Ingår i temat
Lär med varandra
Läs senare

Involvera flera mera

Kollegialt lärande innebär inte bara att lära av varandra, utan att hela tiden analysera och utveckla arbetet – med elevernas bästa för ögonen. Det säger före detta musikläraren, numera utvecklingspedagogen, Pål Christensson.

09 Sep 2016

Foto: Joel Sartore, National Geographic

Det är svårt att vara lärare. Svårare blir det dessutom med åren. Att arbeta med barns utveckling är väldigt komplext och därför måste man som lärare också utvecklas hela tiden, analysera sin undervisning för att se hur den kan förändras, ständigt. Allt för att de elever man för närvarande har ska lära sig så mycket som möjligt. För att komma framåt är kollegialt lärande bra och nödvändigt. Begreppet har på senare tid nästan blivit en trend i skolans värld. Det finns politiker eller skolledare som gör det till ett årslångt projekt, men sedan tar det slut, när det är dags för nästa projekt. Då gör man fel. Kollegialt lärande innebär att ständigt analysera, att förändra och utveckla kulturen på en skola och måste pågå jämt. Detta menar Pål Christensson, som delar upp begreppet i två delar: dels vad man väljer att prata om i kollegiet – alla lärare, inte bara de i samma ämne. Man kan välja att prata om hur man gör, men man kan också gå ett steg längre och prata om varför man gör det och om man skulle kunna göra det annorlunda. Dels handlar det om varje enskild lärares inre förhållningssätt till yrket. Var och en måste se sig som en lärande individ, vilja utvecklas och förstå att det är nödvändigt för att eleverna ska få en så bra utbildning som möjligt. 

– Det finns missuppfattningar om kollegialt lärande, bland annat att det enbart innebär att ge varandra tips och utbyta erfarenheter på en görandenivå, säger han. 

Han tycker inte att det är fel, men Pål Christensson menar att det inte är riktigt som det är tänkt. Det går inte att ta ett tips från en annan lärare och omsätta det rakt av i sitt eget klassrum, eftersom förutsättningarna skiljer sig så mycket. 

Foto: Joel Sartore, National Geographic– Och om man bygger sitt yrke på att ständigt få tips av andra, då degraderar man sig själv som lärare. 

Varför ska man arbeta med kollegialt lärande? 

Det är för att det har visat sig att eleverna lär sig bättre när lärare lär av varandra och vågar låta någon annan granska undervisningen. Det visade exempelvis forskaren och professorn John Hattie när hans bok Synligt lärande för lärare kom ut för fyra år sedan. Många har läst och diskuterat denna och hans tidigare bok Synligt lärande som kom 2009 (på svenska 2014) för att där få veta att varje lärare måste bli medveten om vilken effekt hen har på varje elevs lärande – och hur hela kollegiet kan bli bättre på att undervisa. Synligt lärande beskriver han bland annat såhär: Lärare måste veta när inlärning sker och inte sker, veta när det är lämpligt att experimentera och när man ska lära av erfarenhet, lära sig att följa upp, söka och ge återkoppling och lära sig när de ska erbjuda alternativa inlärningsstrategier när en strategi inte fungerar. Det viktigaste är att undervisningen är synlig för eleven och att lärandet är synligt för läraren. Ju mer eleven blir lärare och ju mer läraren blir den lärande, desto mer framgångsrikt blir resultatet (Hattie, 2009). 

Tillbaka till Pål Christensson. Han ser kollegialt lärande som en ständig utvecklingsresa, där man blir ett slags miniforskare på sin egen undervisning. Han menar att ifall man bygger sin lärargärning på en känsla, att man anar vad som skulle funka i gruppen man arbetar med, kan man kanske komma långt. Men det är inte vetenskap, det är inte prövat, diskuterat, analyserat och bevisat. Kollegialt lärande handlar om att bygga på en vetenskaplig grund, att jag som lärare har tagit hjälp av dig som lärare för att utforska och dokumentera vad som fungerar och hur man lär eleverna bäst. Då handlar det inte enbart om hur stora grupper eller vilken utrustning eller verktyg man har i salen. Man ser förbi den diskussionen – förutsättningarna är som de är, hur lär vi ut bäst utifrån de förutsättningar och elever vi har?  

– Jag tror att det ibland kan vara en flykt att enbart prata om praktiska göromål, säger Pål Christensson. 

