Läs senare

Frisk luft vässar slöjden

När slöjdläraren Allan Eriksson drabbades av trädammsallergi 1998 trodde han att karriären var över. Nu undervisar han igen, i utomhus­slöjdsalen som han har byggt själv.

06 Sep 2017
Frisk luft vässar slöjden
Foto: Håkan Lindgren

Sensommarsolen skiner över Vendelsö i Haninge kommun, strax utanför Stockholm.

– En underbar dag för utomhusslöjd, säger Allan Eriksson, trä- och metallslöjdslärare på Vendelsö hage, en F–6-skola med Pysslingen som huvudman.

Under arbetets gång mötte jag bara positiva reaktioner från kollegor och föräldrar.

Klädd i snickarshorts och t-shirt visar han vägen tvärs över skolgården till ett förråd med altan. Utmed förrådsväggen löper en takförsedd arbetsbänk med skruvstäd på. Mitt på altanen finns en eldstad med bänkar runt. Det här är träslöjdssalen på Vendelsö hage. Det handlar inte om ett kreativt sätt att spara pengar. Det handlar om en dedikerad lärares möjlighet att kunna utöva sitt yrke.

Foto: Håkan Lindgren

Allan Eriksson började jobba som träslöjdslärare 1985. Efter 13 år i yrket började han må dåligt. Röda, kliande ögon, näsblod och återkommande halsflusser var några symptom. Det visade sig att han hade utvecklat trädammsallergi och läkarens dom var hård: byt jobb.

– Just då hade jag inget alternativ utan bytte bana och fick jobb som vaktmästare på en annan skola inom Pysslingen här i kommunen. Men jag kunde inte låta bli slöjden och försökte undervisa lite, men det gick inte, berättar Allan Eriksson.

För sex år sedan blev han uthyrd som vaktmästare och snickare till Vendelsö hage som precis skulle öppna. Rektorn på den nya skolan hade en vision om att allt som lärare och elever gjorde inomhus skulle de också kunna göra utomhus. Det var då Allan Eriksson fick idén om en slöjdsal på skolgården. Han gjorde en ritning som godkändes av rektorn och började snickra. Efter sex månaders arbete – mitt i vintern – stod den klar.

– Under arbetets gång mötte jag bara positiva reaktioner från kollegor och föräldrar. Men så kom eleverna, säger Allan Eriksson med ett skratt.

Första lektionen utomhus var det minus åtta grader och eleverna var alldeles för tunt klädda.

– Då kom jag på att jag skulle kunna värma äppeldricka över eldstaden och bjuda eleverna på. Då tinade de. Så nu bjuder jag alltid på varm saft när det är kallt.

Dessutom finns eldstaden som värmer och om det regnar spänner han upp en presenning som tak. Och med tiden har eleverna lärt sig att ha kläder efter väder när de har slöjd.

– Är det kallare än minus 15 grader, eller minus tio när det blåser, så är vi inne. Men det har bara hänt fyra gånger på tre år, säger Allan Eriksson, som jobbar i skoteroverall på vintern.

Hans tjänst är tredelad och förutom slöjdlärare är han fortfarande vaktmästare och snickare. Till sitt förfogande har han en liten skrubb inne i skolan och det är dit han tar eleverna om det är för kallt ute.

Trots att vi har lektionerna mitt på skolgården när andra har rast så tycker jag att eleverna fokuserar bättre här än inomhus.

– Där finns pallar så att alla kan sitta ner och utrymmet funkar för teorigenomgångar, verktygslära till exempel.

Klockan börjar närma sig tio och solen gassar över träslöjdsaltanen, eller scenen som Allan Eriksson säger.

– Hej, får vi komma in? undrar ett par elever i årskurs fem och rycker i kedjan som fungerar som dörr.

– Lektionen börjar om fem minuter, vänta där ute så länge, säger Allan Eriksson medan han plockar fram en maskinkontursåg ur förrådet och placerar på arbetsbänken.

