Ingår i temat
Våga pröva
Läs senare

Impuls utan kontroll

Våga prövaPå Stina Felters teater­lektioner tävlar eleverna i att släppa kontrollen – och omfamna spontanitet.

av Sebastian G Danielsson
29 Nov 2017
29 Nov 2017
Teaterläraren Stina Felter. Foto Kristina Wirén

Så här i efterhand låter det makabert. Men när Hilda Almroths karaktär trampar på sin bebis, som hon dessutom har spytt ut, håller gruppen på att krokna av skratt. Scenen som spelas upp framför dem tar allt konstigare vändningar.

– Alltså, jag orkar inte! utbrister teaterläraren Stina Felter och döljer ansiktet med sina händer.

Eleverna sitter bredvid sin lärare i en rad av stolar och tittar på när Hilda Almroth, 13, och Hedda Nordlind Tabbert, 14, gör upp i en duell i improvisation. Platsen är Kalmar teater, där Stina Felter håller i en improvisationskurs för kulturskolans räkning.

Lektionen inleds med olika uppvärmningsövningar, sedan delas eleverna upp i två lag. Med lagkamraterna som stöd skickas eleverna upp på scenen för att spela mot varandra – ensamma eller flera tillsammans. Laget som inte klarar av att föra scenen framåt förlorar.

Vi pratar mycket om att vi alltid ska säga ja för att det ska leda oss till oväntade ställen.

Dagens övning är att acceptera motspelarens idé och agera efter den – hur knasigt eller pinsamt det än må kännas. Eleverna ska lära sig att våga släppa på alla gränser och gå på känsla.

– Vi pratar mycket om att vi alltid ska säga ja för att det ska leda oss till oväntade ställen. Jag kanske inte tycker att din idé är bra, men jag säger ja för att det leder till något annat, säger Stina Felter.

Uppgörelsen mellan Hilda och Hedda inleds med att Hilda spelar gravid och säger att det är med Heddas barn. Hedda kontrar med att »upptäcka« att Hilda har spytt ut deras barn och det slutar med att Hilda råkar trampa på barnet. Där blir historien så bisarr att handlingen inte kommer någon vart.

Improvisationteater

Teater som spelas utan manus är en konstform som finns över hela världen. Det finns flera olika former av improvisationsteater, såsom teatersport, långform, kortform och »improcomedy«. I Sverige jobbar ett antal teatrar och humorgrupper med improvisationsteater och i USA är det mer känt som en humorform. Skådespelarna i sketchprogrammet Saturday Night Live (SNL) har ofta en bakgrund inom teaterformen.

Stina Felter utgår från en kursplan i sin undervisning som Stockholms improvisationsteater har tagit fram, den hittas på sajten impro.a.se.

Källa: Wikipedia

– Dö, dö, dö och avsluta scenen, instruerar Stina Felter.

Att döda en karaktär blir ett sätt att avsluta scenen för att lämna plats åt nästa tävlande.

För att föra scenen framåt behöver skådespelarna hela tiden göra någonting oväntat eller ställa en fråga till motspelaren, annars stagnerar handlingen och då blir det ointressant för publiken. När Isak Svallhed, 14, spelar spekulant på en Picassotavla som han vill köpa loss av ägaren, Klara Norström, 13, blir det till exempel en längre dialog efter ett tag som inte ger publiken något, då avbryter Stina Felter.

– Jag vill att ni tar en timeout nu. Det är mycket prat, men det händer inte mycket. Nu måste ni andra hjälpa till.

Isak och Klara får strategiska råd av kompisarna från respektive lag för hur de ska ta scenen vidare och göra det svårt för motspelaren att hitta på nästa idé. Efter viskande och fnissande i var sin ring är de på scenen igen, ivriga att sätta i gång.

Nu händer det mer på scenen. Isak hittar en tiokrona i fickan, som han vill betala Picassotavlan med. Han lyckas även dra fram en blomma bakom Klaras öra innan en påhittad geting kommer in i bilden och Isak jagar frenetiskt efter den i luften. Improvisationen flyter på bra, men efterhand börjar händelserna bli ologiska och intetsägande.

– För det verkligen handlingen framåt med en geting? frågar Stina Felter.

Hon förklarar att det som sker på scenen måste vara logiskt, publiken måste få förklaringar till varför saker händer.

Här blir du drillad i att du inte behöver ha kontroll, du kan fixa det ändå.

Isak och Klara får publiken att skratta med sina förställda röster, dramatiska ansiktsuttryck och stora gester. De är engagerade och kreativa. Men det märks att det inte är lätt att improvisera en längre tid. Efter ett tag börjar idéerna sina och det blir svårt att föra handlingen vidare, men det gör inget.

– Vi ska misslyckas om och om och om igen. Det är vår enda väg, vi måste göra det. Och vi ska inte bara misslyckas för att lära oss av det, vi ska också lära oss att det är okej att misslyckas. Man behöver inte ha en färdig idé, säger Stina Felter.

Inom improvisationsteater ska skådespelaren ta vara på den där spontana idén som plötsligt dyker upp i huvudet. Mot- eller medspelaren ska hjälpa till att ta den vidare.

– Om jag går upp på en scen och börjar hoppa upp och ned ska inte alla kolla på mig som att jag är dum i huvudet. Då vet de att det är en halvfärdig idé och då kanske någon ska gå fram till mig och säga »har du fått ihjäl spindeln?«, säger Stina Felter och tillägger:

– Det handlar om att våga starta en mening och lita på att någon annan fullföljer den.

Att inte hinna tänka igenom sin idé, utan att kasta sig ut och agera på den ändå, kan kännas obekvämt. Stina Felter är väl medveten om hur läskigt det är att släppa kontrollen, men anser att eleverna drar stor lärdom av det.

