Läs senare

Projekt blir bara tomtebloss

Visst kan ett projekt vara bra, bjuda på överraskningar, skaka om, och ge elever möjligheter att uppleva något de aldrig tidigare varit med om. Ja, ett projekt kan rentav erbjuda händelser som förändrar livet för den enskilde individen.

02 Jun 2009

Men för det mesta innebär själva projektformen att det som sker inom dess ramar bara blir enstaka händelser utan vare sig utstakade mål eller utvärderad mening, säger Ulla Wiklund, utvecklingskonsulent på Rikskonserter och tidigare undervisningsråd vid Myndigheten för skolutveckling (och Skolverket innan delningen).

Hon beskriver de olika regeringsuppdrag Myndigheten för skolutveckling och Skolverket arbetat med genom åren. Genom dem speglas, menar hon, hur synen på kultur och estetisk verksamhet har ändrat form och karaktär

– På åttiotalet var det bara projekt, projekt, projekt. Kommuner sökte och fick pengar för ett projekt här och ett projekt där. Skolorna genomförde dem och efteråt var det som vanligt igen. Projekten förändrade ingenting.

På nittiotalet lyckades de estetiska ämnena borra sig lite djupare in i skolans övriga utbildningsområden. Tanken att de estetiska uttryckssätten skulle användas som verktyg i ämnen som svenska och historia fick genklang. Med det nya seklet kom sedan ytterligare fokus att ligga på kultur och estetik i förskola och skola. De estetiska ämnena fick ett egenvärde och synen på estetik som läran om det sköna, vidgades.

– Jag brukar definiera estetik som gestaltad erfarenhet, säger Ulla Wiklund.
Hon betonar att i arbetet med kunskapsutveckling och estetiska lärprocesser på Myndigheten för skolutveckling, var ledstjärnan alltid långsiktighet, projektidéns absoluta motsats alltså.

– All forskning visar att långsiktighet och kontinuitet är tydliga framgångsfaktorer i kunskapsutvecklingen.

Förra året kom så det nya regeringsuppdraget Skapande Skola, inriktat på årskurserna sju till nio. Med det riskerar utvecklingen att ta ett skutt tillbaka till åttiotalet, tror Ulla Wiklund.

– Det är skolornas huvudmän som ska söka pengar. De måste visserligen lämna in en handlingsplan och det ställs krav på dokumentation. Långsiktigheten betonas i uppdraget och det kallas inte för projekt, men samtidigt får pengar ges bara för ett år i taget.

En ny ansökan måste alltså lämnas in varje år, vilket dels innebär en faktisk risk för ett avslag efter ett år eller två, dels att huvudmännen inte kommer till skott med nya ansökningar med bifogade handlingsplaner.

Ulla Wiklund beskriver också andra farhågor och risker kring att arbeta i projekt som form; hur kulturointresserade friskolor snor ihop en estetvecka per termin för att slippa undan löner och engagemang under resten av året och att det finns fallgropar också för de mest entusiastiska projektivrarna.

– Ett projekt är inte bara något man sätter igång. Där måste finnas ett gediget förarbete och en tydlig målsättning, förklarar hon.

Ett annat problem är att frågan om vem som äger projektet lätt blir luddig och svårbesvarad.

– Säg att en skola har ett dansprojekt och att ett danskompani kommer och har dansundervisning med eleverna. Vem äger då projektet, skolan eller danskompaniet? Vem dokumenterar och vem gör efterarbetet, utvärderar och följer upp?

Om man inte reflekterar över det man upplevt blir en aktivitet bara en händelse. Risken för att det som sker i ett projekt bara blir enstaka händelser hängande i luften är just överhängande, anser Ulla Wiklund.

– Ett projekt blir bara ett tomtebloss på en natthimmel som istället borde lysas upp av hela Vintergatans strålglans, säger hon.

ur Lärarförbundets Magasin