Ingår i temat
Fantasi
Läs senare

När fantasin är ett hot

Fantasi kan tas för givet, som något självklart gott
– rent av harmlöst. Men för de minst 20 000 svenska barn som i dag lever i slutna, isolerade grupper – sekter – är fantasi och egna uttryck något som trycks ned. Det menar Charlotte Essén, författare till boken Sektbarn.

29 Okt 2012

Charlotte Essén. Privat bildAtt inte få rita vad som helst, inte läsa sagoböcker eller serier, inte se på film eller tv, inte lyssna på »världslig« musik, inte spela valfritt spel, inte leka med vilken kompis de vill, inte vara på Facebook. Det är, en för omvärlden ofta osynlig, vardag för många barn och ungdomar.De kan växa upp i sekter som Jehovas vittnen, Knutby Filadelfia, Hare Krishna, Plymouth-bröderna eller Familjen. Men det skulle också kunna gälla barn vars föräldrar var med i extrema politiska partifraktioner på 1970-talet. Eller handla om hedersproblematik inom delar av den muslimska världen. Eller vilken sluten grupp som helst, där mer eller mindre självutnämnda ledare bestämmer hur gruppen ska vara och tänka och utestänger så mycket påverkan utifrån som möjligt.

– Maja, till exempel, som växte upp inom Jehovas vittnen. Hennes dröm var att utbilda sig inom musik, speciellt i att spela piano. Hon är jätteduktig på att spela och skriva egna låtar och hennes föräldrar var stolta över henne – men det var världsliga ting hon höll på med. Därför begränsade de hennes spelande, som inte fick ta tid från annat, viktigare, som vittnenas möten. De förbjöd henne alltså indirekt och skuldbelade henne när hon spelade och övade »för mycket«. Och att ägna sig åt musik som yrke var helt uteslutet, berättar Charlotte Essén.

När hon under flera år arbetade med boken om barn i slutna grupper träffade och intervjuade hon många barn, ungdomar och vuxna inom olika sekter.

– Det egna uttrycket – som att skriva egna låtar – står i strid med de regler som kommer uppifrån, från sektledarna. De är inte intresserade av självständiga individer, som tänker fritt och som har fantasi. Det är inte sådana personer som de kan styra, utifrån den obestridliga tolkning de har gjort av vilken skrift det nu kan handla om, som Bibeln eller Hare Krishnas Bhagavad-Gita.

Så Maja fick sluta med musiken och slänga hela sin skivsamling, eftersom den »hade dåligt inflytande« på henne. Så småningom lyckades hon dock bryta sig ur församlingen och har skapat sig en ny tillvaro utanför den, vilket inte har varit lätt. Hon har ett bra arbete, dock inte inom musik.

– Man får inte lyssna på någon annan musik än församlingens egen. All annan, »världslig«, musik anses vara synd – det är djävulens musik.

– Vad vi ofta inte riktigt fattar, är hur de inom sekterna ser på oss, som står utanför. Vi är onda – med versaler, ONDA! De ska de skydda sina barn mot »världen«, av ren välgärning.

Charlotte Essén nämner Knutby Filadelfia som ett bra exempel på en församling som i stället skapar egen musik.

– Där är musik en väsentlig del. Den är gospelliknande, karismatisk, medryckande – de är duktiga!

I Knutby-församlingen har man all verksamhet inom gruppen, i alla fall under den tid Charlotte Essén gjorde sina intervjuer. Då var framför allt de yngre barnens fritid helt arrangerad inom församlingen – kör, aerobics, bild och skapande.

I bild är även motivvalet styrt. En flicka berättade att de skulle rita »drottning Tirsa«, det vill säga pastor Åsa Waldau. Ett motiv som däremot inte är tilllåtet är vår »världslige« kung – eftersom man inte anser sig stå underställd någon annan auktoritet än Gud. Det gäller framför allt inom Jehovas vittnen.

– Om ett barn då ritar kungen, hyllar man en annan auktoritet. En vuxen inom sekten skulle kanske inte förbjuda barnet att rita så, men säga något negativt som skapar självcensur.

