Läs senare

Kulturhistorier kring lägerelden

När Mats Ingemarsson börjar en lektion vet ingen vad som ska hända – allra minst han själv. Som lärare i kultur- och idéhistoria tar hans version av ämnet dramatisk, ja rent av fysisk form. Den blir till en spännande berättelse vid lägerelden. Och i det fiktiva brasskenet vill eleverna i ett gymnasium i Stockholm bara höra mer.

20 Dec 2010

Foto: Oskar KullanderBland eleverna ryktas att Mats Ingemarsson en gång gestikulerade så vilt under en lektion att han spräckte ett revben på sig själv. Och ryktet talar sant:

– Jag visade van Goghs sista tavla, som ser mycket hotfull ut, och underströk det genom att slå mig själv för bröstet som en gorilla, berättar Mats Ingemarsson.

Men han är inte medvetet dramatisk, påstår han, bara så inne i det han vill berätta att han glömmer tid och rum.

I dag verkar det gå lugnare till. Snart börjar nästa lektion. Mats – för dagen klädd i strikt mörk kostym med väst, vit skjorta och småmönstrad slips – stökar lite med diaprojektorn och tar en klunk ur sin brandgula Penguin-mugg, med motiv ur förlagets klassikerserie (Emily Brontës Wuthering Heights).

Eleverna släntrar in, efter att ha tagit sig uppför de nötta fotstegen i de gamla stentrapporna. Skolhuset från början av förra seklet hyste en gång i tiden Stockholms Borgarskola. En byst av Viktor Rydberg, författaren som fått ge namn åt skolan, står i en nisch i korridoren.

Ett konstant nynnande hörs före lektionen, det är något av Lars Winnerbäck här och The Final Countdown där. Klassen består av estetelever, i den här gruppen främst från musik- och dansinriktningarna.

Mats drar tunga gardiner för de höga fönstren, för att skärma av åtminstone lite av den strålande solen.

– Vi börjar med kulturpauser. Varsågoda!

Henric kommer fram och berättar om sitt barndomsintresse för gymnastik, Louise om tv-serien Nile City och Jasmine – inspirerad av Mondrian – om sin käraste ägodel, Rubiks kub. Eleverna får presentera var sin kulturpaus under terminen, om valfri kulturyttring.

Huvudnumret på dagens lektion är repetition, en sista nötning, inför det stundande attributionsprovet. Det gäller att kunna attribuera, tillskriva en bild en upphovsman, och sätta in den i dess historiska och kulturella kontext.

– Det ger ett slags ”Antikrunde-effekt”, säger Mats.

Han menar att man lär sig känna igen formspråk och detaljer, var de än dyker upp. Ibland får han mejl från tidigare elever, som vill berätta att de har känt igen något från hans lektioner på exempelvis resor, och är tacksamma över att han har öppnat deras ögon.

Mats visar elva bilder och ställer frågor. Han drar häftigt efter andan och slår ut med armarna:

– Vilken stil är det här, och vilken politisk -ism kan kopplas till den?

Motivet är två storvuxna, nakna damer, mitt ute i skogen. Eleverna skriver intensivt. Mats hoppar lite otåligt upp och ner på stället. ”Realismen”, svarar någon och får rätt på det.

– Men det är väl inte så realistiskt att springa ut i skogen naken, hävdar en elev.

Mats berättar att man på 1800-talet ”tyckte om att tycka illa om” den här konstnären, som målade av riktiga människor, med smuts, celluliter och allt, och som hette … ”Courbet”, kommer svaret.

Den politiska -ismen i sin tur är … ”Socialismen”, svarar Veronica, och diskussionens vågor går höga i klassrummet om kommunism respektive marxism räknas som rätt svar.

– Och så en bonusbild, nummer tolv: Min slips! Jag köpte den i samband med en utställning i London.

Mats går runt och visar. Vad som vid första anblicken ser ut som diskreta blommor och blad visar sig vid närmare påseende vara vajande händer. Vilken -ism kan det handla om?

Foto: Oskar KullanderEbba har svaret: surrealismen. Men varför är det inte popkonst? Då hade motivet varit en kändis ansikte i stället, menar Mats.

– Ibland blir man bara så glad, kommenterar en elev.

Flera elever vittnar om att man får skratta och ha roligt under Mats lektioner, samtidigt som man lär sig ”mycket mer än vanligt”. Och att man kommer ihåg det längre.

Mats lägger ned mycket tid, omkring sju lektioner, på de här repetitionerna inför det slutliga provet. Eleverna får skriva ned svaren på bilderna som visas innan man går igenom dem gemensamt. Mats tycker att det är bättre än att bara vifta med handen och svara direkt. Om man skriver måste man tänka efter – ”det gör jordmånen bättre”.

