Ingår i temat
Handen & huvudet
Läs senare

Pop 
& politik 
i ett

Vad har kärnvapen och tysk pop gemensamt? En hel del, får niorna på Primaskolan i Umeå veta.

11 Maj 2016
Pop 
& politik 
i ett
Förtydligar. Anders Almqvist ritar upp några bildrutor för att illustrera historien om låten 99 Luftballons. Foto: Henrik Olofsson

Foto: Henrik Olofsson

– Hade ballongerna synts på radarn så hade det kunnat gå käpprätt åt helvete.

Nog har musikläraren Anders Almqvist lyckats fånga elevernas uppmärksamhet. Under lektionens inledning har han redogjort för uppkomsten av den tyska popgruppen Nenas 1980-talshit 99 Luftballons. Han har berättat hur tankarna väcktes hos Nenas gitarrist tillika låtskrivare när han såg Rolling Stones släppa upp ballonger i skyn vid en konsert i Västtyskland. Vad skulle hända om de syntes på den östtyska radarn? Tänk om de skulle uppfattas som fientliga föremål och starta en serie reaktioner som slutade i kärnvapenkrig!

Anders Almqvist har ritat några bilder för att illustrera berättelsen på den vita tavlan. Vi ser en streckgubbe sittandes framför en radarskärm redo att trycka på den röda knappen.

– Ni ser att han sitter och svettas lite grann här, han är sjukt nervös, säger Anders Almqvist och kladdar dit ett par till streck som ska föreställa svettdroppar.

Han berättar inlevelsefullt och gestikulerar, går till synten och spelar ett riff – »visst är det fräckt?« – och tillbaka till vita tavlan. Eleverna lär sig att det som i deras ögon blott är en gammal 80-talshit faktiskt är en protestsång, en vars uppkomst på ett sätt sammanfattar hela kalla kriget.

Foto: Henrik Olofsson

– Den har större betydelse än man kan tro, säger Anders Almqvist.

Eleverna må ha varit ovetande om låtens betydelse när de klev in i salen, men att världsläget var spänt när den släpptes är de högst medvetna om. De senaste veckorna har högstadieeleverna på Primaskolan i Umeå arbetat med ett skolövergripande temaområde om kalla kriget. De har gått igenom Kubakrisen, rymdkapplöpningen och kärnvapenhotet i ämnen som SO, NO och svenska. På bildlektionerna har de analyserat historiska bilder och på musiken har de haft en ackordspelskurs med 60-talslåtar som kan kopplas till Flower power-rörelsen. Ur de estetiska ämnenas perspektiv är temats syfte att eleverna ska förstå vilken roll kulturen har spelat under kalla kriget. Nästa moment är ensemblespel. Eleverna ska lära sig att spela den tyska versionen av 99 Luftballons tillsammans för att musicera och samtidigt ha kvar det historiska perspektivet. 

En bit in på lektionen går Anders Almqvist vidare till att fokusera på det praktiska momentet. Han förklarar att eleverna kan välja att spela en av två delar.

– Det ena är riffet, säger han och demonstrerar det igen. Det är ganska avancerat. Känner man för att göra något klurigt, få jobba lite, sikta högt, då ska man fokusera på den delen. 

Alternativet är att spela ackord.

– Att lära sig dem är inte jättesvårt, det kan ni göra på gitarr och keyboard, säger han och visar ackorden som han ritat upp på vita tavlan.

Han delar ut den tyska låttexten och en kompskiss samt tillägger att några förstås kan sjunga. Eleverna har hittills suttit stilla och knappt ställt en fråga, men till slut bryter en tjej tystnaden. Hon verkar tala för alla när hon påpekar att tyskakunskaperna inte är de bästa, men lugnas snabbt av beskedet att orden inte behöver uttalas perfekt. Sedan klickar Anders Almqvist i gång låten för genomlyssning. Några diggar med ett leende, en elev försöker sjunga med, och andra stirrar ned i pappret. Det är svårt att avgöra om de är koncentrerade, uttråkade eller bara förvirrade av de tyska orden. Kanske klarnar det lite när Anders Almqvist går igenom några delar av texten efter att ha spelat låten. De som ska sjunga instrueras att göra en grundligare översättning på nätet.

– Det är viktigt att ni som sjunger faktiskt förstår vad de säger, påpekar han.

