Ingår i temat
Döm själv
Läs senare

Filmen visar rätt

Bedömningen underlättas, eleverna lär sig snabbare och betygen har gått upp. Musikläraren Camilla Rosenqvist ångrar inte en sekund att hon började filma sina elever.

23 Okt 2015

Foto: Stefan Lindblom

Då var det dags. Sommarlovet är över vilket inte bara betyder tidiga morgnar och läxor igen för sexorna på Tingdalsskolan i skånska Åstorp. Det är också första läsåret de ska få betyg. Den där bokstaven som har kommit att få så stor betydelse. Men några tankar på det märks inte av i musiksalen. Det är ju blott den andra musiklektionen för hösten. I dag är det i stället fokus på arbetsuppgiften som avslutade förra läsåret, ensemblespel till U2:s dänga från 1987, I still haven’t found what I’m looking for. Camilla Rosenqvist, förstelärare i musik, vill se om kunskaperna fortfarande sitter. Hur är det med Mayas sång, har Richard fortfarande koll på keyboarden och minns Isabella sina ackord?

Camilla Rosenqvist samlar eleverna framför sig på bänkar. Hon förklarar att de ska titta på filmklipp från när de framförde låten innan sommarlovet. Eleverna instrueras i att granska hur de själva ser ut och då inte bara fokusera på det egna ansiktsuttrycket.

– Jag vill att du tänker på hur du spelar med de andra. Hur det är tajmat, säger Camilla Rosenqvist.

Hon klickar i gång en videosnutt från första gången eleverna testade att spela låten. På en projektorduk ses ensemblen samlad på musiksalens lilla upphöjda scen. Eleverna står och sitter bakom trummor, keyboard, gitarrer, bas och mikrofoner. Snart hörs »but I still haven’t found, what I’m looking for« sjungandes svagt ur högtalarna ackompanjerat av instrument som spelar i en något ojämn takt. Ju längre in i låten, desto bättre hittar eleverna takten. Ungefär då pausar Camilla Rosenqvist videon.

– Märkte ni det, att ni går ifrån varandra totalt? Några ökade tempot, några sänkte det. Men till slut lyckades ni hitta varandra, säger hon.

Foto: Stefan LindblomSedan sätter hon i gång ett videoklipp från ett senare tillfälle, som filmades efter att eleverna fått en chans att öva lite. Under spelningen går kamerabilden från att fånga hela gruppen till närbilder på eleverna alltmedan Camilla Rosenqvist rör sig närmare scenen med den filmande mobiltelefonen i handen. Denna gång märks det att tajmningen har blivit bättre, även om det fortfarande finns saker att jobba på.

– Jag hamnade i fel takt … säger Agnes Collijn.

– Vi kom lite fel och jag tappade bort mig några gånger, fyller Tindra Cordasic i.

Det är samma visa vid uppspelningen av den andra gruppens filmer. Eleverna märker hur de själva missar i tajmningen och hur det blir bättre i de färskare videosekvenserna. Men när Camilla Rosenqvist pausar bilden har hon fått syn på något nytt.

– Jag ser något väldigt viktigt här. Jag vet inte om Hannes såg det själv? säger hon och vänder blicken mot honom.

Hannes Olofsson berättar att han »fuskade« genom att härma Gustav Jönsson.

– Han såg att Gustav inte var i samma takt som honom, så han spelade som Gustav i stället. Och man ska faktiskt fuska genom att titta på andra när man spelar ensemble för det är så det blir tajmning, säger Camilla Rosenqvist och möts av en lättad blick.

I situationer som denna är hon glad över att hon filmar eleverna. Som bekant ska eleverna, enligt kunskapskraven i musik, föra resonemang om det egna och andras musicerande. Camilla Rosenqvist anser att det kan ske i det tysta genom att eleverna tittar på varandra, har ögonkontakt och kanske nickar till kompisen att »det är nu det händer«. På film blir sådan kommunikation tydlig.

– Kan man resonera tyst har man kommit jättelångt. I början hör man bara sig själv, man hör inte de andra för man är så fokuserad på det egna, säger hon.

Det går förstås att försöka komma ihåg situationen till efter lektionen och teckna ned det, men risken är att det glöms bort eller att anteckningen hamnar längst ned i en mapp full av papper.

Det är just det som länge var problemet för Camilla Rosenqvist. Hon har alltid velat göra bedömningen noggrant vilket har inneburit att excelfilerna och pappershögarna med kommentarer från lektionerna bara växt och växt.