– Den här kursen är egentligen urtraditionell – haha! Den bygger i stort sett på föreläsningar, i kronologisk ordning. Jag använder inga teman eller liknande, berättar Mats.

Däremot försöker han hitta på nya, kreativa examinationsformer. Till exempel att efter en avslutad tidsperiod, som antiken, låta eleverna sammanfatta den i tre bilder eller symboler. Det gör att de tvingas tänka efter. Att bara visa en bild på en antik staty ger knappast full pott, däremot en bild på en kopiator – en symbol för att romarna kopierade grekerna.

– Det gör det lätt att bedöma om eleverna har tänkt själva.

Mats tror att den traditionella föreläsningsformen står för ett uråldrigt behov av att lyssna, berätta och visa bilder. Ett fenomen som har funnits sedan grottmålningarna lystes upp av facklor.

– Det episka behovet, behovet av att berätta och att lyssna till berättelser, är starkt hos människan. Det renodlas i föreläsningssituationen – och det är en kick i sig att få bada i det mänskliga behovet!

Historieberättandet är inte specifikt för just kulturhistoria, men det passar Mats att använda sig av det och han kan uppenbarligen fånga elevernas intresse. Hur han gör? Tricket, tror Mats, är att kunna ämnet väl, så pass väl att man känner sig säker. Sen gäller det att själv brinna för det och fortfarande tycka att det är roligt.

– Jag går alltid in helt blank på en lektion, jag vet inte hur den ska sluta. Jag vet bara vilka bilder jag ska visa, men har aldrig något manus – det skulle bli tråkigt om jag visste precis vad jag skulle säga. Jag tar in stämningen i rummet och utgår från den.

För att fånga elevernas intresse tror han att det gäller att bryta ner ett inbillat motstånd mot den här typen av ämne. Det kan tyckas enkelt att nå de generellt välmotiverade eleverna på just den här skolan, men Mats har jobbat på samma sätt på andra ställen.

– Jag hade konsthistoria på Folkuniversitetet för ett gäng skinheads. I början visste de inte vart de skulle ta vägen, men efter hand funkade det där också. Vi gick i väg på en utställning om Lucas Cranach tillsammans, och de blev väldigt intresserade.

Mats låter sig inte påverkas av eventuella initiala gliringar, utan tror på att man som lärare ska göra på sitt sätt, och inte anpassa sig efter hur man tror att man ska vara i en viss miljö.

Sina fortbildningspengar använder han till att resa runt och ta nya bilder till sina visningar. Han tar diabilder med en gammal systemkamera, vilket han anser ger bättre bildkvalitet.

– Med gamla tekniker blir man mer personlig, lite anakronistisk. Jag tar fram en diaprojektor, något som eleverna aldrig har sett! Jag får bara kärleksfulla gliringar för den – och den går alltid att laga.

Mats har inget emot nutida bildkonst, musik och teater, men han tycker numera att den äldre konsten är ”en djupare brunn att ösa ur”. Tidigare var det nästan tvärtom. Han säger att han kanske har blivit värdekonservativ med åren, men hoppas att det inte är en åldersfråga.

Det gäller boende också. Han har nyligen målat om ett av rummen i sitt 1700-talshus i tidsenligt pompejanskt rött – ”därför är det en favoritfärg nu” – själv, för hand, med linoljefärg. Det blir en helt annan kvalitet, menar han.

Vad är då det viktigaste med kultur- och idéhistoria?

– Det låter som en klyscha, men i en alltmer föränderlig och oviss värld blir det allt viktigare att känna till de historiska perspektiven och kulturella rötterna. Det ger trygghet och sammanhang.

– Dessutom är det roligt att vara allmänbildad! Det ger tillvaron en extra dimension.

Mats Ingemarsson

Ålder: Medelålders

Arbetar: Lärare i kultur- och idéhistoria samt svenska, Viktor Rydbergs gymnasium, Stockholm

Bor: 1700-talshus utanför Mariefred

Utbildning: Gymnasielärarutbildning och dessförinnan ”bildning” i humaniora i Uppsala

Förebild: Thomas Hård af Segerstad, konsthistorielärare i Uppsala. ”På grund av hans förmåga att öppna folks ögon – och att han hade den goda smaken att förena passion med elegans och vederhäftighet.”

Älsklingsfärg: Pompejanskt rött

Konstnär jag skulle ha velat möta: William Kent, den engelska romantiska parkens skapare

Motto: Varför samla fakta när man kan famla sakta

Detta fnissar mina elever åt: När jag blir exalterad och börjar gestikulera väldigt (tror jag!)

ur Lärarförbundets Magasin