Läs senare

Musiklärare talar inte om musiken

I samtal med kollegor använder musiklärare inget yrkesspråk för det som är specifikt för ämnet, det vill säga den klingande musiken, konstaterar musikläraren och forskaren Olle Zandén i sin avhandling.
– Ett yrkesspråk är nödvändigt för att undervisningen ska utvecklas, för att bedömning och betygssättning ska bli likvärdig över landet och för att musiklärare ska kunna hävda och försvara sitt ämne, säger han.

29 Sep 2010

Illustration: Lasse Skarbovik

När musiklärare diskuterar elevers musikaliska prestationer, tillsammans med sina kollegor, lägger de samtalen på en så pass vardaglig nivå att deras yrkeskunnande och fackkompetens inte lyser igenom. Det visar Olle Zandén i sin doktorsavhandling Samtal om samspel – kvalitetsuppfattningar i musiklärares dialoger om ensemblespel på gymnasiet.

– I min studie är det yttranden som har att göra med elevernas fysiska uttryck, entusiasm, självständighet och kommunikation som lockar till samtal. Den klingande musiken pratar man extremt lite om, säger han och är noga med att framhålla att det inte är musiklärarnas undervisningsspråk han studerat.

– Lärare–elev-situationen är helt annorlunda än det kollegiala samtalet, det kan röra sig om två helt skilda språkvärldar, poängterar han.

Olle Zandén har varit musiklärare i 28 år, de flesta som körledare i gymnasiet. Intresset för vad musikalisk kvalitet innebär, hur den värderas och hur lärare gör för att utveckla den, har han haft i princip lika länge.

– Om undervisning och betygssättning ska ha någon chans att närma sig likvärdighet och rättvisa förutsätter det att lärarna som grupp har någon form av professionell, gemensam, kollegial referensram och tolkningsmodell för att förstå betygskriterierna. Det måste finnas ett pågående samtal mellan lärare, ett samtal som hela tiden låter kriterierna möta konkreta elevprestationer. I annat fall riskerar lärarnas privata tolkningar och värderingar att få för stor tyngd, säger han.

I sin doktorsavhandling analyserar Olle Zandén vilka kvalitetsuppfattningar som visar sig vara relevanta i samtal mellan musiklärarkollegor, utifrån vilka aspekter av elevers musicerande som väcker intresse och därför leder till samtal, och vilka som inte gör det.

Han samlade 21 lärare som alla undervisar i ensemblespel på estetiska programmet i fyra olika gymnasieskolor – samtliga högskoleutbildade i musik och alla utom en med pedagogisk musikutbildning. I fyra grupper fick de tillsammans med kollegorna i den egna skolan titta på videoinspelningar, där för dem obekanta elever spelar hårdrock, reggae och soulpop. Efter varje musikexempel fick lärarna möjlighet att samtala om vad de just sett och hört.

– Jag tänkte att chanserna att få lyssna på ett kollegialt språk skulle vara störst om estetprogrammets ensemblelärare fick samtala, eftersom de undervisar i samspel på den högsta nivån inom det offentliga skolväsendet.

Analyserna av samtalen visar alltså att lärargrupperna inte använder ett ämnesdidaktiskt yrkesspråk och att det förekommer få yrkestermer i samtalen. Vem som helst skulle kunna säga samma saker. Det som är unikt för musikämnet, själva musiken, pratar lärarna i studien knappast alls om. När någon säger något mer precist om hur det låter, som till exempel ”Sångaren var lite sur där… ” får det nästan aldrig ett svar i gruppen.

Däremot när någon kommenterar det fysiska uttrycket, som till exempel ”Hon vid pianot ser så glad ut när hon spelar”, får det alltid ett svar så att diskussionen kan spinna vidare. Lärarna samtalar också om spelskicklighet, men inte om det klingande resultatet av den, konstaterar Olle Zandén.

– Orsakerna kan jag bara spekulera kring. En anledning kan vara att det även för musiker kan vara svårt att tala om musik. En annan att musiklärare har få tillfällen att samtala med varandra om konkreta elevprestationer, och det är i samarbete och samtal med kollegor som ett kollegialt yrkesspråk utvecklas.

I alla fyra grupperna framhöll lärarna elevernas självständighet och autonomi som den högsta kvaliteten. Ensemblen som spelade hårdrock fick mest uppskattning, eftersom de förutom stort engagemang och fysiskt uttryck underförstått hade lärt sig spela på egen hand: ”Det här bandet är riktigt bra, det måste de ha gjort själva. Här kan inga lärare ha varit inblandade.”

