Ingår i temat
Tid
Läs senare

Framtidens lärande

Om fem, tio år kommer 3D-skrivaren att vara ett självklart redskap i skolornas bild- och slöjdsalar, tror Lars Lingman på Viktor Rydbergs samskola i Djursholm.

30 Nov 2014
Framtidens lärande
Foto: Lasse Burell

Det hörs ett dovt surrande från 3D-skrivaren på bordet. Maskinen ser ut ungefär som en mikrovågsugn med blått sken. Den blå bottenplattan åker uppåt och snart ringlar sig en tunn, gul plasttråd fram över den och bildar ett speciellt elastiskt mönster, som formar sig till en sluten cirkel. Det är början på ett armband efter en ritning som bygger på en matematisk formel. En svag doft av bränd plast sprider sig runt bordet när plasten smälts innan den når skrivarspetsen. Lars Lingman, utvecklingsledare på gymnasieskolan, ser uppenbart förtjust ut när armbandet växer fram på höjden, trots att han sett samma process gång efter gång.

– Det är en oerhörd kraft i att få se något som man själv har skapat växa fram från en datorskiss till en fysisk modell, säger han.

När skrivaren köptes in för ett drygt år sedan var den framför allt tänkt som ett redskap för de estetiska ämnena, bild och slöjd. Skolans NO-lärare var de som först utnyttjade den nya tekniken i undervisningen. Bland annat för att låta eleverna skriva ut egna uppfinningar och att vidareutveckla produkter som redan finns genom att göra ritningar i olika datorprogram. Resultaten blev bland annat en kombinerad osthyvel och smörkniv och en whiteboardpenna med inbyggd magnet i locket, som kan fästas direkt mot den vita skivan.

Foto: Lasse BurellPå bordet ligger en del av alla saker som eleverna har skapat under en tema-vecka med elevens val i »3D-printing och 3D-design«. En modell av ett flygplan, en mexikansk pyramid, en hjärtformad ask med fungerande gångjärn, olympiska ringar, halsband och örhängen. En elev har gjort en minimodell av huset där han bor.

– Han satt uppe hela natten och skissade hemma för att få till den. Eleverna blir otroligt engagerade i det här, säger Lars Lingman.

Som startskott inför temaveckan bjöd de in konstnären Willem Andersson som berättade hur han använder 3D-skrivare i sitt skapande. Själv är Lars Lingman väldigt intresserad av modern teknik och de möjligheter som den för med sig.

– Framför allt är det kombinationen konst och teknik som lockar mig och hur man genom den kan skapa helt nya saker. Som att använda ledbelysning i en tavla, eller att se vad som händer om man stoppar in en minidator i en keramikvas till exempel. Jag tror också att det här är kunskaper som kommer att vara värdefulla för våra elever i framtiden, att kunna rita tredimensionella -objekt och ändra dem genom att laborera med färg, ljus och form..

Lars Lingman är inspirerad av »maker movement« en pedagogisk, kreativ rörelse som han kom i kontakt med under ett besök i USA för tre år sedan.

Kortfattat handlar det om att möjliggöra och återinföra det kreativa skapandet i olika sammanhang, i skolan till exempel. Tanken är att man samlas och skapar något nytt tillsammans genom att dela med sig av sina olika kompetenser, material och redskap. På olika håll i Sverige växer sådana föreningar fram under namnet »makerspaces«. Lars Lingmans vision är att kunna bygga upp egna makerspaces i Viktor Rydbergs fem skolor, med olika redskap som symaskiner, datorer, 3D-skrivare, laserskärare och traditionella verktyg.

– Alla har en inneboende lust att skapa något fysiskt, som ofta tappas bort i skolan som lärandet ser ut i dag. Det är också ett sätt att locka de teknikintresserade att engagera sig i bild och slöjd och att öka intresset för ämnen som teknik och naturvetenskap hos dem som föredrar att skapa och vara kreativa.

