Läs senare

Laleh om musiken, livet och skolan

PORTRÄTTLaleh är som en trojansk häst som tar sig in mer och mer där musikbranschens makt finns. Väl inne sprider hon både värme och kristaller.

Foto: Lost Army/Warner & Claudio Bresciani/TT

Att ta makten över sitt eget liv. Det har Laleh Pourkarim alltid drömt om. De drömmarna kommer nog av att hon väldigt tydligt upplevt att hon inte haft någon makt alls. Få bestämma var hon ska få finnas, var och hur hon ska få leva. Redan på gymnasiet började hon sin målmedvetna strävan efter att nå dit, till en verklighet som fri musiker och konstnär. Hennes liv har varit fullt av tvära kast, många ofrivilliga sådana men också en hel del omsorgsfullt valda. Som när hon efter högstadiet i Hammarkullen i östra Göteborg, där hon växte upp, sökte sig till musiklinjen på anrika och prydliga Hvitfeldtska gymnasiet inne i centrala staden. Då lämnade hon en bubblande skola där »hela ens personlighet fick plats«, där alla fick vara annorlunda, för en vardag där det var mer strikt, inte lika mycket som en lekplats. Laleh poängterar att hon inte vet om det strikta var på gott eller ont, men mer organiserat, mer styrt, det var det.
– Gymnasietiden var en av de lyckligaste perioderna i mitt liv. Ibland kan det vara skönt med ramar, det är lika bra att man lär sig hantera dem. Men sista året var det bara kul och jag gjorde precis vad jag ville. Men jag respekterade liksom inte betygssystemet. Det var som om jag redan höll på att bygga ett företag, som jag redan var chef. Jag behövde ingen utbildning för att bli chef över mig själv.

Laleh Pourkarim

Aktuell: Med skivan Kristaller.
Bor: I Los Angeles.
Bakgrund: Kom till Sverige som tioåring efter att familjen flytt via Azerbajdzjan, Minsk, Berlin och Tidaholm för att sedan hamna i Hammarkullen i Göteborg. Har sedan bott i både Stockholm och Skellefteå.
Den första skivan, Laleh, kom 2005. 2011 var hon med i Så mycket bättre på TV4.
Har också: Skådespelat. Var med i Josef Fares debutfilm Jalla! Jalla!
Om sig själv och branschen: »Jag tror inte att jag kommer att slukas av den kommersiella världen i Los Angeles. Det är snarare så att jag i stället för att bli förändrad, tenderar att vilja förändra den plats jag kommer till. Jag blir inte distraherad av ytterligheter. Jag har levt ett liv där jag har haft ingenting och jag blir snarare mig själv mer och mer.«

Det är så hon uttrycker det, som om hon blev chef och företagare redan då. Hon började spela live tidigt och hon kände det så tydligt att hon skulle bli olycklig om hon inte skulle ägna sig åt musiken.
– Samtidigt respekterar jag mina kompisar som har chefer, som har ett vanligt liv. Till dem brukar jag säga: »Det är ni som har fått den största gåvan, ni kan gå till jobbet och sen går ni hem. På helgen har ni helg«. Det har jag aldrig haft. Jag tror att jag inte ens fick fullständiga betyg i gymnasiet. På högstadiet fick jag toppbetyg i alla ämnen, i gymnasiet gick jag inte ens på vissa lektioner.
Laleh lägger snabbt till att hon hade en väldigt bra relation till sina lärare. Hon använder sig gärna av ordet respektfull. Hon skrattar högt när hon säger att hon nog uppfattades som fjäskig i högstadiet, men hon var verkligen intresserad av alla ämnen då. Då hade hon också ett tydligt mål, att komma in på musiklinjen. I gymnasiet förstod hon inte riktigt vad hon skulle göra med det hon lärde sig. Redan då började hon med musikteknik, »lite grann«, och jobbade med några producenter. Musiken var och är nödvändig för att hon ska kunna vara en fungerande person.
– Antingen är man artist eller musiker eller så jobbar man som det. Förstår du? Skapande finns i mig för att jag är uppfostrad så. Eller om det är genetiskt. Jag har en kusin i Los Angeles och när mina kompisar har träffat honom säger de alltid att han är som jag, lika kreativ. Han är poet. Hela min pappas släkt är poeter.

Som musiker är Laleh svår, nej omöjlig, att placera i ett fack. Nästan lika omöjligt är det att beskriva henne. Kanske för att hon inte släpper en djävel över bron till sitt privatliv.
Jag intervjuade henne våren 2005 i ett lånat rum på ett numera nedlagt bostadshotell i Stockholm. Hon var tjugotre år och hon pratade. Mycket. Jag kommer ihåg det där mötet. Det är inte ofta man träffar någon som är så totalt närvarande som hon var då. Hon ville verkligen att jag skulle lyssna på hennes sånger och på det hon hade att säga. Allvar och fniss om vartannat. »Jag vet att jag kan dö i morgon och är ständigt medveten om det. Jag har alltid levt så nära döden, har alltid flytt. Har verkligen en flyktinghistoria bakom mig. Samtidigt har jag alltid levt så nära livet, glädjen och sorgen så alla de här ytliga sakerna i världen, de spelar ingen roll för mig«.

