Läs senare

Länk bryter mark för teater

Projektet Länk kopplar ihop skolor med teaterintresse över hela landet. Följ med Pia Huss på en turné bland elever som spelar nya, nutida pjäser särskilt skrivna för unga skådespelare.

30 Maj 2012
Länk bryter mark för teater
Foto: Oskar Kullander & Håkan Kvam

I Västerås gör man det, liksom i Göteborg, Falun, Växjö, Uddevalla, Stockholm, Härnösand och Umeå. I en rad städer har skolor gått med i Länk, projektet som är ett samarbete mellan Riksteatern och ett antal gymnasier och kulturskolor, vilket nu pågått under ett drygt år. Inspirerade av vad man i England döpt till Connections och som utvecklats där sedan 1994, gjorde Riksteatern en inbjudan som i förenklade ordalag lät ungefär så här: ”Hej alla teaterintresserade gymnasister och lärare, välkomna att läsa, tänka över och välja bland sex helt nyskrivna pjäser med en rollista särskilt avsedd för unga skådespelare. Välkomna att kostnadsfritt delta i vår stora regihelg där lärare och elever kan mötas och diskutera teater, regimetoder, läsart, pedagogiska problem och mycket annat tillsammans med dramatiker och regissörer! Välkomna också att så småningom delta i en festival med andra skolor och kanske till och med tillhöra en av de ensembler som utväljs att delta i den stora Riksteaterfestivalen i Hallunda utanför Stockholm.”

Självklart blev många intresserade, ett sextiotal ensembler spetsade öronen inför det arbetssätt som gått vidare från England och även anammats av teatrar och skolor i Italien, Portugal, Brasilien och USA. I vårt grannland Norge kallas deras motsvarande projekt för DUS, Den Unge Scenen, och har varit igång sedan 2004.

Syftet är förstås att närma teatern till unga människor och visa vilka nya utvecklingsmöjligheter såväl individen som skolan får, genom att arbeta med dramatisk text och genom att redovisa sitt arbete för likar.

Riktigt många visade alltså inledningsvis sitt intresse men under höstens och vinterns gång valde sedan en del att hoppa av. Det kan kännas nervöst och skakigt att ge sig in i något ännu så oprövat. Men hos dem som fullföljt det första årets arbete har lusten väckts för en fortsättning och som Edward Bromberg, en av de huvudansvariga för Länk, understryker:

– Det här är bara början. Jag är övertygad om att vårt svenska Länk lär få samma betydelse som i de övriga länder där man framgångsrikt arbetar på samma sätt. Nu har vi genomfört vårt första år och fler känner sig trygga att hänga på. Det har blivit dags för en rad nya deltagare och samarbeten. Nu har vi brutit marken för Länk…

Dramatik skriven för unga skådespelare är sällsynt och det är förstås guld att få arbeta med texter där rollkaraktärerna, till skillnad från i de klassiska verken, är i skådespelarnas egen ålder.

– Japp! Det gillar jag, säger Christoffer Wallin, en av årskurs två-eleverna i Härnösands gymnasium, estetiska programmet. Honom träffar jag då jag far till Härnösand för att följa dramapedagogen Helena Lindh och teaterläraren Maria Froms jobb med de ettor och tvåor som snart går till premiär med sin föreställning ”Bye Bye Baby”, en pjäs av dramatikern Åsa Lindholm.

Christoffer spelar kåsse i ”Bye Bye Baby”. Stycket handlar om en av mänsklighetens centrala frågor, nämligen rädslan för ensamhet och känslan av att leva i ett märkligt vakuum. En del av handlingen fokuserar på den på många vis fejkade Facebookgemenskapen. Du kan ha femhundra ”fejjanvänner” men ändå känna dig ödslig inombords. Så är det för Kåsse som därför beslutar sig för att släcka ner sin sida och kliva ut i verkligheten.

Känner du igen dig i Kåsse? undrar jag.

– Mja… jo på sätt och vis, det är ju mycket som ibland inte känns som på riktigt. Men som för Kåsse är det inte alls för mig.