– Det som händer är att man till slut sitter med fyra kilo papper som man ska sammanställa. »Oj, varför har jag varit så noggrann?«, tänker jag. För då kan jag inte sålla heller.

Så hon började filma. Utrustad med sin smarta mobiltelefon har Camilla Rosenqvist videodokumenterat sina elever i två års tid. Ambitionen var att förenkla bedömningen och göra den mer rättvis genom att ha tid att se alla elever. Med facit i hand var det ett jättebra beslut, menar hon.

– Det är lättare att sätta betyg, absolut. Det är så konkret. Jag kan sitta med mina kunskapskrav och checka av allting inom ensemblespel, där ingår ju så många bedömningspunkter. När jag ser det på videon kommer jag även ihåg saker på ett helt annat sätt.

Dessutom sparar hon alltid videoklippen på datorn. Om någon ifrågasätter en bedömning visar hon mer än gärna hur hon har tänkt.

Camilla Rosenqvist filmar inte varje lektion, utan endast några gånger per arbetsområde för att eleverna ska få en chans att förbättra sig och känna sig bekväma med kameran och hon gör det bara när eleverna spelar i grupp. I ett två minutersklipp kan hon få med en hel grupp på bild och även granska deras individuella prestationer eftersom hon går närmare med kameran. Skulle hon filma alla elever hade det tagit för mycket tid att titta igenom allt. Med färre videosekvenser går det även fort att föra över filerna till datorn.

Foto: Stefan Lindblom

Camilla Rosenqvist är imponerad över hur mycket tid hon faktiskt sparar genom att filma. Inte bara för att det går snabbt att pricka i bedömningsmatriser, det är också effektivt för elevernas utveckling.

– När du förklarar för dem att göra »så här i stället« så kan de ju förstå det enklare, de kan se och uppleva förändringen själva. Sådant kan vara väldigt svårt att berätta bara med ord, säger hon.

Det upplever även eleverna.

– Jag tycker det hjälper. Man kan se vad man gör bra och dåligt och förbättra sig till nästa gång, säger Isabella Johnsson och får medhåll av Gustav Jönsson.

– Det är roligt. Jag blir inspirerad av att titta på både mig själv och de andra.

När de går igenom filmklippen anser Camilla Rosenqvist också att hon lättare kan peka på vad som är exempelvis C eller A-nivå. Dessutom får eleverna konkret se hur och varför de når upp till målen. Camilla Rosenqvist tycker att det framförallt har gynnat vad hon kallar »mitt emellan-eleverna«. De som varken sticker ut som extremt duktiga eller genom att de absolut inte kan. De elever som är ganska nöjda med sin nivå och inte frågar hur de ska göra för att höja sitt betyg. Förra terminen blev det högst påtagligt att deras engagemang ökade och hon är övertygad om att det är tack vare filmningen.

– Nästan alla har höjt sig från i vintras till vårterminen. Jag har till och med elever som har höjt sig från C till A. Det är verkligen en sådan enorm utveckling de har gjort, säger hon.

Under dagens lektion syns även förbättringar. Efter knappt en halvtimmes övning har sångerskorna tagit till sig av instruktionen att ta magstöd, gitarristerna blivit bättre på att titta åt publikens håll när de spelar och alla försöker snegla på varandra för att hålla takten.

– Superbra! ropar Camilla Rosenqvist entusiastiskt när låten spelas upp återigen.

Hon vänder sig sedan och går till arbetsbänken för att ta tag i ett dryga decimetern högt stativ. Sedan fäster hon telefonen i det, dämpar belysningen i hopp om att det även har en dämpande effekt på elevernas nervositet, och ber första gruppen sätta i gång.

– Nu ska vi se så att jag får med alla. Joanna, stå kvar där du är men om du dansar loss och råkar röra dig så kom tillbaka till samma plats igen, instruerar hon med kameran i handen.

Sedan räknar Max Möller in med trumpinnarna för en sista version. En, två, tre, fyr!

Camilla Rosenqvist gungar försiktigt i takt och mimar med i Joanna Sandéns och Maya Mäkeläs sång som denna gång är tydlig och jämn. Hon gör tummen upp för att visa eleverna att takten sitter som den ska och tar sedan stativet med telefonen och går närmare scenen. Några minuter senare är mobiltelefonen kopplad till projektorn med en enkel sladd och sekvensen spelas upp framför eleverna som får se sig själva sätta takten ännu bättre än innan sommarlovet. Nog ser det lovande ut inför de första betygen.

ur Lärarförbundets Magasin