Kommentarer kring reggaegruppen däremot var till exempel: ”Det är så ordentligt, perfekt och felfritt, det kan de inte ha gjort själva. Det är som om en lärare lärt dem precis hur de ska spela reggae.”

– Elevautonomin betraktas alltså som så viktig att lärarens roll vid några tillfällen i samtalen beskrivs som kontraproduktiv. Jag tror inte det är något de tycker i musiksalen, men i en pedagogisk diskurs på kollegial nivå tycks det vara en rimlig och godtagbar åsikt att utveckla tillsammans, säger Olle Zandén.

Det kan bero på att det finns en tradition i lärarutbildningen att lärare mer ska ha rollen som handledare än som ämnesexperter, anser han.

– Dessutom finns det en tradition kring pop- och rockkulturen att vara antiauktoritär och rebellisk, och musikerna är ofta självlärda. Svensk forskning visar också att lärare i estetiska ämnen ibland sätter en ära i att vara ett alternativ till den ”vanliga” skolkulturen. Att ha självständiga elever är synonymt med att vara en bra lärare.

Styrdokumenten ställer nästan inga krav på hur musicerandet ska låta och det står inte heller någonting om att musiklärare ska tala om den klingande musiken.

– Det är problematiskt, eftersom ett kollegialt språk som omfattar det specifikt musikaliska är en förutsättning för någon form av likvärdighet när det gäller bedömning, betygssättning och undervisning över landet, säger Olle Zandén.

Om ett sådant yrkesspråk saknas kan det också bli svårt att som ämnesföreträdare argumentera för musikämnets existensberättigande i skolan. Därför är det viktigt att yrkeskåren utvecklar sin musikdidaktiska diskurs, anser han.

– Det räcker inte att man gör ett bra arbete i klassrummet. Man måste kunna kommunicera till föräldrar, politiker och andra lärare vad det är man undervisar i och vad som är unikt med musiken. Och man måste kunna göra det på ett inte helt genomskinligt språk som får dem man pratar med att förstå att de inte förstår allting, ett språk som visar att musiklärare har ett särskilt kunnande.

Språket hjälper till att skärpa uppmärksamheten och precisionen, så att man lägger märke till saker och ting, förklarar han. Själv anser han att ett yrkesspråk på lång sikt också skulle höja lägstanivån i undervisningen över landet, genom att det skulle göra lärarnas kunnande mer professionellt och mindre privat.

– Jag tror att lärares professionalism i dag i första hand är kopplad till oss som unika personer med en egen personlig kompetens, som inte bygger särskilt mycket på ett kollektivt kunnande. Men man kan bygga upp en gemensam kunskapsbas genom att på både högskolor och i verksamheten samtala om musicerandets och musikundervisningens kvaliteter.

Utan ett professionellt språk och kollegiala samtal är det alltså svårt att utveckla den ämnesspecifika kvaliteten och omöjligt att skapa likvärdighet mellan det ena klassrummet och det andra, menar Olle Zandén. Frågan är då vem som är intresserad av att utveckla ett sådant språk?

– För det första måste lärarna själva vara intresserade. Där tycker jag att lärarutbildningarna har ett nyckelansvar. Om de skapar en vana hos studenterna att samtala om didaktiska kvaliteter och elevprestationskvaliteter i den undervisning de ägnar sig åt, så vet de att det är möjligt att göra det och vad de ska efterfråga när de kommer till olika skolor.

Det borde också vara i rektorers intresse att det finns en likvärdighet i undervisningen och att därför skapa förutsättningar för kollegiala samtal både inom skolor och mellan skolor. Och även fackförbunden borde, både på lokalavdelningsnivå och förhandlingsnivå, vara intresserade av att kräva tid för kollegiala samtal så ett yrkesspråk kan utvecklas, tycker han.

– Det skulle stärka lärarprofessionen.

Bor: Rådanefors i Dalsland

Utbildningsväg: Lärare i musik (SÄMUS) och historia 1984. Kandidat- och magisterutbildning i musikpedagogik och därefter forskarutbildning i musikpedagogik.

Disputerade: 16 maj 2010.

Doktorsavhandling: Samtal om samspel. Kvalitetsuppfattningar i musiklärares dialoger om ensemblespel på gymnasiet. Nedladdningsbar på gupea.ub.gu.se

Nuvarande tjänst: Gästlektor i musikpedagogik på Lärarhögskolan vid Stockholms universitet.

ur Lärarförbundets Magasin