Något som Christoffer ytterligare understryker genom att berätta om sitt engagemang i scoutrörelsen, en verksamhet som om någon är väl förankrad

i det konkreta i livet. Han fortsätter:

– Däremot är det skitkul att för en gångs skull slippa spela gubbe. Nu måste jag hela tiden försöka tänka att ”hur gör jag själv?” i de olika situationer som Kåsse är i. Fast samtidigt är jag ju inte Kåsse… så ja, det är svårt men roligt. Jag sitter ofta och lyssnar på bussen hur folk i min ålder snackar om Facebook och om känslor och sådant där.

Amanda Ström, Caroline Wikman, Maya Alarcon, Sophie Karlsson, Helene Bylin, Ellinor Sundlöf, Gilchrist Demo, Mara Christ heter de övriga i ensemblen som, just den här kvällen i mars, trevar sig fram till sina rollkaraktärer medan det lätta oset av kvällens nödkäk, microvärmda panpizzor, sprider sig i lokalerna.

Gång på gång går gruppen igenom den scen där Kåsse och Caroline Wikmans rollfigur Sami får kontakt med varandra i cyberrymden. Kåsse uppmanar Sami att följa hans exempel att släcka ner sin sida så att de ”kan ses i verkligheten”. Allt under det att Kåsses rullstolsburna syster Elke figurerar i ett parallellscenario någonstans mellan hallucination och mardröm. Elke har plötsligt upptäckt att hon kan plocka isär och sätta ihop sina egna kroppsdelar som vore de ett legokit. Lika absurt som det låter, men förstås också en metafor för svårigheten att hålla ihop identitet och integritet.

Rollen som Elke spelas av Amanda Ström. Med handgrepp, som efter ett antal försök börjar bli riktigt vana, manövrerar hon den inlånade rullstolen över golvet och garvar rått men hjärtligt när hon siktar in sig på Christoffer/Kåsses fötter. Karaktären Elke är nämligen på mils avstånd från de idealiserade personligheter vi ofta möter så snart det handlar om funktionshindrade i skönlitteratur och dramatik. Elke är verkligen ingen schysst kompis som blivit lite förandligad av sitt handikapp. Tvärtom är hon på ett befriande sätt ”en riktig jävla bitch”, som någon i gruppen utropar på tal om henne. Sant. Elke är vidrig mot sin bror och ungefär lika charmig som ett taggtrådsstängsel mot övrig omgivning.

Styckets upphovskvinna, dramatikern Åsa Lindholm, är medveten om att just Elkes roll är en speciell nöt att knäcka.

– Det är förstås lätt att fega ur där, konstaterar hon via en telefonledning från Göteborg. Det är extra svårt för amatörer att gestalta det överdrivna, groteskeriet.

Syftet är att teatern ska närma sig ungdomarna för att visa vilka utvecklingsmöjligheter som finns för både individ och skola.Åsa Lindholm är särskilt glad åt att karaktärerna gestaltas av skådespelare i samma ålder som rollfigurerna, något hon anser lägger ytterligare en viktig dimension till texten.

– Det blir liksom inget glapp mellan karaktär och skådespelare som det kan bli när äldre gör ungdomsroller. På det här sättet tillförs en autenticitet som faktiskt väger upp en hel del av det amatörmässiga.

Åsa Lindholms pjäser spelas ofta ute på skolor, ensemblen i Härnösand har till exempel redan tidigare arbetat med hennes ”Bettysagorna”.

– Det tycks vara något i mitt språk som intresserar unga, men då har pjäserna först haft premiär vid en professionell teater. Genom Länk får texterna urpremiär hos amatörgrupper och det är unikt.

Också teaterläraren Maria From och dramapedagogen Helena Lindh understryker betydelsen av en dramatik med unga i fokus. Helena:

– Både vi pedagoger och eleverna är stolta över att Länk riktar sig direkt till oss. Både roller och ämnen för pjäserna ligger i linje med vad som försiggår i de ungas egen tillvaro och i deras tankar.

Maria:

– Dessutom var Länks uppdrag till dramatikerna att särskilt skapa en rad icke könsbundna roller. Perfekt eftersom det i princip alltid annars är för få tjejroller. I ”vår” pjäs finns det flera öppna karaktärer som kan spelas av såväl killar som tjejer. Sami är till exempel en sådan figur. Länk kopplar också ihop oss i periferin med storstadskulturen, eftersom vi arbetar med samma pjäser i hela landet. Dessutom kanske vi får medverka vid den slutliga teaterfestivalen. Blir vi inte utvalda att spela där så vore det kul att i varje fall fara dit och träffa likar.

