Ingår i temat
Plats för skratt
Läs senare

Komik på schemat

HumorHunger, liv och död. Det är också komik. Fråga Pia Eriksson och hennes teatergrupp.

av Sebastian G Danielsson
24 Mar 2017
24 Mar 2017
Foto: Emelie Asplund

De är ganska olika som personer. Ändå är det en rätt sammansvetsad teatergrupp framför scenen som tillhör Folkuniversitets gymnasium i Trollhättan. Eleverna skämtar med varandra och ingen verkar vara rädd för att ta ordet. Det märks att de känner sig bekväma med sin teaterlärare, Pia Eriksson, när hon slår sig ned vid bordet för dagens produktionsmöte. Hon skrattar med, har en familjär ton och styr eleverna i rätt riktning utan att höja rösten.

Förmiddagen är avsatt till att jobba med vårens pjäs, ett dubbelpass i scenisk gestaltning och sceniskt karaktärsarbete. Eleverna ska sätta upp farsen Vi betalar inte, vi betalar inte! av Dario Fo, och Pia Eriksson går igenom dagens upplägg; uppvärmning, prova kistan, bygga upp scenen och repetera. Tre ska göra det senare och fyra ska göra rekvisita och scenografi. Pia Eriksson bläddrar i manus för att se vilka karaktärer som ska upp på scenen i dag.

–  Det blir mycket Margherita och Antonia. Vi har ju scen 18, 19 och 20, de kanske vi ska ta bara för att komma vidare. Med sergeanten och den heliga Eulalia, säger hon.

Min specialitet är ju mask och komedi. Jag försöker få in mycket Chaplin och Buster Keaton i undervisningen.

Lokalen är imponerande. En stor scen, högt i tak och en läktare för att beskåda allt. Huset har tillhört pingstkyrkan en gång i tiden och var ett diskotek innan skolan tog över. Den 24 mars, ungefär när ni får Uttryck i brevlådan, kommer publiken hit för att se pjäsen som treorna har jobbat med sedan i höstas. De läste igenom fem olika manus för att, något överraskande, välja den samhällskritiska komedin av dramatikern Dario Fo om kvinnor som gör revolt mot de ökade priserna på mat och hyra i 1970-talets Italien.

–  Klassen sa att de ville jobba med satir, jag trodde att de skulle välja Robin Hood eller något sånt, säger Pia Eriksson som är både lärare och regissör.

Vi betalar inte, vi betalar inte! är en politisk fars med spår av den uråldriga, italienska teaterformen commedia dell’arte. Pjäsen rör frågor som död, liv och hunger – vanliga teman i »commedian«. Det är en teaterform med återkommande karaktärer som parodierar olika yrkesgrupper och belyser den mänskliga dårskapen. Den härstammar från medeltidens gycklare som reste runt och roade folk, och kännetecknas av att vara väldigt fysisk, med överdrivna kroppsgester – Charlie Chaplin och Buster Keaton är ett par av arvtagarna. Tar man in den aspekten är det mer logiskt att eleverna valde pjäsen.

–  Det är en fysisk och väldigt lekfull klass, förklarar Pia Eriksson.

Kroppsspråk. Teaterläraren Pia Eriksson vill se mer dramatiska gester hos Maja Ekelund, som spelar karaktären Antonia i farsen Vi betalar inte, vi betalar inte!
Foto: Emelie Asplund

Dessutom har de en lärare som är något av en expert på området. Pia Eriksson är skådespelare i grunden och har studerat vid teaterskolan Jacques Lecoq i Franrike, en skola med fokus på fysisk teater som commedia dell’arte.

–  Min specialitet är ju mask och ko­medi. Jag försöker få in mycket Chaplin och Buster Keaton i undervisningen, säger hon.

Pia Eriksson ser commedia dell’arte som en viktig del av teatertraditionen och ägnar fem veckor åt att fördjupa sig i den när eleverna går i tvåan. De får läsa om historien bakom, kolla filmklipp och välja var sin karaktär att fokusera på – till exempel fattiglappen Harlekin.

– De ska ju gå igenom teaterhistorien, men jag vill stanna upp vid commedia dell’arte för att det är en så pass viktig del av all teatertradition. Molière skrev sina pjäser helt utifrån de här figurerna och Shakespeare har commediafigurer i En midsommarnattsdröm, säger Pia ­Eriksson.

Det går inte att tvinga fram någon att vara rolig, det är ju hemskt. Det måste få födas ur ett pirr i magen …

Eftersom commedia dell’arte-skådespelarna hade masker får eleverna även testa på det. Pia Eriksson låter dem jobba med halvmask, vilket är som det låter: en mask som täcker halva ansiktet, den övre delen. Masken är en del av den karikatyrmässiga gestaltningen. Den sätter den komiska tonen och gör att skådespelaren måste fokusera mer på de kroppsliga gesterna.

–  När vi går in på maskarbete får eleverna välja en som känns bra. De får prova den och se vad det föder hos dem. Masken kanske har en jättestor näsa, då vet de att de måste använda den näsan, säger Pia Eriksson.