Vad tycker du om improvisation? Är det läskigt?

Nellie Lorentzson, 18 år:

– Jag tycker att det är jättekul för man vet aldrig vad som kommer att hända och det är det som är så spännande.

– Ibland kan man inte lita på sig själv att det blir bra, man vågar kanske inte riktigt hela tiden. Men om man gör det många gånger blir det roligt i stället för läskigt.

Isak Svallhed, 14 år:

– Det är bland det roligaste man kan göra. Det är så spännande att man aldrig vet vad som kan hända och man vet inte vad man själv kan komma att göra, så det är spännande att lära känna sig själv.

– Jag har ingen scenskräck. Jag har jobbat på stora produktioner, så jag har vant mig av med det.

Hilda Almroth, 13 år:

– Jag tycker det är roligt för att man får använda fantasin mycket och skapa sin egen bild. Sen får man se andras fantasier och bygga vidare på det. Man är aldrig beredd på vad som ska hända.

– Jag tycker inte att det är läskigt, men det kan bli nervöst ibland om man säger något och gruppen inte hör det. Då kan det bli lite stelt. Och man kan bli rädd för att ta plats ibland och när man inte vet vem ska ska säga vad.

– Här blir du drillad i att du inte behöver ha kontroll, du kan fixa det ändå. Du har makten att lösa dina problem oavsett vad som händer. Vi ska ta bort rädslan för oväntade situationer.

Det kommer eleverna att ha nytta av inom teatern, förklarar Stina Felter som kan känna sig trygg med att låta dem hoppa in i olika föreställningar och uppspel med kort varsel. Att vara anpassningsbar och öppen för nya infallsvinklar är förmågor som även är bra att ha i andra situationer i livet.

– På en arbetsplats kanske man tänker att någon annans idé inte är den bästa idén, men den som är van vid att improvisera ser att det kan blomstra in i något annat och blir väldigt öppen för det, säger Stina Felter.

Tävling blir en effektiv övning i att ta vara på spontana tankar. Eleverna måste komma på något, annars är de ute ur leken. Det sporrar till kreativitet samtidigt som de har sina respektive lag att falla tillbaka på för goda råd när de fastnar. Stina Felter har märkt att det blir en revanschlusta hos eleverna som vill göra bättre ifrån sig nästa gång de får chansen.

– Jag tycker aldrig att det blir någon tävling som är obehaglig, utan den är positiv. De vill vinna för att få igenom sina idéer.

Det här är den andra terminen som hon har en kurs i improvisationsteater. Tidigare har hon bara arbetat med det som en del i andra teaterkurser, där improvisationen har använts som ett verktyg för att hitta en karaktär eller undersöka ett fenomen. Här läggs tyngden på konsten i att hitta berättelser och att vara redo i alla situationer. I stället för att ha en föreställning att arbeta mot och tänka på att göra den så bra som möjligt, handlar improvisationsteatern om att träna på den individuella utvecklingen.

– Det är väldigt mycket fokus på det egna skapandet och att arbeta med sig själv som improvisatör. För att vara redo i alla situationer behöver man jobba på vissa förmågor, säger Stina Felter.

Det är förmågor som att lära sig känna in varandra, att lära sig upptäcka signaler och jobba som ett team. Men också att släppa prestationskrav, eftersom det är omöjligt att förbereda sig för vad som komma skall.

– Jag vill att de ska känna att det de kan för tillfället är gott nog, vi kör ändå. Eleverna har ofta högre prestationskrav och tänker att de inte känner sig redo och då blir det ju ett stressmoment, säger Stina Felter.

Gruppen kommer att testa olika former av improvisationsteater längre fram, från helt förutsättningslös till sådan där vissa delar är bestämda i förhand. Innan den här lektionen är slut ska eleverna testa hur de gör för att skapa en så kallad vändning, det vill säga något dramatiskt som förändrar förutsättningarna för den kommande handlingen.

Isak Svallhed och Max Prim, 14, får rollen som lägenhetsspekulanter och Nellie Lorentzson, 18, ska spela mäklare. I den första versionen ska Isak och Max titta på en lägenhet och genomföra köpet. Det flyter på utan konstigheter, och är i ärlighetens namn inte särskilt rafflande. Nästa gång vill Stina Felter se en twist.

– Ni kidnappar och binder fast henne denna gång. Ni kan köra som ni gjorde, men en lite snabbare version. Nu vet ni ju att ni har en undertext, säger hon och tillägger:

– Publiken ska bli förvånad över att ni binder fast henne.

Scenen upprepas, men denna gång går Isak bakom Nellie och låtsas söva henne så att de kan binda fast henne.

Stina Felter vill se ännu en twist. Fantasin sätts än mer på prov och Hilda bjuds upp på scen. Hon visar sig vara den bakomliggande hjärnan till kidnappningen och när Nellie vaknar får hon uppmaningen av Stina Felter att känna igen Hilda.

– Pappa! ropar Nellie.

Än en gång vill Stina Felter ha en förklaring till varför allt detta hänt, så att publiken förstår. Nellie tänker snabbt, hon »hittar« en lapp och läser det som står:

– Jag är inte din far, jag är …

Hon söker efter orden, men de vill inte riktigt komma fram. Max ropar ut från åskådarplats.

– En maffiaboss!

Med de orden och rungande applåder avslutas ett intensivt pass. Eleverna är alldeles röda i ansiktet av skratt och ansträngning. Stina Felter tittar stolt ut över gruppen.

– Jag är jätteimponerad av dem. Det är aldrig någon rädsla för att gå upp på scenen frivilligt och det blir ganska prestigelöst.

ur Lärarförbundets Magasin