Laleh Foto: Lost Army/Warner & Claudio Bresciani/TT

Den där stunden var som en slags föreställning med sång, prat och musik för bara mig. Laleh snackade med olika röster, imiterade skivbolagssnubbar och andra i branschen och pratade ibland om sig själv i tredje person. Hon konstaterade att »en 20-årig tjej har suttit i studion och varit nyfiken och bara testat och försökt göra saker på sitt sätt. Vissa saker låter ju som det ska, alltså proffsigt. Men vissa saker låter ju helt galet för musiker och producenter. Det är spännande att jag omedvetet bryter lagar«. Åren har gått, men hon gör fortfarande exakt det hon känner för.
– Det är makt att kunna producera sin musik. Då behöver du inte ha fler omkring dig som tycker som du för att du ska få förverkliga din idé. Som producent är jag så noggrann och tekniskt kunnig att jag kan få det att låta exakt som jag vill. Det känner jag bara mer och mer. För några år sedan kunde jag kanske inte göra samma typ av beat, du vet tunga hiphopbeat. Den makten över min musik gör också att jag kan fortsätta vara fri i det jag gör. Annars måste jag göra något annat.

Nu är Laleh en av de största svenska artisterna, hon turnerade i Sverige under hösten och spelade på de största inomhusarenorna i våra största städer, med mer än 30 musiker på scenen. Men på många sätt är hon sig lik, hon uttrycker sig sällan konkret men friheten och det nödvändiga i att bara få vara sig själv, det är fortfarande essensen av det som är både personen och artisten Laleh. Hon är impulsiv och instinktiv och det är nog det som griper lyssnaren, hennes texter är både personliga och öppna för tolkningar, både naiva och allmängiltiga. Hon blir aldrig inåtvänd, aldrig svår, aldrig övertydlig. Kanske handlar låten Kristaller på den senaste skivan som heter samma sak, om hennes mamma som dog 2013.

– »Världen är full av kristaller och aldrig mer som förut«. Jag gillar den raden. Man får tolka det som man vill, men någonstans känns det rätt och jag vet inte riktigt varför. Livet är vackert, men det blir aldrig som förut. Man ser mer och man förstår mindre. Kristaller handlar nog om det. Glimtar av någon slags vetande. Som om det inte var meningen att man skulle behålla den insikten eller tanken. Att veta några korta sekunder och sedan glömma bort.

Laleh om låtskrivande

»Vad känner personen? Vad är det som är viktigt, vad är det som har hänt?
När jag skrev Stone call åt Demi Lovato strävade jag efter att få en vision av hur det skulle kunna bli. Det är som att regissera. Om Demi sjunger »If happy is her, then I’m happy for you«. Om hon sjunger till en kille som har lämnat henne: »Okej, om hon gör dig lycklig så kan jag låta dig gå. Det är ingen fara, jag vill vara glad för din skull«. Jag ser framför mig hur de två tjejerna står där och plötsligt får den ena en tanke: »Aha, jag kan vara glad för någon annan, det är så här jag kan se på verkligheten«.

I hela sin karriär har Laleh fått goda råd, säkert av ren omtanke, men som hon säger det själv: »Bara jag vet mina mål och de resultat som jag vill nå. Så det är svårt för någon annan att leva sig in i mitt liv och veta exakt vad jag behöver«. Hon bor numera i Los Angeles, i ett hus med studio och har börjat skriva och producera låtar åt andra, artister på spikrak väg upp, som den kanadensiske popstjärnan Shawn Mendes, den engelska musikern Ellie Goulding och Demi Lovato, en amerikansk artist och skådespelerska.– I musikbranschen i Los Angeles verkar de inte vara så vana vid personer som har så mycket rutin eller som vet så mycket som jag vet, trots att jag är ung. Då blir det som att man kommer in lite som en trojansk häst. Man vet så mycket mer än de tror att man vet.
Flytten till Los Angeles har fått Laleh att gå in i sin gamla hiphopvärld, på det sättet att hon som hon uttrycker det, har hittat tillbaka till den coola Hammarkullesidan hos sig själv. Det hörs på den senaste skivan, Kristaller, om inte annat hörs det på vissa låtar, på beatsen i låtar som Work och Bark less, wag more. Laleh menar att det egentligen handlar mer om hiphopens energi och attityden än musiken, rappar gör hon ju inte.
– Hiphopen är fortfarande en subkultur som på många sätt står utanför samhället och kritiserar det. Så jag har influerats mycket, men jag är mer intresserad av att vara i samhället.
Laleh vet att det hon verkligen kan, det är att förmedla känslor, att tala direkt till och med lyssnaren. Hon ser det som att hon och hennes allt större publik tillsammans har byggt ett ömsesidigt förtroende. De litar på att hon vet vad hon gör. Hon vill att Bara få va mig själv ska spelas på radio, att Aldrig bli som förr ska spelas för barnen, samma barn som ska sjunga Goliat på skolavslutningen. De ska göra jorden hel och aldrig skada varandra mer.

ur Lärarförbundets Magasin