Skådespeleri med mask bygger på förmågan att uttrycka sig med kroppen. När de har valt en mask, kostym och rekvisita sätter eleverna upp en scen, eller situation, med början, mitt och slut som de visar upp för andra klasskamrater i hopp om att få dem att skratta.

Commedia dell’arte

Italiensk teaterform som uppstod i mitten av 1500-talet och spelades fram till slutet av 1700-talet. Föreställningarna innehöll mycket improvisation, i både ord och agerande, men följde ett visst utstakat scenario. Speltekniken byggde mycket på att behärska kroppens uttrycksförmåga, i till exempel akrobatiska konster och dans. Men också på att använda språket, med ordlekar och ordvitsar.

Källa: Nationalencyklopedin

– Att gestalta med kropp och röst är betygskriterierna. Hur jag bedömer rent formativt är om folk skrattar. Blev det komik? Lyckades ni med det ni ville?

Scenen ska innehålla så kallade »lazzi«, en grundläggande del av commedia dell’arte. De kan beskrivas som upptåg eller »practical jokes«.

– Som att du i den här scenen ska sätta dig, och att jag ställer fram en stol som jag drar undan när du sätter dig. Pajaserier skulle man kunna säga, förklarar Pia Eriksson.

Eleverna får öva in tre spratt för att använda dem där det passar in.

– Sådana hade de klassiska commediaskådespelarna en uppsjö av som de kunde lägga in i historien. Det var det som blev de improviserade delarna av pjäsen, säger Pia Eriksson.

Att spela commedia dell’arte handlar om att vara i nuet och inte fundera så mycket på vad karaktären har för psykologiskt bagage. Så är tanken att eleverna ska agera i uppsättningen av denna pjäs. En gnutta improvisation är en del av karaktärernas uttryck.

Scenerna som repeteras i dag utspelar sig i ett kök där karaktärerna Margherita och Antonia kliver in efter att ha stulit mat på stormarknaden. Adrian Coon och Maja Ekelund är iklädda stora, beiga rockar fyllda med mat vid magen för att ge illusionen av att de är gravida. Karaktärerna är stressade och nervösa efter snattandet, det syns tydligt när eleverna går in i sina roller. Pia Eriksson har påtalat vikten av att de »hittar fysiska handlingar, saker de gör för att visa karaktärens syfte«, och uppenbarligen har de lyssnat.

Pia Eriksson gillar det hon ser. Hon instruerar från regissörsbordet framför scenen och går då och då fram för att visa med kroppen. Hon har svårt att hålla sig för skratt.

Foto: Emelie Asplund

– Bra! Yes! Vad mycket action det är! utbrister hon.

Axel Nåbo kliver på scenen i rollen av sergeanten, som ska avslöja kvinnornas knep för att stjäla mat. Han pratar som i en gammal pilsnerfilm när han konfronterar dem: »Vad de växer de här magarna! Jag fattade med en gång att det var något skumt!« Karaktärerna rör sig hela tiden på scenen och eleverna gör stora gester med händer och armar. Allt blir väldigt dramatiskt.

– När man ser på teater vill man ju verkligen att det ska synas vad en pjäs handlar om, säger Axel Nåbo smuttandes på en kopp kaffe under en paus.

Adrian Coon tittar upp från mobilskärmen.

– Det är mycket röra på sig, man reagerar mycket. Allt är så överdrivet och det blir så kul att spela en sån roll. Min karaktär Margherita är helt utflippad!

Efter pausen ska sergeanten falla omkull. I manus står det att han går in i en skåplucka och ramlar, men Pia Eriksson vill gärna se en kedjereaktion. Kanske falla över bordet, eller raklång på golvet? Axel Nåbo testar flera varianter och Pia Eriksson visar hur man kan fälla sig själv med sin ena fot. Klasskamraterna kan inte hålla sig för skratt när Axel Nåbo faller på olika sätt, det ena knasigare än det andra. Adrian Coon tar fram telefonen och fotar en bildserie av ett av fallen.

– Åh gud vad roligt! Vi måste göra ett event på Facebook med den där! säger Pia Eriksson när hon ser bilderna.

Hon tror att eleverna har nytta av att ha jobbat med fysisk teater, även om flera säkert är mer intresserade av psykologisk teater där skådespelaren får tänka till lite mer kring vem karaktären är.

– Men de kanske ändå är glada att ha testat och vet vad det här är, säger Pia Eriksson.

Vad är den största utmaningen med att lära ut komik?

– Att man inte skrattar åt samma saker kanske. Och sedan för mig att vänta in, så jag inte blir för uppeldad själv och går in och styr så mycket. Det är meningen att eleverna ska hitta sin egen känsla och tajming.

Sedan finns det alltid elever som inte har någon inspiration, förklarar Pia ­Eriksson. De får ta det i sin egen takt. Så småningom, när de ser sina klasskamrater arbeta, brukar inspirationen komma.

– Det går inte att tvinga fram någon att vara rolig, det är ju hemskt. Det måste få födas ur ett pirr i magen från att man är lite på hal is, börjar göra bort sig lite grann. När man börjar känna att det är lite pinsamt är man på rätt väg, säger hon.

ur Lärarförbundets Magasin