Ingår i temat
På andra sidan kölen
Läs senare

Kunst og håndverk – det bästa från två världar

Högt bland talltopparna i Romsås drabnatby i nordöstra Oslo ligger Bjøråsens grundskola. Här har ämnet Kunst og håndverk gott om plats, både bildligt och bokstavligt. Men så arbetar här också en av ämnets eldsjälar. Eivind Moe.

25 Aug 2011

Foto: Åse HolteEleverna i sjunde trinn, årskursen, flockas kring läraren Eivind Moe för att se hur man borrar hål i den träbit som ska bli till en klassisk jojo. Eivind ser milt men bestämt till att alltför nyfikna håller respektfullt avstånd till borrmaskinen och att långa kalufser sätts upp.John håller redan på att lacka sin nästan färdiga trissa, mörklila med mangamotiv. Afaq däremot hittar inte sin påbörjade träplatta utan får börja om på nytt. Han lånar bänkgrannens passare för att rita upp jojons cirkelform.

– Det är första gången jag prövar den här uppgiften. Den kan synas relativt enkel, men eleverna hamnar snabbt i många olika moment. En del blir nästan klara för fort – då gäller det att vara beredd med extra uppgifter, berättar Eivind.

Här i Norge är slöjd och bild ett ämne sedan 1960. För de flesta lärare som är verksamma i dag är det en självklarhet. Eivind Moe har varit lärare i Kunst og håndverk, KoH, sedan 1994. Han är starkt engagerad i det och har länge deltagit i dess utveckling. Han har bland annat varit med om att skriva den senaste läroplanen i KoH för grundskolan (2006), utarbetat lärarhandledningar med mera.

Bland eleverna behöver han finnas till hands för alla skilda behov. Då är det tur att hans elevgrupper är på max femton stycken. Det är inte minst av säkerhetsskäl då många lektioner, som den här, sker i träslöjdssalen där det finns många maskiner. Gruppstorleken är dock upp till den enskilde rektorn.

Foto: Åse HolteEivind hämtar in en bärbar dator för att Rabia ska kunna skapa ett jojo-motiv i Photoshop. Hon missade den lektionen. Det blir nog Hello Kitty, eller förresten … Snobben. Bilderna skrivs ut på vanligt skrivarpapper och klistras fast på jojon med découpagelack när den målats.

Aida, som fått till en mintgrön kulör, får bakläxa av läraren:

– Du har blandat så mycket färg att det räcker till att måla halva taket!

Eleverna är tolv–tretton år, det vill säga ett år yngre än motsvarande svensk sjunde klass, eftersom den norska grundskolan är tioårig. Med andra ord är de i en ålder då mognad och utveckling varierar rejält mellan könen och mellan individer.

Savannah passar på att teckna ett finstämt ansikte i blyerts medan hennes rosa jojo torkar. Hon tycker att KoH är ett kul ämne, gillar att vara kreativ och tecknar och målar även hemma. Men hon vill bli hjärnkirurg när hon blir stor.

Lektionen börjar lida mot sitt slut. En herrelös jojo kommer plötsligt farande genom luften. Afaq meddelar glädjestrålande att han har hittat sin första jojoplatta, som låg kvar i hans skåp. Dags att städa och sen att ställa sig upp vid arbetsbänkarna. Lite förmaningar blir det i dag; Eivind är inte nöjd med att flera elever har varit okoncentrerade och bråkat – det hör inte hemma, och är till och med farligt, i en slöjdsal.

Evind har inte lektion nästa timme utan kan visa runt på skolan. Många av de uppgifter han ger eleverna är uppbyggda på samma sätt som den med jojon. I olika grad förenar de skilda slag av både bild och hantverk och blir alltmer mångfacetterade allt eftersom eleverna blir äldre och mer erfarna.

– På ungdomstrinnet, högstadiet, är det bra med färre, men bredare uppgifter, under längre tid. Enligt min erfarenhet klarar eleverna då i högre grad av att utveckla en idé genom att undersöka och välja bland möjligheter. Längre och bredare uppgifter banar väg för detta, menar han.

Läraren måste då vara noga med att följa upp den enskilda eleven så att varje steg i utvecklingen följs. Mellan arbetspassen kan det också mogna fram nya lösningar och idéer hos eleverna. Att kraftigt periodisera undervisningen förhindrar sådan mognad. ”Ting Tar Tid!”, citerar Eivind Moe Piet Hein.*

På mellomtrinnet undersöker eleverna i högre grad hur material, verktyg och utrustning fungerar, sådant som de har glädje och nytta av att bemästra i framtiden, utan att behöva tänka på resultat långt fram i tiden.

På väggar, bänkar och i pärmar trängs lysande exempel på uppgifter: speglar, skåp, stolar – i Barbie & Ken-skala, 1:6 – och Zolo, en fri, skulptural uppgift med inspiration från MOMA i New York.

Om någon förleds att tro att det handlar om hårdslöjd, är även de textila inslagen starka och en trappa ner handlar det om ren bild – för att använda den svenska indelningen. Här hänger snyggt inramade bilder på temat ”hopp”, där sjundeklassare har jobbat med bildmanipulation i det splitternya digitala labbet. De hoppar själva in i kända konstbilder.

