Läs senare

Musikundervisningen alltför enkelspårig

Elever från hela Sverige möter ungefär samma pop- och rocklåtar på musiklektionerna. Musikämnet måste reformeras, skriver Johan Söderman.

15 Dec 2010
Musikundervisningen alltför enkelspårig
Foto: Ttzenko Stoyanov

Innehållet förändras men formen består och skola är alltid skola. Det är slutsatsen i en aktuell forskningsrapport av Claes Ericsson och Monica Lindgren om musikundervisningen på högstadiet. Den visar att en ny musikalisk kanon har uppstått där elever från hela Sverige möter ungefär samma pop- och rocklåtar på musiklektionerna. Det är rockmusikens historik, dock endast fram till slutet av 1970-talet, som är den musikhistoria som dagens högstadieelever får sig till livs. Trots fixeringen vid rockmusik, ger inte musikundervisningen den rättvisa. Ett exempel som Ericsson och Lindgren lyfter fram är hur budskapet i Pink Floyds kända skolkritiska låt Another Brick in the wall helt ignoreras och i stället lärs ut till eleverna på det vis låten avser kritisera, med till exempel sarkasm och ironi från läraren. Trots att rock och pop dominerar undervisningen, upplever eleverna ändå musikämnet som gammalmodigt.

Skolans uppgiftskultur genomsyrar även musikämnet, menar Ericsson och Lindgren. Lektionerna kan till exempel bestå av elevernas sökande efter musikinformation, vilket leder till att läraren förpassas till att bli mer administratör än pedagog. På senare år har det kommit kritik från forskningshåll mot ett sådant arbetssätt, eftersom det blir svårt att utmana eleverna kunskapsmässigt när de själva ska söka efter information under lektionerna.
I en forskningsrapport om idrottsämnet, som presenterades i somras, framkom det att undervisningen till allt för stor del bestod av bollsporter, vilket gynnade vissa elever. Undervisningen beskrevs som populistisk och ”slapp” där pedagogiken från idrottslärarna mest bestod av att ”slänga ut en boll” till eleverna. Det verkar som om klassundervisningen i musik har fått en motsvarighet i ”slänga ut en boll” i den dominerande musikaktiviteten, som består av enklare spel av pop- och rocklåtar. Denna aktivitet gynnar vissa elever och tränger även undan det andra innehåll som läroplanen slår fast ska finnas i musikämnet.

I en artikel i British Journal of Music Education som rönt mycket stor uppmärksamhet internationellt, slår två forskare från Örebro universitet, Eva Georgii-Hemming och Maria Westvall, fast att spel av enklare poplåtar i musikundervisning har blivit både innehåll, pedagogisk metod och mål i den svenska musikundervisningen. Låtar till undervisningen väljs efter hur lätta de är att genomföra ensemblespel till. Resultatet blir att redan rockspelande elever gynnas (jämför med att redan idrottande pojkar i hög grad gynnas av fokuseringen på bollsporter), medan till exempel övriga elever intar mer undanskymda positioner i klassrummet. Komponerande och kreativt skapande av musik sker nästan inte alls, trots att det ofta finns digital utrustning för sådana ändamål, vilket pojkar med utländsk bakgrund särskilt har gett uttryck för att de saknar i musikundervisningen i en utvärdering gjord av Skolverket. Samtal kring musik i klassrummet och musiklyssnande är också väldigt sällsynta inslag. Den lite urvattnade skolformen av rock och pop som är ”enkel att spela” verkar ha trängt undan musikgenrer som klassisk musik, folkmusik, jazz samt även nyare musikformer inom populärmusiken. Hiphop, där det estetiska hantverket ofta sker digitalt och vars textinnehåll verkligen skulle kunna ge upphov till intressanta diskussioner i klassrummet om sexism, segregation, gentrifiering, och det mångkulturella samhällets framväxt, lyser med sin frånvaro även på skolor i mångkulturella stadsdelar.

Georgii-Hemming och Westvall betonar i artikeln att det inte fungerar att gå tillbaka till svunna tiders musikundervisning där popmusik var mer sällsynt. Intressant att tänka på i sammanhanget är när musikpedagogen Knut Brodin sjöng schlagers med sina elever på 1930-talet och möttes av massiv kritik från allmänhet och etablissemang för att han förde in en sådan banal musikgenre i skolan.

Det är viktigt att poängtera att den svenska väl inarbetade skolaktiviteten med pop- och rockspel är unik vid en internationell jämförelse och att många elever uppger att de uppskattar spelandet. Men den får inte ske konstant och på bekostnad av andra aktiviteter och genrer. Somliga musiklärare verkar inte heller veta vad de vill med undervisningen utan på många skolor råder ett slags ”vad ska vi göra i dag-pedagogik”. Musikläraren bör ha ett syfte med val av genre, aktivitet och metod. Musikundervisningen måste även uppvisa genrebredd, och diskussioner måste ske om musikens plats i samhället och i ungas identitetsskapande.

Jag tror att vi måste försöka reformera, genrebredda och fördjupa musikämnet. Lösningen är varken att gå tillbaka till svunna tiders musikundervisning eller att enbart låta elevernas musikerfarenheter styra undervisningen. En kunnig musiklärare bör ta del av elevernas musikvärldar (vilka kan se väldigt olika ut) för att sedan fördjupa dessa och dra paralleller bakåt i musikhistorien. Genom att musikläraren garanterar genrebredd, olika musikaktiviteter och musikliberal atmosfär i klassrummet, kan musikaliskt hantverk, musikaliskt språk och musikalisk kreativitet utvecklas hos eleverna. Lyckas vi med reformeringen av musikämnet kommer vi bli världsledande inom musikpedagogik.

 

 

 
 
 

ur Lärarförbundets Magasin