Läs senare

Krönikan: Emelie Bardon

19 Mar 2015

Illustration: Elin Sandström

Jag har mött många elever som har varit stormförtjusta i dans, som har njutit av att röra på kroppen, improvisera till musik och utföra komplicerade rörelsesekvenser. En av dem var en åttaåring med rollator.
Jag känner inte till orsaken till att hen behövde ett sådant hjälpmedel. Ärligt talat visste jag inte ens om att en elev hade svårigheter att förflytta sig utan stöd när jag kom in för att ha dans på just den skolan. Min normativa föreställning var att så länge ingen meddelade mig något annat skulle alla barn kunna gå, hoppa, springa och veva med armarna. Jag var totalt oförberedd på att möta en åttaåring med rollator, men det gjorde ingenting, för åttaåringen var inte oförberedd på att möta dans.

Till synes obekymrad om att hens funktionsuppsättning skilde sig från de andra barnens jazzade 8-­åringen över golvet, sprätte med benen och svängde sin rollator. Hen försökte inte anpassa sig till mitt material, utan anpassade dansen till sig själv, gjorde den till sin. Jag skulle säga att hen ägde dansen.

Många jag möter tror att de inte får dansa. De säger att de är för gamla eller för tjocka, att de har för lite rörlighet eller för dålig koordination. Det är inte utan orsak de säger det. I den professionella dansvärlden ligger alltför stort fokus på kroppens utseende. Många verkar anse det eftersträvansvärt att alla dansare ska se exakt likadana ut.

Oavsett vad man tycker om de ideal som finns för professionella dansare så finns det ingen anledning att ta med sig dem in i dans i skolan eller frivillig verksamhet. Målet för dans i skolan bör aldrig vara att stöpa alla elever i samma form. Dans handlar inte om det.

Dans handlar om att uttrycka sig. Det handlar om att skapa, kommunicera och hitta kreativa lösningar. För att det ska vara möjligt måste de dansande uppleva att dansen är deras. De måste känna att dansen är för dem. De måste få äga dansen.

Några av de mest uttrycksfulla danselever jag har mött har haft begränsad rörlighet. En 65-åring med käpp, som skapade ett hjärtkramande solo sittande på en stol. En 22­-åring med Downs syndrom, som lyste upp och vinkade varje gång hen fick syn på sina föräldrar, som satt vid ena väggen i danssalen. En 55-­årig bibliotekarie, som berättade en hel historia genom små skiftningar i kroppens placering, huvudets vinkling och ögonens innehåll. Och en åttaåring med rollator, som tog på sig en jazzig attityd och blev ett med musiken.

Emelie Bardon

Jobbar som: Danslärare

Kollega jag inspireras av: Rytmikläraren Elin Waileth

En drömlektion är: När eleverna kommer till nya insikter och mina föreställningar utmanas

Tipsar gärna om: Sjukgymnasten Lisa Howell som har massor av gratis material på internet om hur dansare kan ta hand om sina kroppar

Aktuellt just nu: Terminsstart – in med det nya!

ur Lärarförbundets Magasin