Läs senare

Gör film om tuff skolvardag

ReportageBildläraren Trifa Anwar vill ge eleverna verktyg för att göra sig hörda. Genom animerad film berättar de om problem på sin skola i Biskopsgården i Göteborg.

Foto: Nicke Johansson

– Ska vi ta några testbilder först? undrar Tina Sefaj som står framför en Ipad som riggats upp på stativ.

Nikolina Punos och Yazan Masri placerar ut animationsdockor som föreställer elever och lärare i ett miniatyrklassrum, som de tillverkat av kartong, papper och frigolit. Yazan Masri flyttar långsamt en av dockorna samtidigt som Tina Sefaj tar bilder.

– Stopp! Vi har glömt mössorna som visar hur kallt det är i klassrummet, säger Nikolina Punos och trär på små tyghättor på dockornas huvuden.

De fortsätter att ta bilder och tittar sedan på resultatet. Genom att använda appen I Can Animate sätts deras bilder ihop till animerad film.

Det viktiga är inte vilket uttryck de väljer, utan att de hittar sätt att våga berätta om hur de har det.

– Åh, nej. Det blir jättefult i ytterkanterna. Trifa, vad ska vi göra? utbrister Tina Sefaj.
Bildläraren Trifa Anwar skyndar fram till gruppen.

– Ni kan klippa bort kanterna, när ni redigerar den animerade filmen. Då kommer klassrummet att få större djup och kännas mer verkligt, säger hon.

Trifa Anwar ger dem beröm för att de varit noggranna och tagit många bilder av dockornas rörelser. Hon berättar att det är de små förändringarna mellan bilderna som ger illusion av rörelse.

Engagerad. Bildläraren Trifa Anwar uppmuntrar eleverna att prova olika uttryckssätt. Foto: Nicke Johansson

– Era förflyttningar funkar jättebra! Ni kommer att behöva ungefär 500 bilder för att få ihop en film som är en minut lång, säger hon.

Elevernas animerade filmer handlar om problem som de upplever på sin skola och innehåller förslag på hur dessa kan lösas. De går på Svartedalsskolan i Biskopsgården i Göteborg.

– Det är jättekallt i alla klassrum. Vi sitter med jackor på inomhus under hösten och vintern. Det finns inga element här, kalluften blåser in under fönstren. Det blir jobbigt att sitta still och man trivs inte, berättar Nikolina Punos.

– I filmen vill vi visa hur glada alla blir när skolan får råd att köpa element. Elever och lärare börjar dansa och skratta, säger Yazan Masri.

Ljudnivån i bildsalen är hög. Eleverna jobbar gruppvis och diskussionerna är livliga. Det är inte bara svenska, utan även språk som persiska, kurdiska, turkiska, somaliska, arabiska, albanska och serbiska som används för att de ska förstå varandra. Några elever är ensamkommande flyktingar och har varit i Sverige i mindre än ett år. De förstår lite svenska, men klasskompisar får hjälpa till att tolka när de ska prata.

Längst fram i salen står ett stort bord med material. Här hämtar eleverna flirtkulor, tyger, färger, garn, ståltråd, träbitar, kartong och frigolit för att tillverka dockor, rekvisita och kulisser. Amar Omar gör miniatyrtallrikar av pappbitar. Hon klistrar på gult garn som ska föreställa pasta.

– Skolmaten är inte bra. Vi får samma mat, pasta och ris, nästan varje dag. Maten tar slut hela tiden, speciellt när det är panerad fisk som alla gillar. Då äter man mackor, men blir hungrig snart igen.

I filmen som Amar Omar och hennes kompisar gör, föreslår de att eleverna ska få vara med och bestämma skolmat. Och att maten ska räcka till alla.

Omtagning. Abdurahman Omars grupp går igenom hundratals bilder för att se om någon behöver tas om. Foto: Nicke Johansson

Bildläraren Trifa Anwar bestämde sig direkt för att gå med i det animerade filmprojektet för åttondeklasser i Göteborgs förorter, när hon fick frågan från Skolbio Göteborg. Syftet med projektet var att eleverna skulle få större inflytande över sin skolgång och uttrycka tankar om skolan genom animerad film.

– Många av eleverna här är väldigt uppgivna och känner inte att någon lyssnar på dem. Därför kan det vara svårt att motivera dem att berätta sina åsikter. Att uttrycka jobbiga saker genom en animerad docka kan vara lättare än att själv vara med på film eller skriva en text, menar Trifa Anwar.

