Ingår i temat
Kulturpolitik
Läs senare

Konst – ett maktmedel

KulturpolitikEn eurodancelåt av Army of Lovers eller en installation av Ai Weiwei – båda är effektiva verktyg för att förmedla politiska budskap.

av Sebastian G Danielsson
02 Maj 2017
02 Maj 2017
Konst – ett maktmedel
the most terrible things, Jani Leinonen 2015 Foto: Zetterberg gallery

Vamos a la playa, oh oh oh oh. Handen på hjärtat – tänker du på sol, bad och poppig disko när du får den glättiga melodin i huvudet? Eller tänker du på en kärnvapensprängning i havet? Tro det eller ej, men Righeiras dunderhit från 1983 är ett politiskt verk.

– Jag älskar den där typen av upptäckt, när man bara »what – den där låten«?

Det säger Anna Charlotta Gunnarson, journalist och programledare för radio- och tv-programmet Pop och politik som handlar om hur samhällsutvecklingen och musiken hänger ihop. Hon har blivit expert på att upptäcka politiska budskap bland låtar vi har dansat till. I Vamos a la playa är budskapet inte på något sätt gömt, det är bara för att den är på spanska som många inte uppfattat att låten handlar om kärnvapen och radioaktiv strålning.

Army of Lovers hit Crucified från 1991 har ett mer subtilt budskap. I det fallet dröjde det innan det framgick att låten handlar om en hivsmittad, homosexuell man som hänger på korset och vill vara glamourös in i det sista. Låten släpptes när sjukdomen skördade som flest offer.

Anything helps, Jani Leinonen 2009 Foto: Zetterberg gallery
Anything helps, Jani Leinonen 2009 Foto: Zetterberg gallery
Anything helps, Jani Leinonen 2009 Foto: Zetterberg gallery
Anything helps, Jani Leinonen 2009 Foto: Zetterberg gallery
Anything helps, Jani Leinonen 2009 Foto: Zetterberg gallery

– Vissa artister vill inte berätta vad en låt handlar om, det kanske måste gå en tid först. Det här är ett politiskt utspel men det kunde de inte säga då för att det var så känsligt, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Med Pop och politik vill hon visa att det inte behöver vara punk eller progg när vi pratar om kopplingen mellan politik och musik. Även om musiken inte har ett uttalat politiskt syfte som Vamos a la playa säger låtar ofta något om en viss tid när de sätts i historisk kontext. Sylvia Vrethammar hade ingen tanke på att Eviva España skulle ha med politik att göra när hon spelade in succén 1973, men stormen lät inte vänta på sig när många tolkade den som en hyllning till Francos diktatur. När Anna Charlotta Gunnarson bett artister att prata om sin musik i sitt program har många till och med varit tveksamma till att ställa upp – de anser sig själva inte göra politisk musik.

Så kan du jobba med konst och politik

Foto: Fredrik Bernholm/UR

Anna Charlotta Gunnarson:

»Det allra bästa är om man kan koppla ihop musiken med kända fotografier, målningar – till exempel hela popkonsten – och kanske litteraturen. Slöjden kan man ju naturligtvis också integrera, vilken typ av hantverk som har varit protester och så. Hela medborgarrättsrörelsen kan man ju skildra med låttexter, bilder och filmer till exempel. Jag vill inte förringa läroböcker på något sätt, men det är ett så självklart sätt att tillskansa sig information.«

Anna Micro Vikstrand:

»Konsthistorien är ett alldeles utmärkt sätt att prata om politik på och där man i hög grad kan bygga in samhällsvetenskap och historia med bildämnet. Vad betyder den där bilden med Marat som ligger i badkaret? Det kan ju vara helt moderna konstyttringar också. Victor Marx gigantiska fågelholk som han byggde för hemlösa är ett jättebra sätt att med hjälp av bildämnet kunna diskutera samhällsfrågor som hemlöshet.«

– Då får vi förklara att vår syn på politik kanske inte är samma som deras. Vi tänker på politik så som samhället ser ut i historien och just nu. Vem har ordet? Vem har inte hörts lika mycket?