Foto: Henrik OlofssonMed kompskisser och låttexten i händerna sprider eleverna ut sig i salen vid var sitt instrument och sätter i gång att försöka spela sin del av den tyska poplåten. Några läser direkt från kompskissen, andra plockar fram instruerande Youtubeklipp på mobiler och surfplattor och tragglar sig sakta fram. Anders Almqvist håller sig framme och instruerar där det behövs.

– Man behöver inte byta ackord, det är samma grepp fast man flyttar det, förklarar han för Celine Höglund som valt att köra det »punkiga riffet«.

Det dröjer inte länge innan man kan höra hur låten börjar växa fram. 

Oftast vill eleverna spela när de har musiklektion, så i en uppgift som denna kan Anders Almqvist göra det samtidigt som han arbetar med mer teoretiska mål, som musikens historiska betydelse. Det blir också en möjlighet att lära eleverna vad han ser som en annan sorts teoretiska kunskaper, nämligen musikteori som låtuppbyggnad, noter och ackord.

– Det blir två olika dimensioner, eller infallsvinklar, på teori en sådan här lektion, säger han.

Anders Almqvist tycker att musikteori är en viktig del av ämnet och jämför musicerande med att köra bil. Det främsta målet med att lära sig köra är ju att rulla runt där ute på vägarna, och det i sig är kanske inte så svårt. Men det krävs en hel del kunskaper för att faktiskt ta sig runt i trafiken – det finns ju förhållningsregler att ha koll på för att samsas med medtrafikanterna. Eftersom de flesta eleverna är ivriga på att ge sig ut i trafiken, det vill säga spela instrument eller sjunga, utgår han hellre från musicerande och förklarar saker i efterhand än tvärtom.

– I stället för att säga att »de här ackorden låter så här och såhär, okej nu spelar vi« tycker jag att det är bättre att de prövar sig fram. Stöter vi på ett problem så kan man förklara det.

På så sätt hoppas han inte bara göra undervisningen roligare för eleverna, han tycker också att han han får ut det mesta av tiden och att kunskaperna fastnar lättare.

– Jag tror nyckeln är att inte ha så långa sjok med teori, säger han och tillägger sedan:

– Det kan låta lite högtravande, men på skolan har vi lite grann av en fostrande tanke i att vi vill ha vetgiriga elever som kan söka sin information själv. Då tycker jag att jag i så stor utsträckning som situationen tillåter ska fungera som ett bollplank.

Filosofin blir tydlig under lektionspasset. »Problemen« dyker upp titt som tätt och även om förvånansvärt många tar sig fram utan att räcka upp handen har Anders Almqvist fullt upp med att gå runt och förklara olika saker. 

– Hur tar man ett B? undrar till exempel Isak Ljungbergsom sitter med en gitarr i famnen och försöker sig på det powerackord som kännetecknar det »punkiga« riffet.

Ett par gånger kilar Anders Almqvist fram till tavlan och kör en minigenomgång för alla. Eleverna får till exempel veta att kvintackord och powerackord är samma sak, hur E-ackordet hittas och hur man ska spela versen.

Genom att röra sig i salen och prata med eleverna fångar han också upp deras kunskaper. Han har sällan regelrätta förhör på vad eleverna kan, utan försöker snappa upp det mesta på lektionerna vilket möjliggörs av att han har relativt små grupper – 14 elever på dagens lektion.

Skriftliga uppgifter hör inte till vanligheterna, men de förekommer. I temat om kalla kriget får eleverna till exempel skriva en ämnesövergripande uppsats där de bland annat redogör för kulturens roll i det sammanhanget. Anders Almqvist läser igenom dessa och väger in resonemangen i betyget om det eleverna skriver som rör musiken. Han tycker att skriftliga uppgifter kan vara bra ibland eftersom man på det sättet kan plocka upp kunskaper från de elever som inte säger så mycket i musiksalen, men påpekar att man inte behöver vara ett ess på att skriva för att visa sig duktig i musik.

Innan den 70 minuter långa lektionen är slut samlas eleverna för en avslutande, kort genomgång. På kompskissen hade Anders Almqvist förgäves smugit in en sexa inom parentes precis efter B-ackordet i hopp om att en elev skulle nappa på lockbetet och fråga vad det var. I stället går han igenom att ackordet bara ska spelas på keyboarden på eget initiativ innan eleverna berättar vad som var svårast med dagens lektion.

– Riffet, säger Celine Höglund och får medhåll av Amanda Wagebro-Berglund 

Isak Ljungberg tycker att det var svårast att ta ackord. Ingen verkar ha något problem med att förstå låtens budskap.

ur Lärarförbundets Magasin