatern, samtidigt som en politisk medvetenhet hade vaknat hos Eva och hon involverade sig med den tidens solidaritetsrörelser och hon delade ut FNL-bulletinen bland publiken i pauserna.
  – Jag fick sparken från Riksteatern. Det kallades nedskärningar, men jag tror att jag sågs som en obekväm person. Jag hade gjort det jag trott på, såväl konstnärligt som politiskt. Men det var ändå tufft att få kicken.
    Tärningen var kastad och Eva ägnade sig alltmer åt regi och lämnade skådespelandet.
    Hon flyttade till Malmö där hon arbetade som regissör på den fria gruppen Bruksteatern.
  – Det var ett öppet och mycket kreativt klimat på teaterscenen och det fanns ett stort intresse från publiken. Vi ville göra en folkets teater, med ett betydande engagemang. Det var verkligen en fantastisk tid att arbeta i.

I Malmö träffade hon sin man och fick sitt första barn. När han sedan fick jobb på Stadsteatern i Göteborg, bosatte sig familjen i den västkustska hamnstaden.
    Här satte hon upp sina kanske två mest berömda föreställningar: Herrar, som senare visades som TV-teater och Momo – Kampen om tiden, en bearbetning som sedan spelats många gånger. Men i den fria grupp Eva kom att arbeta i Göteborg var klimatet annorlunda: mer auktoritärt, andra ideologiska grund­valar och svårare att vara kvinna.
    I början av 1980-talet utbröt den så kallade Manifeststriden, som delade Göteborgs stadsteater i två delar. Eva var nära att bli en av teaterns konstnärliga ledare, men förslaget röstades ner. Den falang som Eva tillhört ville ha en annan politisk och konstnärlig inriktning på teatern. Debatten hade varit infekterad och flera på den förlorande sidan varken ville eller kunde arbeta i Göteborg de efterföljande åren.
    Vid 42 fick Eva sitt andra barn och ville inte längre leva på projektanställningar med resor och sena kvällar. Sakta började hon lämna registolen och övergick till att undervisa. Först på vuxen­utbildningar, sedan på det nämnda Ale Gymnasium.
    Eva reser sig och sträcker ut ryggen som krånglar och smärtar. Berättar att hon saknar mötet med elever. Omställningen från yrkesaktiv till pensionär har inte varit friktionsfri. Ibland känner hon att dagarna bara går och de vardagliga sysslorna tar för mycket tid.
    Hon skulle vilja sätta upp en pjäs med en ensemble ytterligare en gång. Hon när också en gammal tanke om att starta ett litet bokförlag som fokuserar på bearbetningar av pjäser för skolan.
    Även om Eva är tydlig i sina värderingar och eleverna har vetat att hon är vänsterorienterad, är det aldrig något som skapat konflikter i arbetet. Trots att pjäserna ofta haft ett innehåll med ett tydligt ställningstagande.
  – Jag har sett -ismerna komma och gå. När jag har arbetat med eleverna har det handlat om att diskutera och spela pjäser med värderingar som är universella. Fantastiskt om skolan kan bidra till att kunniga, kritiskt tänkande människor med all sin kreativitet kan gå oförstörda ur skolan.

Som lärare måste man ha en stark och genomlevd tro på teaterns förmåga att utveckla människors identitet och att kommunicera de stora livsfrågorna, menar Eva Persson.
  – För det är det som teatern till syvende och sist handlar om; att spela det mänskliga dramat, att visa och gestalta att det som är mellan människor är viktigt och på riktigt, säger hon.
  – Ibland har man fått se en språng­artad utveckling hos någon elev som har haft stora svårigheter, men genom att de stått på scenen och plötsligt lyckats, och när man sedan sett hur den erövrade säkerheten smittat av sig på allt annat. Det är den största glädjen och lönen för mödan man kan få.

ur Lärarförbundets Magasin