Ingår i temat
Våga pröva
Läs senare

Målet är ingenting … vägen är allt

Våga prövaTitta på ett barn som ska lära sig att gå. Det försöker, testar en ny hållning, faller, tar sig upp igen. Allt handlar om att våga. Improvisation är ett utmärkt verktyg för att komma vidare.

av Annika Dzedina
29 Nov 2017
29 Nov 2017
Mot stjärnorna. Efter att ha bemästrat konsten att gå på lina och att göra olika tricks på linan, ville fransmannen Philippe Petit utmana sig själv ännu mer. Han började experimentera med allt högre höjder och är mest känd för balansakten mellan World Trade Centers tvillingtorn i New York, 1974.
Foto: Bill Stahl Jr./Getty Images

En benämning på det oförutsedda, oplanerade och spontana i ett musikaliskt framförande. Så beskriver Nationalencyklopedin musikalisk improvisation. Och visst tänker de flesta spontant på musik, gärna jazz, när någon börjar tala om improvisation. Möjligen improvisationsteater. I grundskolans kursplaner nämns improvisation enbart i musiken men i bild och slöjd måste eleverna pröva och ompröva – de måste våga. Detsamma gäller ju i högsta grad dans och drama och teater – att våga, att improvisera och testa ingår i ämnenas kultur. Så vad innebär det egentligen? Vi frågade en clown, en forskande musiklärare och en lektor på Konstfack.

– I början av min karriär jobbade jag som gatuartist. Det var en hård skola. Varje gång jag försökte göra »rätt«, såsom jag hade planerat, ju mindre publik fick jag, säger Trevor Lewis som i dag arbetar som cirkusartist, clown och cirkuspedagog.

När han däremot var intresserad och engagerad av något han gjorde, något till synes simpelt, som att packa upp saker ur en resväska, ju större publik fick han. Ur detaljerna, när han vågade stanna upp, föddes helheten.

I stället för att se det som att något går förlorat, att vi misslyckas när något går lite fel, så är det bara en omtagning.

– Improvisation och att våga har lärt mig att målet inte är målet. Vägen dit är målet, säger han.

Ni läste rätt: Vägen dit är målet. Vilken slöjdlärare som helst kunde ha sagt det. Eller för den delen en lärare i musik, bild, dans eller drama.

– Improvisation upplevs av de flesta elever som något lustfyllt och engagerande, säger Christina Larsson, musiklärare som nu är doktorand i musikvetenskap på Örebro universitet.

Vild konst. Lite är känt om våghalsen Ethel Purtle, som uppträdde på cirkusar genom att köra bil runt, runt i 90 graders lutning med sitt lejon King, till publikens skräckblandade förtjusning. Fotot är taget 1949.
Foto: Al Fenn/Getty Images

Hon har studerat vad som hände med elever i fyran som fick improvisera under musiklektionerna. Eleverna hittade bland annat på en historia som de sedan skulle återberätta genom musikalisk improvisation. De arbetade två och två. Innan de kom dit hade de improviserat på väldigt enkla sätt, till exempel genom att läraren uteslöt fyra takter i en sång de kunde väldigt bra och de fick hitta på något eget. Eller de fick trumma olika rytmer till en sång.

– Man kan också dansa till musik med sjalar i händerna. Då blir sjalen ett redskap som skapar en ram för improviserandet, säger Christina Larsson.

Hon har kommit fram till att improvisation är bra för tre saker: För det första att man får kunskap om musikens grunder som rytm och takt. För det andra att man lär sig att lita på sin egen musikaliska kompetens och för det tredje att man blir mer empatisk. Empatisk? Hur blir man det genom improvisation?

– Jo, säger Christina Larsson, dels får man en stärkt tilltro till sin egen kompetens när man improviserar och man lär sig också att förhandla genom att byta roller med varandra. Man måste lyssna till varandra när man improviserar. Då tror jag att man blir mer empatisk.