Musik har – precis som andra konstformer – makt att påverka. Annars skulle totalitära stater inte tysta regimkritiska musiker och konstnärer. Den tanzaniske rapparen Nay wa Mitego greps så sent som i slutet av mars för att ha gett ut en regimkritisk låt och det finns artister som har mördats på grund av sin musik.

Anna Charlotta Gunnarson kan också räkna upp artister som medvetet har lyckats väcka frågor med musiken som medel – från gruppen N.W.A. med Fuck da police, mot polisvåld och rasprofilering, till artisterna i Band Aid som samlade in pengar till svältande i Etiopien med låten Do they know it’s christmas.

– Jag tror kanske inte att en låt i sig förändrar världen, men att den tillsammans med annan musik och and­ra kulturyttringar kan vara ett startskott och ett viktigt fundament i en förändring, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Hon får medhåll av Anna Micro Vikstrand, forskare vid konstvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet. Hon förklarar att konst ofta hör ihop med större skeenden vilket gör det svårt att peka ut precis hur den har påverkat omvärlden. Kinesiska Ai Weiwei och ryska Pussy Riot är exempel på samhälls­kritiska konstnärer som inte lyckats få till en konkret förändring i sina hemländer, men de har fått stor internationell uppmärksamhet och sannolikt påverkat på ett sätt som vi ännu inte vet om.

Det kanske mest konkreta exemplet på hur ett konstverk har bidragit till att förändra samhällsbilden är enligt Anna Micro Vikstrand boken Onkel Toms stuga som skrevs av Harriet Beecher Stowe 1852. Den räknas som startskottet till inbördeskriget i USA och slaveriets avskaffande 13 år senare.

– Där tyckte ju även presidenten att det var författaren som satte bollen i rullning, säger Anna Micro Vikstrand.

Hon berättar att konst har använts politiskt sedan urminnes tider. Antingen som ett redskap för protester eller i maktens tjänst.

– Ser man långt tillbaka till renässansen var man som konstnär ofta anställd på ett hov med uppgift att förhärliga fursten. Och de ryska konstruktivisterna i början av 1920-talet ville jobba med revolutionärerna för att skapa ett nytt samhälle. Så politisk konst finns åt båda hållen, säger hon.

Det var först på 1960-talet som själva begreppet politisk konst myntades. Då skulle konsten tackla frågor som jämställdhet, konsumtion och miljöförstöring och in på 1970-talet reagerade konstnärer på orättvisor i samhället. Sedan verkar det ha hänt något. Under 1980- och 90-talen tycker Anna Micro Vikstrand att den politiska konsten i princip dog ut. Men nu är den på uppgång igen. Ovan nämnda Pussy Riot och Ai Weiwei är två exempel, andra är Banksys satiriska gatukonst och stickade Pussy hats i protest mot Donald Trumps kvinnoförnedrande uttalanden.

Anna Micro Vikstrand funderar på varför vi ser ett uppsving just nu.

Pop och politik är en serie från Utbildningsradion (UR) och det finns en lärarhandledning. Alla avsnitt är utformade efter läroplanen för att användas i undervisningen.

Här är exempel på extra användbara avsnitt:

  • Laddad musik
  • Musik och förtryck
  • Mixade lag

– Det kan ju ha att göra med att folk tycker att det är en mer osäker tid, att det blir ett mer polariserat samhälle. Då kan kulturen vara väldigt viktig för att belysa orättvisor, säger hon.

Uppenbarligen är konst ett effektivt sätt att lyfta frågor på. Anna Micro Vikstrand tror att det beror på att konsten talar till våra känslor. När vi slår upp tidningen för att läsa om barnfattigdom eller hemlöshet har vi redan ställt in oss på att möta orättvisor. Men när vi ser ett konstverk, en pjäs eller hör musik är vi kanske inte alls beredda på det, därför gör orättvisorna ett större intryck.