På Viktor Rydbergs samskola har de väntat länge på att kunna köpa en 3D-skrivare till ett rimligt pris, som är lätt att hantera och tillräckligt tålig för att passa i skolmiljön. För ett par år sedan kostade skrivarna runt en halv miljon. Modellen skolan valde kostade 20 000 kronor i inköp. Köper man den i delar och monterar den själv kan man komma undan med 5 000–6 000 kronor. Nu finns också många konstruktionsprogram som kan användas kostnadsfritt av skolor, och färdiga skisser och modeller att ladda ner.

Skrivaren har använts flitigt av eleverna och fungerat utan haverier. En gång har den lämnats till service men den kontinuerliga skötseln, som att smörja den och att ställa in precisionen då och då, fixar de själva. Materialet är plastsnören som, precis som bläckpatroner till traditionella skrivare, säjs till överpriser. Förutom vanlig plast finns sådan som är mer gummiartad i konsistensen, med porslinsfiber och med träfiber, som ger en annan struktur på utskrifterna. Naturligtvis har någon redan hittat möjligheter att köpa billigare plast och skriva ut sina egna trådar.

 – För vår del är det inget stort problem eftersom det inte går åt särskilt mycket material till det vi gör, säger han.

3D-skrivaren ger andra möjligheter än när man arbetar manuellt med lera och andra material, tycker Lars Lingman. Till exempel kan man få exakta proportioner, kedjor som skrivs ut i färdiga länkar och askar med fungerande gångjärn, Men det mest intressanta tycker han är om man kan blanda gammalt och nytt hantverk, som estetlärarna på skolan har många tankar om.

Viktor Rydbergs gymnasium är tidigt ute med att använda 3D-skrivare. Lars Lingman har sökt samarbeten med and-ra skolor men inte hittat några, så de kontakter han har för erfarenhetsutbyten finns mestadels i USA.

 – Jag tror att det är viktigt att hitta samarbetspartners och nätverk om man ska jobba med den här tekniken. Vi har exempelvis samarbetat med ett företag som har lånat ut några skrivare till oss för de större projekten.

Andra saker som är bra att tänka på är att utskrifterna kan ta lång tid, särskilt de högupplösta. Därför har skrivaren ofta stått på under natten. Det lågupplösta armbandet som maskinen jobbar med nu tar tolv minuter att skriva ut.

– Man ska också veta att det finns begränsningar för vad man kan skriva ut. Flygplansmodellen fick skrivas ut i två delar och sättas ihop i efterhand.

Om några år kommer 3D-skrivaren att vara ett självklart redskap i skolorna, tror Lars Lingman. Samhället går i den riktningen.

– Riktigt spännande blir det när det blir möjligt att skriva ut i andra material som trä och metall. Sådana skrivare finns redan som prototyper.

Inom vården används 3D-skrivare för att skriva ut proteser, i tandvården görs fasader och implantat. I Kina har man byggt en hel radhuslänga i betong med 3D-utskrifter och Nasa har gett ett holländskt företag uppdraget att se om det går att skicka upp komponenter till 3D-skrivare till Mars för att monteras på plats med hjälp av robotar. Tanken är att man i så fall skulle kunna fjärrstyra utskrifter av bostadsmoduler och annat för framtida behov med hjälp av satelliter.

På sikt kanske skolan kan skapa sina egna verktyg och redskap. Redan nu har de lagat tre maskiner genom att skriva ut komponenterna som gått sönder. I ett fall ritades den på skolan. I de andra fallen skickades digitala filer med skisser på komponenterna från leverantörerna. I musiken skulle eleverna kunna göra egna enkla blåsinstrumet, tänker Lars Lingman. En perfekt storlek att printa.

– Det är faktiskt hisnande när man tänker på alla möjligheter.  

Filmtips
Här
kan du se hur det går till när just det här armbandet skrivs ut.

ur Lärarförbundets Magasin