Foto: Joel Sartore, National Geographic

Det är inte lätt att arbeta på det här mer vetenskapliga sättet, att ifrågasätta det man gör för att komma vidare, se saker ur andra infallsvinklar, fundera på hur man kan förklara samma sak på nya sätt. Att ifrågasätta det man gör. Det kan kännas som att man klampar in på ett privat område, som att ens kollega ifrågasätter ens personlighet. Men det gäller att vara mer professionell än så, att komma förbi den känslan, menar Pål Christensson. Det gäller också att tänka förbi sitt ämnesskrå. Alla lärare på skolan måste vara involverade i kollegialt lärande. En del i yrket handlar om att vara en arbetsorganisation och en annan del handlar om att vara en utvecklingsorganisation och då måste jag vara beredd på att utsätta mig själv för en granskning. Kanske är det så att jag är ensam på skolan om att undervisa i mitt ämne, som lärare i estetiska ämnen ofta är, och då måste jag kunna samarbeta med lärare i andra ämnen. 

– Sedan är det förstås så att ju äldre eleverna blir, desto mer lär de sig i ämnet och lärarna kan behöva utbyten med lärare i just de ämnena. Själv kan jag tycka att det är svårt att klumpa ihop de olika estetiska ämnena när man arbetar med kollegialt lärande. För mig innebär det att hela kollegiet är med, säger Pål Christensson.

– Jag hör också ofta att estetiska ämnen är så väldigt speciella, att de är kreativa. Men alla ämnen är ju kreativa och speciella på sitt sätt. Ta bara svenskämnet, det är väldigt många förmågor man ska utveckla där. 

Hur gör man? Pål Christensson tycker att låta filma varandra är en bra idé. Då får man syn på hur man beter sig i lärandesituationen och kan prata om det med sin kollega. Det går också att avsätta en del av konferenstiden till att prata om varför man gör som man gör, vilken grund man vilar på i läraryrket och hur man kan göra det bättre. Hela kollegiet kan också läsa böcker om skolutveckling. Pål Christenssons favorit i sammanhanget är Helen Timperley Det professionella lärandets inneboende kraft, där hon tydligt visar att lärare måste fortbildas i grupp. Hon har konstruerat en modell med en undersökande och kunskapsbildande cykel för lärare, där alla skolor bland annat ska utgå ifrån vad man vill förbättra på just sin skola. Då kan det bli bättre än om det kommer direktiv uppifrån, när staten eller kommunen bestämmer en sak som alla skolor ska göra samtidigt, menar hon. 

Något som är nödvändigt är att man tar hjälp utifrån, tycker Pål Christensson, något som också Helen Timperley anser. Rektorn på skolan eller en forskare eller någon annan som kan studera det kollegiala lärandet, för att se att det går framåt. För det tar tid att förändra kulturen på en skola, en del säger att det tar upp till sju år. Så om man menar allvar med kollegialt lärande måste man veta att man kan hålla i en förändring under så lång tid. Några lärare kan säga att de alltid har utbytt erfarenheter, gett varandra tips och förslag. Det är bra och det kan man fortsätta med, men vill man uppnå varje elevs fulla potential, måste man gå djupare. 

Finns det några nackdelar med kollegialt lärande? 

– Det kräver ditt eget engagemang. Vill du ha en försörjning och trivas någorlunda, eller brinner du för morgondagens samhälle där varje elev ska få växa? Om du kryssar för det första alternativet har du kanske svårt att se varför man hela tiden ska ifrågasätta för att utveckla undervisningen, säger Pål Christensson. 

Och som han säger, eleverna går en utbildning, inte flera. Det är deras resultat som ska lyftas på bästa sätt.  

Världens djur på bild, eller åtminstone en bråkdel. Det är fotografen Joel Sartores mål med projektet The Photo Ark; i dagsläget har han närmare 6000 arter på bild. Projektet drivs av tidskriften National Geographic och beräknas pågå i 25 år – eller tills fotografen dör.

Joel Sartore, som bor i Nebraska, USA, åker till djurparker över hela världen och använder studioljus och svart eller vit bakgrund när han fotograferar de olika djuren. De allra minsta djuren, som insekter, lägger han i askar och fotograferandet tar högst ett par minuter. Djurskötarna är alltid med.

Han arbetar med The Photo Ark för att människor ska förstå att många arter är utrotningshotade – han vill dokumentera dem innan de dör ut, och få oss att agera innan det är försent. 

Läs mer på joelsartore.com

ur Lärarförbundets Magasin