– Ja, inskjuter Helena, det är helt avgörande att få åka och hämta inspiration. Tidigare var Riksteaterns Teaterdagar i Hallunda årets höjdpunkt. Nu blir det inga sådana eftersom Riksteatern inte har råd. Men att få åka och se vad andra gör är jätteviktigt för våra elever. Vi behöver förebilder och vi behöver få drömma.

Maria From och Helena Lindh är överens om att arbetet med teater och scenframställning inte är synonymt med att eleverna sedan nödvändigtvis ska välja skådespelaryrket. Maria:

– Det handlar om så mycket mer, det handlar om att utveckla sin sociala kompetens, att få erfarenheter av att skapa tillsammans i grupp, att våga stå upp och tala inför andra, att fokusera mot målet – premiären, och att få erfara hur man tillsammans faktiskt kan ge plats så att också mindre dominerande personligheter får synas.

Helena:

– När det är dags för premiär, då är det verkligen skarpt läge! Då måste man fokusera och det är en nyttig erfarenhet att ta med sig.

Länk genomförs i samarbete med professionella teatrar runt om i landet. Bland annat medverkar en rad region- och länsteatrar. Härnösands gymnasium har för sin del kontakter med Teater Västernorrland och samarbetar med en maskör därifrån.

Att försöka göra Länk rättvisa i en artikel känns ungefär som att försöka fånga in en myrstack. Runt om i landet myllrar det av pedagoger och ungdomar som på ett eller annat sätt är engagerade i saken. 29 ensembler arbetar med pjäser av sex olika dramatiker och kommer att begå inte mindre än 30 premiärer! I likhet med gruppen i Härnösand har man oftast läst alla pjäser och sedan valt efter lust och antalet aktörer. Ämnen för texterna är vitt skilda, här finns såväl en berättelse om vampyrer som en som reflekterar kring sexuell identitet.

I höstas erbjöds Länkdeltagare att delta i en regihelg på Riksteatern i Hallunda. Uppdelade i grupper fick man, tillsammans med professionella regissörer och några av dramatikerna, arbeta med texterna, bolla idéer, få regiboost och utbyta erfarenheter. Några, som dock inte hann med just detta, är ensemblen som repeterar ”Allt som lever här dör” av Emma Broström. Pjäsen är en metafor för civilisationens sammanbrott, en berättelse som inger känslan av att gå mot det oundvikliga. Allt utspelas på en kyrkogård där något fruktansvärt och ogripbart pågår. Texten är suggestiv redan på manusstadiet; inte konstigt att Susanna Gejrot, som själv går tredje årskursen, tände till.

Susanna Bejrot ser Länk som en verklig chans och har fördjupat sig i vad det innebär att regissera.Precis när regihelgen i Hallunda hade passerat, hittade Susanna Länk på nätet. Entusiastiskt föreslog hon sina klasskamrater att hon själv skulle regissera ”Allt som lever här dör”, och fick med sig ett lagom stort gäng för en perfekt rollsättning. Den övriga klassen valde att sätta upp en beprövad klassiker, Pirandellos ”Sex roller söker en författare”.

Väldigt nyfiken, men också lätt betänksam, stegar jag en vårdag iväg till Viktor Rydbergs gymnasium i Stockholm för att vara med om ett förmiddagspass i repsalen. Alltså, att som elev regissera sina egna kompisar, kan det verkligen fungera? Är det möjligt att skapa det förtroendet och den pondus som krävs?

Och visst! Sällan har jag blivit så imponerad. Här är det inte tu tal om annat än att såväl Susanna som ensemblen med Magdi Saleh, Kajsa Evenéus, Happy Jankell, Skilla Lindström och Razmus Ljungqvist har full koll. Uppvärmning där gruppen i olika tempon och med små och stora rörelser intar rummet, röstövningar, arbetet med gestaltningen: ”Kajsa, bra, bygg på din kedja och dina tankar”. ”Razmus, du får inte tappa identiteten i replikerna, det måste höras att du har ett tydigt mål där…” ”Jaa Skilla! Jag gillar din storasysterattityd”, ”Och Kajsa, just så, låt honom inte vara ifred där. Du är störig och jobbar, jobbar, jobbar som en geting kring honom, det här är er chans att kanske rädda er ju…”

Susanna Gejrot far upp och ner från sin stol, antecknar, dyker ner på golvet för att kolla av avståndet mellan de två som i den här scenen ännu inte ska ha upptäckt varandra. Susanna är kaptenen på skutan, men det är hennes ensemble som genom frågor, förslag och försök läser sjökortet.