De tidigare uppgifterna, som den med jojon, är främst till för att barnen ska lära sig hantera maskinerna. Eleverna får använda träverktygen redan från första årskursen – ämnet KoH är obligatoriskt redan från första året. Den elektriska såg eleverna använder för att skära till träämnen får de dock använda först från femte året.

– Men det är inte så vanligt med facklärare i KoH de första skolåren. Den allmänna läraren har som regel inte kompetens att använda träverkstaden, tilllägger Eivind.

Eivind skissar upp hur stoffet, innehållet, i KoH kan liknas vid en cylinder, som genom alla årskurser är uppdelad i fyra lika stora delar: arkitektur, design och konst samt visuell kommunikation. Elevernas och uppgifternas utveckling löper likt en spiralform upp genom ”cylindern”, för att hela tiden återkomma genom de olika delarna av ämnet, lite mer avancerat för varje varv.

Till alla områden hör de gemensamma nämnarna hantverk, idéutveckling, visuella verkningsmedel samt presentera och utvärdera.

– I västvärlden har vi numera blivit främmande för vad vi kallar materiell kultur. De flesta vet för lite om hur av människor skapade föremål, artefakter, designas, produceras, transporteras, säljs, används, destrueras och återvinns. Det är fundamentalt att ha både praktiska och teoretiska kunskaper om artefakternas livscykel för att kunna ha ett medvetet förhållande till materiell kultur och egen förbrukning. Detta är ”nettopp” kärnan i vår allra största utmaning; miljöproblematiken! Det är märkligt att politikerna inte fokuserar mer på detta i debatten, men det är väl för att de folkvalda inte har lärt sig det i skolan …, spekulerar Eivind.

– Var finns de bekymrade politikerna som menar att vi nu måste satsa på Kunst og håndverk i skolan?

Materiell kultur handlar också om att ta till vara råvaror, om hållbar utveckling, om att förstå hur saker är gjorda och att själv kunna hitta på och tillverka de ting man behöver. För Norge som nation handlar det också, enligt Eivind, om att landet måste hitta nya näringsgrenar. Oljan räcker inte i all evighet.

– Om KoH ska kunna överleva som ämne måste det ha relevans för samhället, menar han.

Foto: Åse HoltenSkolans rektor, Terje Andersen, berättar att Oslos utbildningsförvaltning har varit här på besök och skryter om skolan. Samtidigt är enligt honom den norska skolpolitiken mitt i en brytningstid. Det råder en konflikt mellan regeringen, dominerad av socialdemokraterna, och det högerstyrda Oslo, som vill satsa mer på ”basfacken”, matematik, norska, engelska, och på fler prov och även på betyg i barnskolan (från elva år och uppåt). De estetiska ämnena syns inte mycket i medierna. Dagens förstasida på VG, kvällstidningen Verdens Gang, har den braskande rubriken ”Tøffere tag i skolen!” och en bild på Høyres ledare Erna Solberg.

– Vår skola sätter de estetiska ämnena högt, eftersom de är viktiga för att skapa hela människor, säger Terje Andersen.

Fakta/Kunst og håndverk

1960 slogs ämnena tegning, håndarbeid (textilslöjd) och slœyd (träslöjd) samman i den norska skolan. Fram till 1997 kallades det sammanslagna ämnet Forming. Individuella uttryck och skapande kultur var det centrala (Fri forming). Från 1997 heter ämnet Kunst og håndverk. I läroplanen från 1997 lägger man vikt både vid elevernas egen utveckling och vid ämneskunskaper. Det finns tydliga krav på att eleverna ska möta och lära om kulturarvet.

I den gällande läroplanen, Kunnskapsløftet (se sid 24) från 2006, betonas och beskrivs den ämneskompetens eleverna ska ha efter avslutad skolgång.

Ämnet är indelat i fyra huvudområden: Kunst, Design, Arkitektur och Visuell kommunikation. Detta ska täcka hela den materiella kulturen. I ett tillägg beskrivs fyra grundläggande färdigheter: att kunna uttrycka sig muntligt, att kunna uttrycka sig skriftligt, att kunna läsa, att kunna räkna, samt att kunna använda digitala verktyg. De grundläggande färdigheterna ska förstås utifrån ämnets egenart. Till exempel kan det att uttrycka sig skriftligt betyda att uttrycka sig visuellt med hjälp av teckning och symboler. Senare kommer även social och kulturell kompetens in.

Under de senaste decennierna har kunskapsinnehållet därmed stramats upp och blivit mer konkret. En vanlig invändning utifrån är att det totala ämnesstoffet i KoH skulle vara för stort för en enskild lärare att hinna lära sig och bli bra på.

– Jag menar att det är bra att det ställts både många och stränga kompetenskrav i vårt ämne. När till exempel matematikläraren klarar att undervisa inom många områden i matematik borde Kunst og håndverksläraren klara att undervisa inom många områden i vårt ämne, säger Eivind Moe.

Källor: Fagdidaktikk for Kunst og håndverk. Liv Merete Nielsen (2009), Kunnskapsløftet KL06.

Alla artiklar i temat På andra sidan kölen (9)

ur Lärarförbundets Magasin