Anna Micro Vikstrand vill poängtera att konsten i hög grad även är beroende av politiken. Politikerna sätter ramarna för vad som är möjligt att göra, om medborgare har råd att leva på konst eller om rätten att uttrycka sig inskränks.

Mick Wilson, prefekt på Akademin Valand, anser att konst och politik är så sammanvävda att de inte längre går att skilja åt och att det nu börjar synas i konsten. Han nämner Kerstin Bergendals konstprojekt PARK LEK i Sundbyberg, väster om Stockholm. Under fyra år bjöd konstnären in boende i området för att kartlägga idéer och fantasier om deras närmiljö. Projektet väckte nya tankar kring det offentliga rummet och byggprocesser, och mynnade ut i konkreta motförslag mot kommunens planerade bostadsområden som konstnären utformade i samråd med de boende. De gamla byggplanerna revs upp och ersattes av nya – tack vare Kerstin Bergendals projekt.

– Det förändrade verkligen den kommunala processen. Så här blir konsten ett politiskt forum, säger Mick Wilson.

Han tycker att det är hög tid att sluta se konst och politik som två skilda saker. På Akademin Valand håller Mick Wilson i en kurs om samtidskonst och politik där syftet är att hjälpa folk att närma sig frågan utan att reducera den till de termerna.

– När vi pratar om konst och politik måste vi gå bortom idén med konstnärer som bara illustrerar ett verk av politisk betydelse.

Protester vi minns

1793 – Jacques-Louis David, Marats död.

Martyrporträtt av den franske tidningsmannen och revolutionspolitikern Jean Paul Marat, som har blivit knivhuggen av girondisten Charlotte Corday.

1814 – Francisco de Goya, Den 3 maj 1808 i Madrid: arkebuseringen.

Målning som skildrade det spanska motståndet som en protest mot den franska invasionen av Spanien.

1937 – Pablo Picasso, Guernica.

Protest mot bombningen av den baskiska staden Guernica under det spanska inbördeskriget.

1967 – Carl Johan De Geer, Skända flaggan.

Ingick i en utställning med vapenvägraraffischer, som polisen beslagtog och sedermera eldade upp. Carl Johan De Geer dömdes till 75 dagsböter för »skymfande av rikssymbol«, men lyckades spara några undangömda exemplar av litografin.

1972 – Peter Tillberg, Blir du lönsam, lille vän?

Samhällskritisk skildring av ett klassrum där alla elever tittar på läraren, förutom en flicka som drömmande tittar ut genom fönstret.

1985 – Guerilla girls.

Anonym grupp av feministiska konstnärer som bildades som en protest mot Museum of Modern Art i New York, vars stora internationella konstutställning innehöll verk av 169 manliga konstnärer och 13 kvinnliga.

2009 – Anna Odell, Okänd, kvinna 2009-349701.

Rekonstruktion av konstnärens insjuknande i psykos, för att synliggöra maktstrukturer i vården och samhällets syn på psykisk sjukdom.

2012 – Pussy Riot, performanceföreställning i Frälsarkatedralen i Moskva.

Den feministiska punkgruppen kritiserade den ortodoxa kyrkans högsta ledning och bad en bön till jungfru Maria om att befria Ryssland från president Vladimir Putin. Medlemmarna dömdes till två års fängelse för huliganism och »religiöst hat«.

2015 – Victor Marx, Holken.

En drygt två kubikmeter stor fågelholk som ett bidrag till diskussionen om hur EU-migranter och hemlösa tas emot. En fågelholk kräver inga bygglov, menar konstnären.

2016 – Smörknivsupproret.

Efter journalisten Ann-Charlotte Marteus krönika om att slöjdämnet inte längre har någon plats i svensk skola mejlbombades hon med smörknivar av lärare och elever runt om i landet.

Källor: Anna Micro Vikstrand, Nationalencyklopedin, Wikipedia, British Library

ur Lärarförbundets Magasin