Ingår i temat
Identitet
Läs senare

Megakonst i kulturskolan

På kulturskolsn Växtverket vid Brommaplan i Stockholm kunde man under några år lära sig att måla graffiti. Peter Tucker och Cilla Ericson, bildlärare och konstnärer, har lång erfarenhet av att måla offentligt i stort format med barn och unga.

12 Maj 2011

Peter Tucker ansvarade för kurserna i Bromma. Som lärare tog han in expertisen på området, unga killar som var kungar inom graffitin.

– Jag fick enorm respekt för deras teknik. Det är svårt att måla med sprayfärg, säger Peter.

Projektet kallades för ”Megakonst”, för att inte fokusera på de negativa associationer som många har till begreppet graffiti. Kurserna kom ändå inte till stånd utan omgivningens farhågor: ”Nu kommer hela Bromma taggas ner.” Så blev det inte – tvärtom.

Peter fick till en bra deal med en färgleverantör, så att det blev förmånligt för kursdeltagarna att köpa färg på kursen. Huvudregeln löd: Inga burkar in på kulturskolan, inga burkar ut. Kurstillfällena började med att man målade över förra veckans målningar med vitt på kulturskolans lilla gård, där plywoodskivor satts upp. Sedan gjorde eleverna småskisser på dagens motiv och valde sitt ”färgbibliotek” som de fick beställa från Peter. Därefter målade de sina motiv i stort format.

Både Peter och hans fru och kollega Cilla Ericson är överens om vikten även för unga bildintresserade att kunna gå upp i format. Det är få som kan göra det hemma och där kommer kulturskolan in.

– Det ligger inte i stadens intresse att missa nästa generations designers och konstnärer, säger Peter.

Han menar inte att alla som målar graffiti gör det med konstnärliga ambitioner – en del har mer destruktiva skäl men de kommer knappast heller till kulturskolan – men han tycker att alla ska få chansen att utvecklas. Det är också en demokratifråga, att alla ska ha rätt att uttrycka sig.

Paret tror att det avgörande för graffitins stora dragningskraft på många unga som vill hitta sin identitet, är att den leder till en värld helt utanför de vuxnas. En ganska tolerant värld, en fristad, men samtidigt full av normer – som de unga själva har skapat.

– De flesta målar nog som mest i 15–16-årsåldern, sen brukar det gå över och dröja kvar som ett nostalgiskt minne, menar Peter.

– Några dör, andra blir kriminella, säger Cilla, som verkar ha en mer krass syn på graffitin.

Hon påpekar också att det är giftiga färger man får i sig från sprayburkarna och att munskydd behövs, något som också allt fler använder.

Peter och Cilla träffade den allra förste svenske graffitimålaren redan i början av 1980-talet. De fick se hans skissböcker, ”black books”. Peter blev särskilt fascinerad av de strikta principregler de innehöll och att de påminde om de mönsterböcker som konstnärer och hantverkare använde på 1500- och 1600-talen!

Från början av 1980-talet och ett tjugotal år framåt var de själva från och till verksamma ute på gator och torg. De hade verkstäder där barn och unga fick göra väggmålningar, bland annat runt hela Alby torg, söder om Stockholm. Målningarna har blivit mycket uppskattade och ingen har klottrats på.

Själv bedriver han numera sin egen illegala verksamhet i mindre skala: han målar mycket detaljerade, naturalistiska landskapsmotiv på elskåp runt om på Drottningholm och Lovön, där paret bor.

– Men det är ingen som har arresterat mig, trots att jag målar så långsamt. Jag vill ju skapa debatt!
 

Fakta/Graffiti i kulturskolan

Kulturskolan i Stockholm drev under åren 2004–06 kurser i graffitimålning, som ett led i ett pilotprojekt inom Stockholms stad med syfte att utreda den unga konstens tillgång till det offentliga rummet. Kurserna bedrevs i stadsdelarna Farsta och Bromma.

Kurserna lades ner i och med att allianspartierna 2006 övertog makten i Stockholms stad. Motiveringen var bland annat att man inte ville uppmuntra till klotter och illegal verksamhet. För närvarande finns det ett trettiotal lagliga graffitiväggar runt om i Sverige, inga av dem i Stockholm.

Alla artiklar i temat Identitet (13)

ur Lärarförbundets Magasin