Dessvärre är det många musiklärare som upplever att de inte hinner lägga in tid för improvisation. Utvärderingar har visat att ämnet handlar mycket om reproducerande, att eleverna ska spela färdiga låtar och musikstycken. Det är inget fel i det, men då finns det hela tiden rätt och fel, menar Christina Larsson. För henne handlar improvisation om att göra något eget, att hitta sitt eget skapande. Hon är själv musiklärare och sångpedagog och har övat mycket på att reproducera musik. När hon för en tid sedan gick en kurs i vokal improvisation fick hon en aha-upplevelse – hon kunde själv skapa musik.

Foto: Bettmann /Getty Images

– Man kan lära sig improvisera tillsammans med eleverna. Börja i det som är möjligt och låt det finnas en struktur, tänk att improvisation är frihet inom en struktur.

Att hitta tid för improvisation tror Christina Larsson är möjligt genom att jobba ämnesövergripande eller i projekt med andra lärare.

Hon tror att det behövs ett nytt förhållningssätt till musikundervisning, där kreativt skapande får plats på ett självklart sätt.

Låt oss återgå till Trevor Lewis, som menar att vi måste analysera ordet misslyckas, eller egentligen byta ut det till att »ta om«. Han tänker att om man ser livet som en pågående filminspelning eller en repetition och inte som ett färdigt verk, då är livet en massa tagningar som kan leda till lycka.

– Så i stället för att se det som att något går förlorat, att vi misslyckas när något går lite fel, så är det bara en omtagning, något vi får öva på, säger han.

Och så gör han jämförelsen med det lilla barnet som lär sig att gå – det är okej när det inte blir ett färdigt steg, när det trillar. Varken barnet eller den vuxne ser det som ett fel utan en positiv utvecklingsförmåga.

– Så improvisation handlar för mig om att våga hitta sitt inre barn – att lära sig att tänka: »Hur kommer jag ihåg att våga misslyckas?«

Att skapa ett klimat där det är tillåtet att »ta om« är det allra viktigaste, menar Trevor Lewis. Att skratta tillsammans, precis som i en gatuteaterföreställning; vi är här tillsammans och vi tränar oss på detta tillsammans. Skrattet är förlösande.

Camilla Gåfvels, lektor på bild- och slöjdlärarutbildningen på Konstfack, talar också mycket om att skapa ett bra klimat, om att ha bra mellanmänskliga relationer, som hon säger. Hur är gruppen runt dig som gör att du vågar? Varför är det så att många elever gör fantastiska och avancerade filmer, bilder och youtubeklipp hemma, men inte på bildlektionerna i skolan?

– Forskning* har visat att det ibland skapas motståndskulturer mot bildämnet i skolan. Därför är det väldigt viktigt att vara reflexiv som lärare, att våga ompröva sin egen undervisning, säger Camilla Gåfvels.

Hon menar att det kanske inte alltid handlar om att förbättra undervisningen, utan om att synliggöra den. Att synliggöra, det vill säga själv få syn på, hur jag som lärare talar om för eleverna att och hur de ska pröva och ompröva.

– Kanske är det också så att eleverna redan improviserar mycket i både bildämnet och de andra estetiska ämnena?

Lärare måste diskutera vad de menar med begreppen pröva och ompröva, inte bara inte bara utgå från vad som står i kunskapskraven, tycker Camilla Gåfvels. Vad vill vi att eleverna ska ompröva och improvisera kring? Varför ska de det? Varför är det viktigt att kunna ompröva? Hon tror på kollegialt lärande, att ha någon form av seminarieverksamhet med andra lärare, för att komma närmare ett svar på hur man kan få syn på begreppen improvisation och pröva och ompröva. Hon säger också att hela ämnet handlar om att våga hoppa ut.

– Det är ju ett publikt ämne.

Kanske borde lärare lite oftare själva våga, inte sträva så mycket efter att allt ska formas i samma mall. Svårt? Ja. Tillåt dig själv att pröva och ompröva. Och kom ihåg Robert Brobergs sångtext: Målet är ingenting, vägen är allt.

Fotnot:

* Läs mer om denna forskning här.

ur Lärarförbundets Magasin