Läs senare

Lämna de trögstartade i fred

28 Sep 2010

Dans är ett skapande ämne. Därför ger jag ofta och gärna kompositionsuppgifter till mina elever. Men reaktionerna skiftar. Jag har elever som sätter igång genast och jobbar tills de är klara, men det finns andra som är mer trögstartade. De kvider, kryper ihop på golvet, stirrar tomt framför sig, skrattar ironiskt, trycker sig mot väggen, suckar, säger: ”Jag kommer inte på nå’t!” och verkar allmänt uppgivna, plågade och ångestfyllda.

Det ger mig vanligen lite panik. Dans ska ju vara roligt. Det har jag lärt mig på min utbildning och det bekräftas i varje samtal med kollegor, föräldrar, elever och utomstående. Skapandet ska vara lustfyllt och prestigelöst och kraven ska vara så låga att alla alltid ”lyckas”. Därför brukar jag försöka peppa eleverna, uppmuntra dem och hjälpa dem på traven med idéer och rörelser att utgå ifrån.

Men vilken konstnär har inte skaparångest? Det räcker att jag funderar över min egen skaparprocess. Det brukar börja med att jag säger: ”Neeej, jag vill verkligen inte göra det här! Det känns inte alls roligt. Jag har ingen inspiration. Jag vet inte vad jag ska göra. Det kommer bara att bli blaj av alltihop.” Sedan skjuter jag på det så länge som möjligt. Hela tiden från att jag får uppgiften tills att jag faktiskt sätter igång är ett mer eller mindre ständigt magont. Frustration, frustration, frustration.

Till slut tvingar jag mig. Då har jag inte längre några förhoppningar om att det ska bli bra. Förmodligen kommer jag få skämmas när jag visar upp eller lär ut det, men nu måste jag bara få det gjort om jag ska ha något alls att visa. Så jag börjar – och hejsan hoppsan är det klart! Oftast går det väldigt fort. Jag gör allt på en gång, från början till slut. Det där med att göra ett litet stycke här och ett litet stycke där, för att sedan pussla ihop dem, har aldrig riktigt funkat för mig. Jag stickar. En maska i taget tills hela halsduken är klar. Idén är avgörande. Numera inser jag att det jag gör under den långa perioden av ångest är att slipa på idén. När den väl är utarbetad händer resten nästan av sig självt.

Man skulle kunna tänka sig att det fungerar likadant för vissa elever. De behöver värka fraFoto: Mats Samuelssonm en idé, som de sedan kan uttrycka. För andra kommer idén på en gång, men att komma på hur de ska uttrycka den tar kanske längre tid. Vissa stickar, andra pusslar. Några testar sig fram bland olika idéer medan andra vill ha allt färdigt i huvudet innan de börjar omsätta det i rörelse. För läraren, som tittar på, kan det förstås se ut som om vissa elever jobbar energiskt, ambitiöst, lustfyllt, medan andra latar sig, protesterar mot uppgiften eller stör dem som jobbar. Då är det lätt att gå in och ”hjälpa till” – precis som jag brukar göra. Att uppmuntra, komma med förslag eller till och med skälla på eleverna och försöka tvinga fram material. Men det enda vi gör då är kanske att störa elevernas kreativa process? Jag skulle i alla fall bli störd om någon tjatade på mig.

Med tanke på det vill jag under det kommande läsåret prova att lämna eleverna ifred. Om de ber om hjälp kommer jag naturligtvis hjälpa dem, men om de bara säger att de inte kommer på något ska jag svara: ”Det är ok, men du ska visa något för mig om tio minuter.” Jag undrar vad som kommer att hända. Förhoppningsvis får de en lika förvånande och upplyftande erfarenhet som jag får av mina skaparprocesser i slutändan. Förhoppningsvis leder frustrationen, förlossningen och den därpå följande tillfredsställelsen till att de utvecklas som människor och som konstnärer.

ur Lärarförbundets Magasin