Ingår i temat
Utblick Norden
Läs senare

Nya tidens slöjd

på platsFrån och med i höst ska programmering in i slöjden i Finland. Uttryck var med från start.

av Sebastian G Danielsson
15 Dec 2016
15 Dec 2016

Mörkret är här. Slöjdläraren Kasper Hiltunen säger det med ett dramatiskt tonfall, som om klassen har hamnat mitt i en science fiction-film. I själva verket är vi i ett klassrum på Vasa övningsskola i österbottniska Vasa. Kasper Hiltunen, som är lärare i teknisk slöjd, och kollegan Stina Ahlmark, som undervisar i textil slöjd, har samlat sina två halvklasser för ett gemensamt projekt. För första gången ska sexorna programmera i slöjden – ett nytt inslag i den finska läroplanen från och med i höst. Men det är inte därför Kasper Hiltunen pratar om att mörkret är här. Han menar det bokstavligen. Dimman och regnet utanför fönstret vittnar om att vinterhalvåret har tagit sitt grepp om staden. Det innebär att risken för trafikolyckor ökar eftersom det blir svårt för bilisterna att se fotgängare, förklarar han för klassen.

Kasper Hiltunen Foto: Arash Matin

– Så nu vill vi att ni ska vara extra försiktiga.
Eleverna får se ett filmklipp. De ska räkna hur många personer som kommer emot dem på filmen som visar en gata i höstmörkret. Inom kort syns en reflexklädd man närma sig kameran. Först när han bara är ett par meter bort ser man att det går en annan person bredvid. Eleverna tror att den första mannen syntes mycket tidigare eftersom han har har reflexer på sig, vilket är en korrekt bedömning. Kasper Hiltunen förklarar att de framöver ska jobba med att synas bättre i trafiken, och framför allt, på ett roligare sätt.
– Ni ska planera och tillverka någon slags mojäng som hjälper er att synas i mörkret. Det är upp till er och er uppfinningsrikedom att uppfinna vad mojängen skulle kunna vara, och vem som bär den, säger han och föreslår att det kan vara något som blinkar och lyser.

Ni ska planera och tillverka någon slags mojäng som hjälper er att synas i mörkret.

Efter att ha gått igenom en matris med färdigheter som projektet berör, hämtar textilläraren Stina Ahlmark en strykbräda, ett strykjärn och några gamla plastpåsar och förpackningar. Innan de börjar skissa på sin manick ska eleverna själva pröva att smälta ihop flera lager plast, vilket gör materialet slitstarkare och är ett sätt att återanvända material.
– Det som ska blinka och lysa kan vi inte hänga i luften, det måste ju fästas någonstans också, säger Stina Ahlmark.
Hon demonstrerar hur hon sänker värmen på strykjärnet, lägger plast i två lager, bakar in det i bakplåtspapper och stryker ovanpå. Kasper Hiltunen visar upp ett fotband som han själv gjorde när han programmerade med fritidsklubbar i ett försöksprojekt inför det nya momentets intåg i slöjden. Det är ett grönt kardborreklätt band med lampor fastsydda, som blinkar i olika färger när han knyter det runt ankeln för cykelturen. Problemet är att bandet som är i tyg lätt blir smutsigt, han tror att plast kan vara ett bättre material eftersom det är lättare att rengöra.
När ordet programmering kommer på tal tänker många av oss på en datorskärm med en djungel av siffror och tecken. I den finska slöjden handlar det mer om programmerbar elektronik.
– För mig är det inte intressant att programmera en jamande katt på datorskärmen, utan jag vill att det ska bli någonting. Det är främst för att få en lysdiod att blinka eller tona ut, skapa något slags blinkmönster, få en motor att snurra eller en melodi att spela, säger Kasper Hiltunen.

Foto: Arash Matin Foto: Arash Matin
Foto: Arash Matin Foto: Arash Matin

I Finland heter trä- och metallslöjdens motsvarighet teknisk slöjd, vilket är som en kombination av slöjd- och teknikämnet. Vid sidan av trähantverk brukar eleverna löda fast dioder. Steget till att programmera maskiner är därför inte så långt. Men eftersom den textila och tekniska slöjden är ett enat ämne i Finland är programmering i teorin lika mycket en del av textilslöjden. Med den nya läroplanen finns också en tydligare förväntan om att eleverna ska jobba med mångmateriella projekt. Även om många förmodligen bara kommer att programmera i den tekniska slöjdsalen vill Kasper Hiltunen jobba med mjuka material.
– Världen är ju mångmateriell. Kan vi närma oss uppgiften från en teknisk synvinkel men också erbjuda eleverna en uppgift där de får kombinera både textil och teknik är det jättebra, säger han.
Det finns även en jämställdhetstanke bakom. Varken Kasper Hiltunen eller Stina Ahlmark vill att programmering ska bli något som bara den, i de allra flesta fall manliga, tekniska slöjdläraren sysslar med. De vill också få flickor intresserade av teknik och programmering, och då kan textil vara en bra ingång. Precis som i Sverige lockar textilsalen mest flickor medan pojkarna föredrar teknisk slöjd. När eleverna väljer slöjdart i åttonde och nionde klass är valet i hög grad könsbundet, en tradition lärarna gärna lämnar bakom sig.

