Ingår i temat
Identitet
Läs senare

”Jag är inte dans, men jag kan leka dans”

Jag hör ofta danselever säga: ”Dansen är mitt liv.” Jag har själv sagt det massor av gånger. Det är normen bland dansare. Du ska helt och hållet gå upp i dansen – annars kan du lika gärna låta bli att dansa.

11 Maj 2011
”Jag är inte dans, men jag kan leka dans”
Foto: Mats Samuelsson

Jag tror att attityden kommer från proffsvärlden. För professionella dansare och blivande sådana är det nödvändigt att helt fokusera på sitt yrkesval. Bara de allra bästa får jobb och ”perfekt” har blivit lägsta standard för dansare. Är målet att bli perfekt krävs att man i varje beslut överväger hur alternativen påverkar ens dans. I ett sådant läge tycker jag att det är relevant att säga att dansen har blivit ens liv, men när det sprider sig till hobbyelever som bara dansar en eller två gånger i veckan, låter det mest som en klyscha. Ändå är det inte bara en klyscha utan också en statusmarkör.
Det är också möjligt att tilldela någon annan status genom att säga: ”Ho/han är verkligen dans.” Allt som oftast hör jag mina elever säga det om personer de tycker om eller ser upp till. Men genom att säga så tar man ifrån personen alla andra möjliga identiteter hen kan skapa sig. Jag såg nyligen filmen Black Swan, som jag tycker skildrar vilka förödande konsekvenser det kan få att helt gå upp i sin dans och identifiera sig med den. Men även mindre extrema situationer kan innebära identitetskriser. Efter gymnasiet kom en bekant till mig in på en mycket välrenommerad europeisk dansutbildning. Efter ett år hoppade hon av. Det var inte värt uppoffringen, slitet, kritiken, pressen. När hon kom tillbaka till Sverige levde hon som i ett vakuum. Det var inte bara det att hon inte visste vad hon ville göra istället – hon visste inte vem hon var.
”Måste det vara så allvarligt?”, frågade min kollega en av sina elever. ”Kan inte dansen bara få vara dans, något vi gillar att göra, ett sätt att uttrycka sig?” Några veckor senare kom eleven till henne och tackade. Hon hade tänkt så mycket på det min kollega sagt och för första gången börjat se dansen som någonting skilt från henne själv. Plötsligt fick skapandet en helt ny innebörd. Varje dansrörelse behövde inte längre vara representativ för vem hon var. Det har varit en viktig insikt även för mig. Jag undervisar till exempel i balett. Jag gör det för att jag gillar det och jag gör det trots att varken min kropp eller mitt sinne är en ballerinas. Ibland, när jag föreslår elever i andra dansgenrer att de ska prova balett svarar de: ”Näe… det är inte så jag.” Eller: ”Jag är så inte balett.” ”Det är inte jag heller!” säger jag då, ”men vi kan leka balett!” Det är så jag ser det nuförtiden. När jag går in i balettsalen tar jag på mig trikåer, sätter upp håret, sträcker på mej och leker balett. När jag tar en lockingklass drar jag på mig mina rosa shorts, mitt dummaste flin och leker locking. Tänk så underbart det är! Det tar bort all press. Om någon skulle påpeka att jag faktiskt inte kan dansa locking behöver jag bara säga: ”Det gör inget, för jag leker ändå bara.”
I leken finns inga rätt eller fel. I leken kan vi prova oss fram, överdriva, utmana omöjligheter och göra sådant vi aldrig har gjort förut. Eftersom lek aldrig misslyckas utan bara utforskar, gör den det också möjligt för oss att vara fria i vårt skapande. Den största kreativitetshämmaren är rädslan för att göra fel, men om vi leker kan vi helt släppa den skräcken och göra det som faller oss in. Då kanske vi plötsligt står där med ett mästerverk helt utan att vi planerade det!
Jag är inte dans, men jag kan gå till jobbet en stund och leka dans med mina elever.
 

Alla artiklar i temat Identitet (13)

ur Lärarförbundets Magasin