Ingår i temat
Identitet
Läs senare

”Ibland känns det som en feministisk aktion”

My är en av relativt få tjejer som är aktiv inom graffiti. Hon deltog i kurserna på Växtverket i Bromma:
”Min storasyster var tillsammans med en kille som var aktiv i ett mycket känt graffiticrew, de levde graffitin 24-seven."

12 Maj 2011

Det var en livsstil som var kreativ och spännande. De hade sin egen värld; en kanske romantiserande bubbla med en attityd av ´allt för konsten´. De var väldigt snälla mot mig, accepterade mig och taggade mitt namn. Jag tyckte att de var coola helt enkelt!

Jag gick en graffitikurs för tjejer som hölls av Aggregat, ett aktivitetshus for ungdomar. Där lärde jag mig skissteknik, hur man binder ihop bokstäver på olika sätt, 3d, att skugga ­– grundläggande, klassisk graffititeknik. Det kändes väldigt tryggt och trevligt att skissa ihop, att inspirera varandra – det var som en syjunta! Det var väldigt viktigt för mig att vi bara var tjejer. I slutet av kursen målade vi på en laglig vägg i Nacka, Stockholm, som bara existerade i några få månader.

Jag var 16 år när jag började måla graffiti. Det var viktigt att vara speciell och att hitta ett sammanhang som var ens eget – graffitin var mitt sätt. Om man var graffitimålare då var man något. Graffitin gav mig ett självförtroende som jag saknade innan. Jag växte med den och min stil utvecklas fortfarande i takt med min egen utveckling; jag har inte vuxit ifrån den. Jag har lärt mig att ta plats, att stå upp för mig själv och att göra min grej. Ibland känns det som en feministisk aktion när jag är den enda tjejen som målar och folk tittar på, till exempel på en laglig vägg.

På kurserna på kulturskolan i Bromma kunde vi testa vara idéer i verkligheten, på lagliga väggar. Under den tiden utvecklades min teknik jättemycket, jag blev en mycket bättre målare. Utan kulturskolan tror jag inte att jag hade fortsatt med graffiti. Man behöver ändå ett visst mod för att kunna göra sina små skisser på en stor vägg och man måste utveckla sitt tänkande i proportioner och rörelse.

Jag var också med på de workshops som hölls av äldre graffitimålare, i samarbete med kulturskolan. Där lärde jag mig många av de knep och tekniker som jag fortfarande använder. Jag tycker absolut att kulturskolan ska hålla graffitikurser – det skapar bättre målare!

Det är många fler killar än tjejer som håller på med graffiti; varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det tyvärr finns en del machokultur inom den. Som tjej behöver du ha vassa armbågar och verkligen visa att du vet vad du håller på med. Att som helt oerfaren dra ut i natten och måla olagligt lockar inte så många tjejer. Och sa länge graffiti är totalt kriminaliserat i Stockholm kommer nog inte graffitiscenen där att utvecklas och locka särskilt många nya sorters målare.

Det borde finnas lagliga graffitiväggar! Det är mycket trevligare att måla lagligt för att det är lugnt och skönt och jag kan ta den tid jag behöver och göra mera komplicerade målningar.

"Jag använder mig av graffitin som en kreativ uttrycksform. All graffiti kanske inte är konst, men om den är riktigt bra är den det – det ligger mycket jobb och träning bakom. Jag ser tags som kalligrafi.

När jag jobbar utan skiss målar jag gärna kvinnoansikten, annars är mina motiv blommor och djur med vapen. Det är intressant att jobba i olika färgblock och med förenklingar. Min signatur är Bomby. Jag är fortfarande aktiv målare och sedan några år håller jag även på med street art.

Efter kulturskolan har jag gått en folkhögskolekurs i urban konst och hiphopkultur, medverkat i en bok om graffiti och street art, varit med i ett stort graffitiprojekt i Grekland – och nu vill jag plugga konst igen.

Jag känner mig väldigt trygg i mig själv när jag målar graffiti numera, jag går in i min bubbla och det är min egen heliga tid.”

Alla artiklar i temat Identitet (13)

ur Lärarförbundets Magasin