Eleverna delas in i grupper och går till de två angränsande textilsalarna för att pröva att smälta plast. De sätter ivrigt i gång och experimenterar, och det dröjer inte länge innan nya plastkombinationer träder fram. Eric Voldi visar stolt upp hur han och kamraterna har lyckats smälta ihop sju lager påsar och förpackningar. Ronja Hästman har gjort ett halsband av en plastremsa och ett utklippt hjärta av en svart sopsäck. Kasper Hiltunen är imponerad av att hon fick till en upphängningsfunktion.

Stina Ahlmark Foto: Arash Matin

Efter en lunchpaus blir det presentation av vad de kommit fram till när de prövat att smälta plast. Det leder till en diskussion om plastens miljöpåverkan och tillverkning innan Kasper Hiltunen tar fram en kartong med små lysdioder. Han berättar att det speciella med dessa lysdioder är att det går att sy fast dem med ledningstråd, och skickar runt några som eleverna får känna på. De får veta att det krävs en liten dator i deras produkt för att styra över lysdioderna. Även en sådan visar Kasper Hiltunen upp. Den är som ett litet chip och en elev frågar om det verkligen är en dator.
– Den har minne, processor och till och med en liten usb-port, säger Kasper Hiltunen och tillägger:
– Om vi programmerar den att skicka strömmen till port 1 så gör den det.
När eleverna har sytt fast trådar, lysdioder och den lilla datorn på ett plagg ska de koppla in manicken i en dator via usb-porten. I ett datorprogram ställer de in hur lamporna ska agera; när de ska slås på, om de ska blinka och i vilken takt. Det enda som behövs är någon typ av batteri som kopplas på vid användning. Det kan låta krångligt, men när Kasper Hiltunen demonstrerar tycks det vara solklart för sjätteklassarna som har massor av idéer om vad de ska tillverka. Blinkande hundhalsband ligger högt i kurs.

Under lektionens sista minuter börjar eleverna skissa på sin produkt. De måste klura ut hur och var allt ska in – lysdioderna, batterihållaren och den lilla datorn.
– Ni har ju märkt att plasten som ni smälter inte är så hård, så ni kan ju sy i plasten sen, förtydligar Stina Ahlmark.
När hon utbildade sig till lärare i textilslöjd fanns det inte på världskartan att programmering skulle inta hennes sal. Det är inte heller något hon har längtat efter.
– Det här är ju inte mitt drömområde, jag är inte speciellt tekniskt lagd. Men det är ingenting man kan blunda för, utan det är bara att hänga med, säger Stina Ahlmark.
Att hon är i gång med det redan första terminen beror mycket på Kasper Hiltunens intresse. Vid sidan av undervisningen på Vasa övningsskola jobbar han på lärarutbildningen vid Åbo akademi. Den senaste tiden har han hållit i fortbildningar för slöjdlärare i den finlandssvenska delen av landet, som mest har lockat kvinnor i åldrarna 40 till 60 år.

Det är så mycket vi kan träna genom programmering: logiskt tänkande, problemlösning och att få något slags grundtänkande för hur den programmerbara världen fungerar.

Att programmering fördes in i slöjden och matematiken i Finland beror på flera faktorer. Den nya läroplanen sätter mer fokus på innovationsförmåga och företagsamhet. Eleverna ska numera också söka frågor själva, inte bara svaren. Enligt Kasper Hiltunen är programmering ett bra sätt att göra det på.
– Det är så mycket vi kan träna genom programmering: logiskt tänkande, problemlösning och att få något slags grundtänkande för hur den programmerbara världen fungerar.
Han ser det bara som ännu en materialteknik i slöjdsalen, lika viktigt som att smida knivar vilket han ska göra med nior nästa lektion.
– Det handlar om variation både för mig själv och eleven, att vi jobbar med olika saker. Programmering är ju en del av den materiella världen vi jobbar i.
Kritiken mot att föra in programmering i slöjdämnet i Sverige har ofta handlat om att det skulle gå utöver slöjdens kärna – hantverket. Kasper Hiltunen ser det som en »onödig noja«.
– Det är klart, varje gång vi tar in något nytt måste vi ta bort något. Men vad är det för skola om vi inte utvecklas? Om världen förändras måste vi förändras, det ser jag som självklart. Om ämnet ska leva vidare måste vi ha också ha samhällsrelevans.

ur Lärarförbundets Magasin