Ingår i temat
Identitet
Läs senare

Identitet i orkesterform

Musik fungerar identitetsstärkande för många. Vare sig vi spelar själva eller lyssnar på andra ger tonerna oss möjlighet att hitta och uttrycka vår egen inre och unika röst. Men musiken öppnar också dörrarna till gemenskap, till vi-känslan och till upplevelsen av att få vara del av något mycket större.

11 Maj 2011
Identitet i orkesterform
Foto: Marta El-Masri

Visst har alla orkestrar sina solister som drillar de vackraste solopartierna, på samma sätt som fotbollslagen har sina stjärnor som elegant prickar bollen rätt upp i krysset.
Men oavsett om man spelar fotboll, ishockey eller fagott, är det gruppen som gäller. Utan sina framspelare och medspelare och utan dem som backar upp i bakgrunden, faller solisternas insatser stumt till marken. Teambuilding och laganda står i fokus i den verksamhet där helheten blir något större än dess enskilda delar.

I ett lag är alla viktiga, allas insatser är behövda, men det finns en viktig skillnad mellan sporten och musiken.

– I sport har man alltid motståndare, i orkestern har vi bara mottagare. Vi har en publik som lyssnar och ger omedelbar respons efter varje låt i form av applåder, säger orkesterledaren Åsa Andersson.

Sedan 13 år tillbaka arbetar hon som musiklärare och orkesterledare i Eskilstuna musikskola och i Stålforsskolans intrumentalmusikklasser.

Musikskolan är inrymd i Stålforsskolan och har en egen avdelning med expedition, lärarrum och övningsrum. Men när blåsorkestern ska öva handlar det inte om att sitta och tuta i någon fönsterlös och charmbefriad källarskrubb. Den har istället sina torsdagsrepetitioner i den stora konserthall som också finns på skolan. Med en gigantisk orgel i bakgrunden, och med hundratals publikplatser framför sig, tränar ett tjugotal 11–12-åringar sina stycken i behaglig belysning och med en akustik som heter duga. Här på scenen har åtskilliga namnkunniga artister också stått i strålkastarskenet.

Medan Åsa Andersson plockar fram notställ, ställer ut stolar och drar fram dirigentpulten droppar eleverna in en efter en.

– Jag är dålig på namn men anstränger mig verkligen för att lära mig dem. Det gäller att se alla elever, var och en som kommer, att försöka få till någon liten kontakt med varje enskild individ. Det kanske kan låta självklart men kan ändå vara lätt att glömma. Man behöver tänka på det varje gång. Jag vill få var och en att känna att han eller hon är välkommen, viktig och behövd. Det tror jag de känner även om de kanske inte går och tänker på det varje gång de kommer hit, säger Åsa Andersson.

Hon började själv som kornettist och trumpetare och utbildade sig till musiklärare och brasslärare vid musikhögskolan i Piteå. Under åren har hon hunnit skaffa sig erfarenhet av såväl enskild som gruppundervisning och har hunnit leda åtskilliga blåsorkestrar. Vissa elever har hon kunnat följa från årskurs tre i grundskolan till årskurs tre i gymnasiet. Det är inte ofta någon spontant förklarat för henne vad tiden i orkestern betytt, men hon har noterat att många som spelat länge är väldigt sociala som vuxna, berättar hon.

– En elev som går på musikgymnasium nu sa nyligen till mig att han saknar Stålforsandan, att ingenting kan jämföra sig med den. Han mindes hur han alltid fick ett leende och känslan ”vi är glada att du är här” när han kom.

Stålforsandan är just den känsla av gemenskap och allas lika värde som Åsa Andersson och hennes kollegor arbetat hårt och medvetet för att förankra och vidmakthålla.

– Vi arbetar utifrån värdegrunden att vi alla är lika värda och alla ska ha chans att utvecklas efter sin egen förmåga. Det gäller att hela tiden vara medveten om hur man är och hur man talar med andra. En sån anda tar tid att bygga upp och kan snabbt raseras. Den är mycket beroende av person också. Vi jobbar så här för att det är just vi. Om det var andra lärare här skulle det kanske se helt annorlunda ut.

Både hon och hennes kolleger har haft elever i enskild undervisning. När eleverna är nybörjare startar de med några enskilda lektioner, men det är orkestern som är målet. De individuella lektionerna är bara förberedelser, något som ger förutsättningar för det som kommer sedan. Att få spela ihop.

Åsa Andersson ser ytterligare något som haltar i jämförelsen mellan lagsporter och orkesterspel.

– I ett fotbollslag toppar man. För att klara svåra motståndare, sätter man in de skickligaste och de mindre duktiga får stå över. Så gör aldrig vi! I vår orkester behövs alla. Vi har ju möjlighet att nivåstyra. Vi kan välja låtar som alla klarar av. Det kanske inte alltid låter så jättebra när de spelar enskilt men när man hör dem alla tillsammans låter det jättefint. När någon är borta blir det ett tomrum. Eleverna märker det. Som när de två slagverkarna var borta en gång. Oj, vad mycket svårare allting blev.

För Åsa Andersson fungerar orkestern som en fredad zon. Här ska inte finnas vare sig konkurrens eller utslagning. Alla som vill får vara med.

Alla är inte lika duktiga på sina instrument, men det är inget problem, tycker Åsa Andersson. Den som är bättre kan hjälpa den som känner sig osäker. Då kan den duktiga bli en trygghet istället för ett hot.

– Människor är olika bra på olika saker. Det vet vi ju alla. Det är bara om man inte talar om det som det kan bli svårigheter. Om man förklarar och är öppen med det så blir det naturligt och inte konstigt alls.

Medlemmarna är inte enbart Nisse eller Lisa, de är instrumentalister också. På det här viset utvecklar medlemmarna både en egen och en orkesteridentitet

– Det stärker självkänslan. Eleverna blir heller aldrig utpekade som individer. När jag vänder mig till några elever är det alltid i deras egenskap av instrumentalister. Jag vänder mig till alla trumpetarna eller alla som spelar valthorn. Det gör det lättare för eleverna att lyssna på och ta till sig synpunkter och instruktioner.

Utrymme för individuella insatser inom gruppen finns ändå för den som vill. Musikskolans orkestrar har gott om uppspelningar och konserter.

– För de yngsta eleverna har vi solipartier, alltså när alla av ett instrumentslag har ett gemensamt soloparti. När de blir äldre brukar vi fråga dem: Vem vill spela solo? De får räcka upp handen och så lottar vi. Det har aldrig varit något problem.

Ur orkesterträningen växer en nödvändig disciplin fram. Åsa Andersson tror också att orkestermedlemmarna lär sig att bejaka varandras olikheter.

– De ser att andra elever spelar andra instrument och tänker kanske: ”Hon är inte som jag, men hon är okej.” De är olika men ändå delar av samma grupp. Den känslan, den acceptansen som de får tror jag spiller över på andra områden som religion eller kultur.

Målet med spelandet är den musikaliska upplevelsen. Att gruppspelet låter bra fungerar som motivation för eleverna att bli ännu bättre och träna ännu mer på sitt instrument. För några innebär soloframträdandet att de ur orkestergemenskapen har hämtat mod att ta lite plats.

– Andra har ingen längtan alls efter att framträda. För dem är gruppen det viktiga – att vara en del av ett sammanhang – att samspela.

Alla artiklar i temat Identitet (13)

ur Lärarförbundets Magasin