Läs senare

Kämpar mot överjaget

PorträttKonstnären Anders Jakobsen är lite av en paradox. Vissa dagar tillverkar han pilbågar, vilket kräver både tid och tålamod. Andra dagar kutar han omkring i lägenheten, kånkar och svettas och bygger möbler av plankor och bruksföremål från Ikea.

Kämpar mot överjaget
Foto: Håkan Elofsson

Till vänster innanför ytterdörren: ett stort rödmålat badrum utan väggar och dörr där endast ett plank skiljer badrummet från lägenhetens köksdel.

Till höger: långa hyllor fullproppade med verktyg, målarburkar och välanvända sport- och reseryggsäckar.

Arbete & fritid. Anders Jakobsen har gjort om sin lägenhet till en verkstad, där han både kan bo och ägna sig åt sin konst. Foto: Håkan Elofsson

Hemma hos konstnären Anders Jakobsen råder öppen planlösning, till 100 procent. Det är som att kliva in i en fabrikslokal, på sådär 55 kvadratmeter.

– Jag flyttade in här för tio år sedan. Rev ut Marbodalköket, mellanväggarna, de vita garderoberna och golvet i ekparkett. Det är så här jag vill ha det. Jag är ingen civil person som byter om till arbetskläder när jag ska gå till jobbet. Jag går alltid omkring så här, säger han och stoppar händerna innanför hängslena i sina yllebyxor.

Anders Jakobsen kallar sig radikal­slöjdare – ett begrepp som han själv har myntat och som innefattar allt ifrån konst och hantverk till design.

– Allt jag gör har en funktion oavsett om jag stickar eller arbetar med offentlig konst. Men på senare tid har jag börjat ägna mig mer åt det som många skulle beskriva som slöjd, säger han och börjar prata om den allmänna och förlegade uppfattningen om att all slöjd ska vara gjord för hand.

– Jag brukar kalla det för slöjdens grundläggande dilemma. Det vill säga att definitionen av slöjd är att det är ett hantverk tillverkat av specifika material och som har användningsområden som knappt har en koppling till dagens samhälle. Det får effekten att slöjden straffar ut sig själv. För min del handlar det snarare om att göra saker som vi kan identifiera oss med i vår samtid. Som att fläta ett mobilfodral av näver, till exempel.

Till slut har det blivit lite av en vandringssägen – att jag sätter mig på tvären av ren princip, men det har aldrig varit mitt syfte.

Det finns inga stolar hos Anders Jakobsen och jag står och lutar mig mot en obäddad säng i axelhöjd. En säng som på många sätt speglar bredden av hans konstnärliga arbete. Vid fotändan står en lampa där en uppochnervänd vattenkanna i plast fungerar som lampskärm. En knapp meter över huvudkudden sitter en piltavla med sex pilar i. Det ser jätteläskigt ut och han ler lite när han ser min reaktion.

Just nu är pilbågar hans främsta intresse, tack vare ett besök i en snickeriverkstad hos en samisk bekant. På golvet ligger två bågar och Anders Jakobsen plockar upp och spänner en av dem, av samisk modell.

– Den här har aldrig tillverkats i modern tid. Formen och detaljerna har tagits fram av en norsk arkeolog med hjälp av studier från olika arkeologiska fynd.

Havsbad. Anders Jakobsen byggde badhuset på Træna enbart av återvunnet material som redan fanns på ön.Foto: Håkan Elofsson

Bredvid ligger ytterligare en båge, utformad i två kurvor i stället för en, som amorbågen på en mun.

– Den här bågens form är österländsk, vilket jag är mest inspirerad av. Jag tycker det är otroligt fascinerande hur viktig roll pilbågar har spelat under krigshistoriens lopp. Det är bland annat tack vare skickliga bågskyttar som mongolerna var så framgångsrika.

Att tillverka pilbågar kräver tålamod, konstaterar han, och för hans egen del har det blivit ett sätt att kanalisera sitt temperament och hastiga impulser.

– Jag har lite för nära mellan hjärna och tunga och kunde vara rätt besvärlig när jag var yngre. Till slut har det blivit lite av en vandringssägen – att jag sätter mig på tvären av ren princip, men det har aldrig varit mitt syfte.

För några år sedan fick han diagnoserna adhd och bipolär sjukdom, vilket har gett honom större förståelse för vad det är som har format honom.

– Men nu mår jag mycket bättre. Jag tar mina piller när jag går upp på morgonen, och så får det vara så, säger han och rycker på axlarna.

Foto: Håkan Elofsson

Anders Jakobsen är ovanligt bekväm med att fotograferas under intervjun. Inte så konstigt kanske med tanke på att han har blivit filmad i månader inför den 58 minuter långa dokumentärfilmen som visas på SVT 19 maj. När han själv såg den för första gången blev han tvungen att gå hem och lägga sig.