Petronella Borseman, som är gruppens handledare på skolan, skrattar när jag har svårt att dölja min förvåning.

– Ja visst, den här gruppen är i princip självgående. Det räcker att jag finns i deras periferi. Visst kände vi lärare en viss oro från början, men den är som bortblåst nu.

Inte heller Susannas ensemble tvekar om överenskommelsen:

– Hon har vårt förtroende, säger Skilla. Och Kajsa fortsätter:

– Susanna är ingen diktator, vi samarbetar och undersöker tillsammans men hon har sista ordet. Det är inget konstigt, vi litar på henne för hon har fördjupat sig i det här.

Susanna Gejrot ser Länk som en verklig chans. Visst var det snopet för ensemblen att man gick miste om Riksteaterns regihelg, men hon, Razmus och Happy for i varje fall upp till Luleå. Norrbottensteatern är deras samarbetsteater och gav under ett veckoslut ordentlig vägledning i scenografiarbete. Hur scenbilden av en förtvivlans kyrkogård kommer att ta sig ut lär visa sig mellan den 23 och 27 maj då ensemblen spelar på lilla Jarlateatern i Viktor Rydbergs gymnasium.

Spindeln i hela detta teaternät, som är tänkt ska spinnas allt större för vart år, heter Edward Bromberg, allmänt kallad Buffalo. Det är till honom man vänt sig med frågor och förslag under arbetets gång. Det är honom representanter från skilda ensembler träffat för att få råd och pepp på vägen.

Det är också bland andra Buffalo som, inspirerad av det samarbete mellan skola och teater han sett i England, entusiasmerat Riksteatern att inleda det långsiktiga Länk-arbetet. Snart fyller projektet ett år och starskottet för nästa omgång har gått. En handfull andra dramatiker är tillfrågade om att skriva nya pjäser för unga och intresserade skolor är varmt välkomna att höra av sig till Riksteatern för mer information. Länk är kopplad till Riksteaterns webbplats som kallas ”Skolscenen” och där pågår ett livligt samtal mellan 2012 års ”länkare”.

Mycket i Länk har fungerat utmärkt, en del annat kan behöva justeras lite. På frågan vad Buffalo själv ser som de viktigaste erfarenheterna, och vilka visioner han har för Länk, svarar han:

– Vad som betyder mest för mig – och då talar jag nog också för Riksteatern – är att se till att det även i framtiden ska finnas en aktiv och engagerad – ja rent av initierad – teaterpublik. Och att genom att spela välskrivna, nutida pjäser som speglar deras egna liv kommer ungdomarna, som deltar i Länk, känna att teater gör skillnad. Att teater ger oss erfarenheter som gör oss mer mänskliga. Om man som ung får uppleva det då vill man säkert också i framtiden spela teater, se teater, arrangera teater i teaterföreningar och kanske rent av ägna sig åt teaterkonsten. Jag tror att många lärare som jobbar med Länk inser detta och därför är de ständigt på jakt efter texter som har betydelse för eleverna och som finner en resonans hos deras publik.

– Detta – och att knyta band mellan skolorna och den professionella teatern genom coachning, att ge lärarna en chans att arbete med professionella dramatiker och regissörer i workshops, att låta eleverna möta en stor publik teaterälskande ungdomar vid festivalerna, att bygga en kanon av nya pjäser skräddarsydda för stora ensembler, detta kan inte annat än berika den svenska teatern underifrån.

Liksom Länk förstås också berikar skolan.

Projektet LÄNK

För mer information om Länk gå in på www.skolscenen-lank.riksteatern.se Där finns intresseanmälan till nästa omgångs pjäser som skickas för läsning till skolorna någon gång i mars 2013. Riksteaterns nationella Länk-festival hölls mellan den 18 och 20 maj.

ur Lärarförbundets Magasin