Eleverna sätter sig på trappan och tittar på sina skolkompisar som stojar och leker runtomkring. Den höga ljudnivån inger dåliga förhoppningar om arbetsro för träslöjdseleverna.

– Men trots att vi har lektionerna mitt på skolgården när andra har rast så tycker jag att eleverna fokuserar bättre här än inomhus. Jag vet inte vad det beror på, den friska luften kanske, säger Allan Eriksson.

Problemlösare. Allan Eriksson har själv byggt både utesalen och en del av utrustningen. Foto: Håkan Lindgren

Fem minuter senare släpper han in femmorna på scenen. Tolv elever, halva klassen. Den andra halvan är inne och har textilslöjd.

– I dag ska vi fortsätta med julbockarna och det har blivit dags att såga ut hornen, berättar Allan Eriksson för eleverna som har tagit plats på bänkarna kring eldstaden.

Att göra julbockar har blivit en tradition på Vendelsö hage. Varje år tillverkar femmorna varsin bock på slöjden och på julavslutningen får de klä dem i halm eller granris. Så det är ingen elev som lyfter på ögonbrynen åt att jobba med julpynt denna sensommardag. Traditionen verkar snarare göra dem motiverade. Eller om det är den friska luften. Hur som helst står alla snart vid var sin arbetsbänk och sågar. Till synes helt oberörda av fotbollarna som flyger omkring dem, humlorna som surrar slött och solen som får svetten att rinna. Lektionen, där elevernas uppgift är att såga ut två horn var, det ena med handkontursåg och det andra med maskinkontursåg, känns som vilken träslöjdslektion som helst.

Men vissa specialanpassningar kräver ändå utomhusslöjden.

– Vi har inte så långa lektioner, 60 minuter bara. Mer än så funkar inte när det är kallt och ruggigt, säger Allan Eriksson.

För hans del innebär avsaknaden av en traditionell slöjdsal en del extraarbete.

– Jag har väldigt få maskiner till mitt förfogande. Jag har en pelarborr i förrådet, annars är det mest handmaskiner. Det gör att det tar längre tid att förbereda lektionerna.

Även elevernas arbete får anpassas efter utrustningen.

– Inte så att jag gör avsteg från läroplanen, men jag har fått dra ner lite på min egen ambitionsnivå. Jag försöker satsa på kvalitet i stället för kvantitet när det gäller barnens arbete. Utrustningen ger inte möjlighet till mer än att de får tillverka en sak per termin, säger Allan Eriksson.

Men det finns också moment som fungerar bättre utomhus än inomhus. Täljning till exempel.

– Här sitter eleverna gränsle över bänkarna när de täljer, vilket ger en mycket naturligare ställning än att sitta inne på en stol. Det gör det mycket lättare och roligare för dem att tälja.

En annan fördel är att smidet blir enklare och mer på riktigt.

– Det är ett ganska krångligt och riskfyllt moment inomhus, omgärdat av en massa säkerhetsregler. Utomhus är det lättare.

I somras byggde Allan Eriksson en egen ässja av bland annat en gammal bromsskiva från en Volvo V70. Med hjälp av en varmluftspistol värms en liten kolbädd snabbt upp, helt utan gasol.

– Jag får hitta på nya, egna lösningar hela tiden, säger Allan Eriksson.

Allt eftersom han upptäcker saker som fungerar dåligt, bygger han om slöjdsalen. Under den gångna sommaren har han förlängt taket över arbetsbänkarna så att barnen ska slippa bli blöta om ryggarna när det regnar eller snöar.

Ryktet om Allan Erikssons utomhusslöjdsal har surrat i kommunen och förra året bjöd han in alla träslöjdslärare i Haninge på ett studiebesök. Synen som mötte dem väckte både positiva och negativa reaktioner.

– Det var några som undrade hur jag klarar av att vara ute hela tiden och om barnen över huvud taget kan prestera något här. Men det fanns också de som blev jätteintresserade och som såg detta som ett fantastiskt komplement till en inomhussal. Och det är så klart det bästa, om man kan ha både och. Men det funkar inte för mig.

ur Lärarförbundets Magasin