I projektet samarbetar hon med Anne Klaamas, som är svensklärare på skolan. Under nio veckor har de slagit ihop bild- och svensklektioner i sina åttondeklasser. Eleverna skriver och gör bildmanus, tillverkar dockfigurer, filmar och redigerar.

– Vi har lagt mycket tid på manusarbetet. Det har behövts mycket stöttning för att eleverna ska känna att deras åsikter är okej, säger Anne Klaamas.

Manus. På svensklektionerna har läraren Anne Klaamas fokuserat på att eleverna ska våga uttrycka åsikter i manuset. Foto: Nicke Johansson

Som uppstart till det animerade filmprojektet läste elever och lärare boken Fuck skolan! av Eija Hetekivi Olsson och Jerker Andersson. Boken handlar om vilka problem som ungdomar i förortsskolor kan uppleva. De träffade också författarna och samtalade om innehållet.

– Våra elever kände igen sig när de läste boken. Det gav dem inspiration att komma i gång, säger Anne Klaamas.

Förutom kalla klassrum och skolmat som tar slut, handlar de animerade filmerna om bland annat brist på skolmaterial och lärare som slutar och ersätts av outbildade vikarier. Både Trifa Anwar och Anne Klaamas bekräftar att elevernas beskrivningar av problemen på skolan är korrekta.

– Jag vill ge eleverna verktyg i bilden som de kan använda för att få beslutsfattare att lyssna. Hade det här varit en skola i en annan stadsdel hade föräldrarna inte accepterat hur eleverna har det, utan ställt krav på att det ska finnas skolmat och behöriga lärare, säger Trifa Anwar.

Hon berättar att elevernas föräldrar, som ofta kommer från andra länder, inte vet vilka rättigheter deras barn har i det svenska samhället. Därför menar hon att det är extra viktigt att hennes elever hittar uttryckssätt som de kan nå ut med även utanför klassrummet.

– Det kan handla om att göra film eller att måla graffiti. Det viktiga är inte vilket uttryck de väljer, utan att de hittar sätt att våga berätta om hur de har det. Annars finns det risk för att deras frustation leder till än mer våld och konflikter i området.

Deras stadsdel Biskopsgården är ett område som under de senaste åren har drabbats av gängbråk och skottlossningar.

Trifa Anwar arbetar både som konstnär och bildlärare. Hon kom som utbildad konstpedagog till Sverige från Kurdistan 1996. I Sverige kompletterade hon sin utbildning för att bli behörig bildlärare och tjänstgör sedan fjorton år på Svartedalsskolan.

Samarbete. Sirak Estifanos tar bilder samtidigt som klasskompisarna gör små förändringar av dockornas rörelser. Foto: Nicke Johansson

– Jag pratar mycket med mina elever på lektionerna. Många av dem har flytt från krig och har svåra upplevelser med sig. Om eleverna inte känner sig trygga och mår bra, blir det svårt för dem att vara kreativa på bildlektionerna.

I arbetet med den animerade filmen ger hon eleverna stor frihet. Hon har genomgångar om hur de ska ta bilder och använda appar men har valt att inte visa eleverna hur de ska tillverka animationsdockor eller göra scenbyggen.

– Jag vill inte att de ska kopiera det jag gör. I stället får de själva välja material och utforma egna figurer och miljöer.

Eleverna i bildsalen berättar om att flera lärare har slutat under de senaste veckorna. Undervisningen fungerar dåligt i många ämnen och de oroar sig för att vikarierna inte kan sätta rättvisa betyg. Mahboba Mohebi brukar tänka mycket på vad som är fel i skolan, men pratar sällan om det.

– Det är som att man måste skrika för att vuxna ska höra. Men de lyssnar ändå inte, säger hon uppgivet.

Mahboba Mohebi är tveksam till att de kan nå ut med sina åsikter genom animerad film. Klasskompisen Andrea Simonovic Pajovic är mer hoppfull.

– Jag tror att det är bättre att använda film för att få folk att lyssna, än att bara tjata om vad man tycker. Politikerna måste få höra om hur vi har det i skolan. Vad händer annars med oss i förorten? Vi är också framtiden! utbrister hon.

 

ur Lärarförbundets Magasin