Men hon tillägger att det säkert också finns barn i sekter som får utlopp för sina kreativa och konstnärliga sidor.

– Allting är ju inte så svart och vitt som sekterna själva vill framställa världen!

De bilder och texter som barn får ta del av är förstås också anpassade. Jehovas vittnen är specialister på bilder och har säkerligen egen utbildning i det, tror Charlotte Essén.

– De gör egna bilderböcker och har väldigt skickliga tecknare – men illustrationerna är totalt könlösa.

De karaktäristiska bilderna är fotorealistiska, extremt idealiserande och har motiv som ett gulligt paradis eller den ständigt hotande domedagen, Harmageddon.

– Det är väldigt effektfullt, med domedagen i bakgrunden. Förstå, att vara barn och få se det här …, säger hon och visar en bild.

Hare Krishna och flera andra sekter ger också ut egna bilderböcker. Egen utgivning spelar över huvud taget en stor roll för att kunna manipulera och indoktrinera.

– En bild säger som bekant mer än tusen ord, och när det gäller barn är det otroligt effektivt. Det vet ju varje förälder hur det är att läsa sagor för barn; hur de lever sig in i bilderna.

Men skillnaden när det gäller sekter är att barnen där i stället får onda sagor, onda berättelser om domedag och demoner. De växer upp i en verklighet befolkad av onda krafter, som de skräms att ständigt vara vaksamma mot.

Metoden heter rädsla – det är den som håller ihop totalitära system, stora som små.

– Det går som en röd tråd uppifrån totalitära stater, ned till sekter. Man kan säga att alla fantasi- och kulturyttringar förtrycks, eller snarare trycks ned.

Hon tror att alla -ismer, alla typer av fundamentalism och extremism är förödande för fantasi och kreativitet.

– Det stimulerar inte utan motarbetar det egna uttrycket. Man måste rätta in sig i ledet.

Men att fantasi och kreativitet undertrycks medför i förlängningen att sådana samhällen, och grupper, stagnerar och så småningom faller sönder. Som östblockets upplösning eller den arabiska våren.

– Ett helt land är det svårt att bygga murar kring, men i en sekt är det mycket enklare att isolera sig. För även om ett land är öppet som vårt, med mycket grundläggande demokratiska värderingar, barns rättigheter och allt, så kan man alltså hålla sig undan och bygga upp murar kring en liten grupp, på säg en hundra personer.

Och de som kommer i kläm, det är framför allt barnen, menar hon. Det kan vara tufft för vuxna avhoppare också, men de som växer upp i en sekt har inget val. Som barn är man så lättpåverkad och hela ens världsbild och personlighet blir präglad av sekten.

Hon understryker att hon inte är motståndare till dem som är troende, även om hon själv inte är det.

– Vad jag vänder mig mot, när det gäller sådana extrema rörelser, är att det är väldigt egocentriskt! Det handlar hela tiden om den egna frälsningen.

Man förskjuter vänner, familj, till och med sina egna barn, om de ger upp tron och bryter upp ur församlingen.

De flesta Charlotte Essén träffar, som arbetar med barn och inom skolans värld, har erfarenhet av den här problematiken. Men det är inte lätt att nå de här barnen.

– Man ska inte acceptera att ett barn drar sig undan. Vad jag förstår, så måste föräldrarna kopplas in om man kontaktar en skolpsykolog – och då är det kört! Men den som kan prata med barn utan föräldrarnas vetskap, det är skolsköterskan.

För lärare tror hon att det enda sättet är att vara uppmärksam och försöka prata med barnet. Det gäller dock att inte kräva något, inte kritisera – »då blir det bara taggarna ut direkt« – det bekräftar bara att omvärlden är ond.

– I sekten vet de, att om barn kommer med i fotbollsklubben, kören eller någon skapande verksamhet, som extra slöjd – då träffar de andra barn och kommer att märka att omvärlden inte är ond. Det är det som är hotet, därför måste barnen isoleras.

ur Lärarförbundets Magasin