– Det kändes otroligt tröttsamt att kolla på en så extremt energisk person som jag själv. Jag kutar hit och dit, släpar tunga grejer och bygger ihop saker som normalt sett skulle utföras av ett helt team. Men samtidigt mår jag väldigt bra av det.

Som yngre var siktet inställt på att bli bergsguide, men efter att ha påbörjat en kurs i Lofoten insåg han hur mycket ansvar och service det yrket innebar. Han ville åka skidor och klättra, inget annat, och gjorde en helomvändning in på den konstnärliga banan.

Slutet på hans eftergymnasiala utbildning blev inte som han hade tänkt sig. Anders Jakobsen är en av få studenter som lämnat utbildningen i möbeldesign och inredningsarkitektur på Konstfack med underkänt i betyg. Orsak: ett examensjobb som inte höll sig inom ramarna. Inga skisser, ingen »gångbar« produkt, ingen tydlig eller tänkbar uppdragsgivare.

– Syftet var att göra ett mer idébaserat exjobb, ett slags självdrivande och energialst­rande gym. Ju mer användaren tränade, desto mer varmvatten fanns det att duscha i, exempelvis.

Han beskriver sitt examensjobb lite som en reaktion på skolans och design­skråets syn på hur en formgivare förväntas jobba.

– Jag hade svårt att acceptera den hierarki och den tydliga uppdelningen mellan rollen som designer och hantverkare. Designern ska rita och hantverkaren ska utföra ritningen, men det behöver inte vara vattentäta skott där emellan. Jag ville inte teckna, jag ville bara vara i verkstaden.

Att få underkänt innebar också att han blev refuserad från skolans examensutställning, vilket skapade debatt på kultursidorna. Men för Anders Jakobsens del fick historien även positiva konsekvenser. Både uppmärksamhet och ett långtidsstipendium från Konstnärsnämnden.

Sedan dess har hans signum varit att återanvända material, vare sig det är massproducerade plastföremål eller trä­rester från ett gammalt skjul, vars skeva och »hipp-som-happ-montering« ändå får det att se handgjort ut, fast på ett mer konceptuellt plan. Ett exempel är hans verk Ljuskrona vars armar består av alltifrån diskborstar, vaser, durkslag till tallrikar från Ikea, sammansatta av buntband. I dag hänger den på Nationalmuseum, som en kontrast till den svenska designhistoriens mer lågmälda och strikta designspråk.

Ett av de konstverk han är mest nöjd med är en offentlig installation på den norska ön Træna som han byggde förra sommaren. Ett sex kvadratmeter badhus i starka färger som ser ut som att det ska tippa rakt ner i havet vilken sekund som helst.

Foto: Håkan Elofsson

– Jag fick fria händer och beslöt mig för att återanvända material som redan fanns på ön, så jag rev bodar och plank och eftersökte olika typer av material på öns Facebooksida. Det verket blev väldigt omtyckt och den som har bastat färdigt kan bara öppna en dörr och hoppa rätt ut i havet, säger han.

Trots sin adhd-diagnos har han ändå klarat sig bra igenom både grundskola och gymnasiet. Anders Jakobsen var snarare typen som inte behövde plugga för att klara av proven. Träslöjd och syslöjd var två av favoritämnena, framför allt för att det handlar om problemlösning, där och då, i stunden. Han är även övertygad om att just det arbetssättet kan bidra till att träna upp förmågor som är användbara i alla skolämnen.

– Den som tillverkar någonting måste ha stenkoll på arbetsordning och hela tiden ifrågasätta vad man gör och vad som är möjligt att göra med ett material eller inte. Det kräver struktur och tålamod men det fattar inte politiker som Jan Björklund. Han tror att slöjd i skolan går ut på att göra adventsljusstakar till mamma, säger han och tillägger att det förmodligen även skulle vara ett politiskt självmord för en politiker att säga att slöjd är viktigt.

Dessutom handlar inte slöjd om att åstadkomma något perfekt, enligt Anders Jakobsen. Det viktigaste är att man gör, inte att det ska bli bra. Men det kan vara svårare än man tror.

– Det förhållningssättet är något jag jobbar med varje dag. Jag för liksom en ständig kamp mot överjaget, jantelagen och den självcensur som har blivit en effekt av dagens samhälle. Det sätter stopp och diskvalificerar och jag vägrar att acceptera det. Fast det är ett krävande arbete.

Anders Jakobsen

Aktuell: Dokumentären Radikalslöjdaren som visas på SVT 19 maj.

Bor: Stockholm och Hede, i Härjedalen.

Ålder: 45.

Familj: Katten Nisso.

Utbildning: Nyckelviksskolan och Konstfack.

Inspiration: Närvaro och flow; stunder då man bara är i nuet, vilket jag upplever när jag vågsurfar eller är ute i naturen.

Framtidsdröm: Ett liv med stabil ekonomi så jag kan fortsätta leva på samma sätt som jag gör i dag.

ur Lärarförbundets Magasin