Ingår i temat
Arbetsglädje
Läs senare

Ju mer vi är tillsammans…

Lärare jobbar fortfarande för mycket ensamma. Fler samarbetsprojekt är ett recept för ökad arbetsglädje, menar Töres Theorell, läkare och professor emeritus i stressforskning.
– Och kunskapen om estetikens fundamentala betydelse för all pedagogik, den måste hamras in, överallt, säger han.

27 Sep 2010

Det är måndag morgon, den första arbetsdagen efter semestern. Töres Theorell ser ut att spritta av arbetsglädje där han sitter i sitt rum på Stressforskningsinstitutet vid Stockhoms universitet. Nu är han i och för sig pensionär och styr sin arbetstid själv, vilket kan underlätta.

Han har under många år forskat om hur människor reagerar på stress. På senare år har han också studerat kulturens betydelse för hälsan, och skrev om det i boken Noter om musik och hälsa, som kom ut förra året. Han är själv mycket musikintresserad och har alltid sjungit och spelat fiol vid sidan av sitt yrkesliv.

– När det handlar om estetlärares arbetsglädje tror jag för det första att vi har det eviga problemet, att de är alldeles för mycket ensamma i klassrummet. Så ju mer man kan göra för att skapa samarbetsprojekt mellan lärare, desto bättre.

Han ger exempel från bland annat waldorfpedagogiken, där man arbetar väldigt mycket med stora projekt, illustrerar teoretiska ämnen med bilder, musik och dramatiseringar.

– Det är ju inget nytt det jag säger nu, men det är något som man behöver påminna sig om för att öka arbetsglädjen. Musikläraren, bildläraren, dramapedagogen eller för den delen idrottsläraren, alla kan ingå i projekt. I undervisningen kring en historisk epok, kan musikläraren dras in: ”Nu är det 1700-tal – vad dansade man för danser på 1700-talet?” Och bildläraren: ”Vad hade de för boktryckarkonst?” Allt möjligt sådant.

Om inte andra lärare är pigga på att samarbeta, så kan estetlärarna skapa projekt sinsemellan. Bild och musik går alldeles utmärkt att kombinera, eller musik och idrott, menar han.

Att det inte alltid är så lätt att skapa samarbeten tror han beror på den starka uppgivenhet som han tycker sig se bland estetlärare. En uppgivenhet som kan bero på att de inte tycker att deras ämnen är uppskattade eller prioriterade. Han spekulerar i om det är nedprioriteringen som ligger bakom kräftgången för estetiska ämnen.Foto: Håkan Elofsson

Töres Theorell gör en jämförelse med diskussionen om långtidssjukskrivningar, som har pågått sedan 1990-talet. En diskussion som han själv har deltagit i och även skrivit en bok om.

– Den hade helt andra förutsättningar, men kan vara intressant som en parallell: Vad många inte vet om, är att en viktig del av detta var att man tog bort statsunderstödet till företagshälsovården, vilket stod för 20 procent av dess medel. Det kunde man genomföra delvis därför att företagshälsovården hade en lite svag ställning.

– Och så är det ju, ungefär som med mobbning – de som ser lite tveksamma ut, de blir mobbningsoffer. Det är precis på samma sätt med estetiken. Om den inte försvarar sig, då har den också svårt att bevara sin position. Eller att vinna terräng!

Den tendensen menar han visar sig inte minst på gymnasiet, och den tror han gör det lättare att exempelvis plocka bort estetisk verksamhet som obligatoriskt ämne.

– Det är hemskt, fruktansvärt! De ämnena är ju jätteviktiga även på gymnasiet. Jag lider med många lärare i estetiska ämnen, för att de får så lite gehör för det de gör. Och att de hela tiden på många sätt måste försvara sig – det är groteskt! De ska inte behöva försvara sig.

Han tycker att det till och med kan illustrera att när man satsar väldigt mycket på specialiserade gymnasier och program, då urholkas pedagogiken för alla. När man specialiserar blir effekten att eleverna inte får den stimulans som de estetiska ämnena ger de andra ämnena.

Att arbeta för att stärka de estetiska ämnena, tror han i sig är ett verktyg för att öka arbetsglädjen.

– Jag tror att kunskapen om estetikens fundamentala betydelse för all pedagogik, den måste hamras in, överallt! Där kan ju skolorna och rektorerna få hjälp av exempelvis föreläsare och litteraturstudier.

Han menar att det övergripande skälet till varför man ska försvara estetikens ställning, inte är att eleverna exempelvis ska lära sig sjunga. Den viktigaste uppgiften är mer generella, fundamentala saker som frågan om emotionell differentiering – att estetiska uttryck är så viktiga för att eleverna ska kunna förstå sina egna och andras känslor.

– Med bild, musik och drama förstärker man människors insikt i hur känslor fungerar, och det gör att man också fungerar bättre socialt. Om man förstår sina egna känslor, så förstår man också andra människor bättre.

