Ingår i temat
Rummet
Läs senare

”Kanske får vi vara i musiksalen”

06 Feb 2014
”Kanske får vi vara i musiksalen”
Illustration: Elin Sandström

Terminens första lektion är just avslutad och jag lämnar skola A, för att åka vidare. Jag är redan trött efter en timme i en idrottshall, där det stora utrymmet gör det svårt att hålla ihop gruppen. Den ihåliga akustiken har svalt hela min röst och gjort mig hes. Musiken har jag måst sätta på i ett angränsande rum, varifrån jag återkommit till kaos. Tre elever högst upp i ribbstolen, fem som kastar sig mot tjockmattan vid ena kortväggen, två som krupit in i ett bandymål … På något sätt har det i alla fall blivit en lektion och efter den avslutande spegelövningen i ring känner jag ändå att jag fått med mig barnen.

På väg till skola B laddar jag om för att möta en ny grupp. Jag vet inte vilken lokal jag kommer vara i. Tänk om det är ett klassrum. Bord och stolar, som måste flyttas undan för att skapa en pytteliten öppen yta i mitten. Tjugo elever på femton kvadratmeter. Om vi har armarna rakt ner eller rakt upp och rör oss i perfekt synk kanske det går. Nej, jag ska inte förutsätta det värsta. Kanske får vi vara i musiksalen. Inga ribbstolar att klättra upp i, inget behov av ommöblering och ändå någorlunda med plats. Inte tillräckligt för att springa, men för att sträcka ut armarna och röra oss lite huller om buller. Där finns säkert en musikanläggning, som med stor sannolikhet fungerar. Den enda nackdelen med musiksalar är egentligen notställ, gitarrer och staplade stolar i massor. Det räcker med att en enda elev snubblar och stöter till något av dessa föremål, för att sätta igång en dominoeffekt av rasande, skramlande, rasslande, brakande och tjongande.

När jag kommer fram visar det sig att det varken blir ett klassrum eller en musiksal. »Förskolan har en JÄTTESTOR lekhall!« upplyser klassläraren. Jättestor visar sig betyda ungefär 40 kvadratmeter. Nåväl, det finns i alla fall varken innebandymål eller notställ inom synhåll, så det här ska nog gå bra. Fast … det finns inte heller någon musikanläggning. »Ojdå!« säger klassläraren. »Men jag tror fritids har en. Vänta lite, så ska jag hämta.« Efter tio minuter kommer hen tillbaka med något som liknar en köksradio. Den har cd-spelare. Eh, hm, ok, men går det att koppla in min dator? Nej. Det får bli tamburin hela lektionen.

Det blir som det blir. Det viktigaste är att barnen får möta dans som konstform. För att göra dansen tillgänglig för alla undervisar vi i de rum skolorna kan skaka fram. Men tänk vilken kvalitet det skulle kunna bli på undervisningen om miljön redan fungerade.

Emelie Bardon

Arbete Emelie Bardon Dans & Yoga och Moderna Dansstudion i Malmö
Viktigast just nu Att motverka rasistiska och misogyna strömningar
Lyssnar på P1
Scen Minimalism och gränsöverskridande
Förebild/inspiration Min vän och kollega Elin Rippe
Längtar till Varje möte med mina elever

Alla artiklar i temat Rummet (8)

ur Lärarförbundets Magasin