Han pekar på att det faktiskt finns politiker som tror på estetiken i skolan, politiker som man får försöka liera sig med. I riksdagen finns en grupp som jobbar med kultur och hälsa, bland annat inom skolan.

För att återgå till verktyg för arbetsglädje tror Töres Theorell också på samarbete med eleverna. Han nämner en princip som hans dotter, som arbetar med att sprida kunskap om Reggio Emilia-pedagogik, använder sig av.

– De gör bandade intervjuer med sina elever. Det kan man göra i grupp, dela in klassen i tre, fyra grupper, intervjua eleverna och låta dem berätta om vad de skulle vilja göra, i till exempel bild.

Han menar att det kan ge infallsvinklar som inte är de förväntade. Det kan finnas en hel grupp elever som är väldigt bra på något, eller som är intresserade av en speciell sorts musik, och det kan man bygga vidare på – använda elevernas erfarenheter mycket mera aktivt. Han understryker att det är viktigt att inte bara gör intervjuerna utan att också utgå från dem i sin pedagogik.

– Naturligtvis ska man kombinera det med vad läraren själv kan. Man ska ju inte vika sig platt och bara göra som eleverna råkar tycka är kul, utan det handlar ju både om att utmana dem och att få dem med sig.

Han nämner nedskärningar, statusförlust och kanske som en följd av det också dåliga fysiska miljöer, som hinder och hot mot arbetsglädjen. Där tillägger han att kommunaliseringen av skolan kanske inte var så bra, eftersom villkoren blir så väldigt olika. I kommuner med särskilt dålig ekonomi, blir ju skolan speciellt hårt drabbad.

– Det är väldigt dumt; just där skulle man kanske behöva extra mycket stimulans. Det blir negativa spiraler.

Töres Theorell skriver i Noter om musik och hälsa om att kulturella aktiviteter verkar vara bra generellt för folkhälsan – men kanske inte alltid för dem som jobbar professionellt med kultur. De kan få höra till leda att ”du som har ett så roligt jobb; spela och sjunga varje dag …”

Han nämner en undersökning av Lars Olov Bygren med flera, som har studerat Sveriges befolkning och undersökt betydelsen av kulturella aktiviteter för hälsan. Enligt studien verkar det vara en överlevnadsfördel för dem som håller på med sådana aktiviteter, men det är omdiskuterat – det är inte alltid så enkelt.

– I studien har man också tittat på om de som utövar kulturella aktiviteter professionellt – har de bättre hälsa? Ja, det är inte säkert! Det kan bero på att de som är professionella, för dem blir de kulturella aktiviteterna något annat, lite mera av ett levebröd och att det delvis tar bort det roliga. Men jag tror att medvetenheten om det, och medvetenheten om att man kan jobba på det och bevara för sig själv en zon, med sådant som man själv tycker är kul kultur, det kan bevara glädjen – även om mycket av det andra blir rutin.

Han vill visa på att något som de estetiska lärarna ändå har – och som är ett väldigt plus – det är att de ändå träffar elever, som tycker att det är kul att måla, spela teater eller som visar sig vara begåvade på att sjunga eller spela instrument. Där har lärarna allierade, en grupp som de kan ha kul med.

– Då kan man glädja sig åt det, då får man tänka att ”jag har ju i alla fall de här eleverna, Kalle, Tjalle och Emma” – samtidigt som man inte får gynna dem för mycket.

Han talar om stressen i arbetslivet, som han menar är ganska komplicerad. Han har främst studerat vårdpersonal, och säger att vård- och utbildningspersonal är de grupper som lever i de tätaste relationerna med sina klienter, kunder, patienter eller elever, och där man kommer varandra väldigt nära. I vården konfronteras man med människors lidande – och lärare konfronteras med sina elevers svårigheter.

– Ja, det är sant – det är stressande att ha med människor att göra. Vare sig det är patienter, klienter eller elever, så är det människor som kan ha problem av och till. Men – samtidigt är det också positiva känslor!

Han berättar om en undersökning som han var med om att göra för några år sedan. I den lät man människor i väldigt olika yrkesgrupper pricka in när de kände sig glada, ledsna, arga och så vidare, timme för timme, under vanliga arbetsdagar.

– Läkare var en grupp, och vi fann att de ofta var arga och ledsna – men att de också var glada, väldigt ofta! Det var väldigt mycket känslor, över huvud taget. Nu har jag inte undersökt hur det är med lärare på det sättet, men jag kan tänka mig att det är exakt likadant med dem. Visserligen är det mycket negativ stress, men också väldigt mycket positiva känslor. Det är mycket spännande som man får vara med om, mycket kul som händer med elever – det slår åt båda håll, naturligtvis!

Alla artiklar i temat Arbetsglädje (5)

ur Lärarförbundets Magasin