Ingår i temat
Betyg och bedömning
Läs senare

Psykologen som blev portföljpionjär

Lars Lindström är psykologen som blev lärarutbildare och professor inom estetiska ämnen. Han har utvecklat portföljmetoden och processkriterier. I vår reser han till USA för att som förste nordiske forskare ta emot Edwin Ziegfeld Award – bildpedagogikens Oscar!

19 Maj 2010

Han hade inte tänkt bli lärare. Skolans värld hade han sett tillräckligt av, eftersom bägge hans föräldrar var lärarutbild­are. I stället utbildade sig Lars Lindström i början av 1970-talet till psykolog, och började sin bana på Socialhögskolan. Behandling av alkoholister blev hans specialområde­, och hans doktorsavhandling kom att handla om det.
  – På Konstfack brukade de kalla mig för alkoholdoktorn!
Han kom till bildlärarutbildningen 1976, som föreläsare och sedan lektor i psykologi och pedagogik. Han har alltid varit intress­erad av de estetiska ämnena, så han såg det som en lyx att få arbeta med dem även yrkesmässigt.
        Vi sitter i köket i familjens tjugotalsvilla. Köksluckorna är laserade himmelsblå och i fönstret står travar av vackra, färgglada teburkar – i kontrast mot gråvädret utanför.
        Hans pappa hade läst vidare till teolog, men började som snickare, liksom sin far och hans far i sin tur. Därifrån kommer troligen Lars intresse för slöjd, men han har inte snickrat själv i någon större utsträckning. Han kan inte skryta med några kunskaper i textilslöjd och inte heller i musik – han slutade spela piano i tioårsåldern. Han tecknar gärna, men inte framträdande på något sätt, säger han själv.
  – Mitt stora intresse är idéhistoria. Som student i Lund på 1960-talet blev jag fascinerad av tänkare som Hans Larsson, Gunnar Aspelin och Karl Popper. Senare skrev jag om marxistisk bildningssyn och introducerade Freinets pedagogik. En gång uppsökte jag en studievägledare för att höra mig för om arbetsmarknaden för filosofer. Jag blev avrådd, men intresset har inte svalnat. Just nu arbetar jag på en lärobok i didaktik där Aristoteles och hans tankar om ”klokhet” står i centrum, berättar Lars.
        Det är kanske på grund av sina tvärveten­skapliga intressen som han så lyckosamt har kunnat sammanföra olika discipliner – främst bild, slöjd och teknik – i en rad olika forskningsprojekt. Han är för närvarande verksam som professor vid Stockholms universitet, Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner (Utep). Det finns de som tycker att institutionens beteckning är alltför bred, men för Lars passar den som hand i handske.

Han anser att det är viktigt att hålla i sär betygsättning och bedömning.
  – Jag är främst intresserad av bedömning för att underlätta för elever att lära sig, att kunna se tydligt vilka resultat de har kommit fram till och hur de ska kunna förbättra sitt arbete.
         För konstnärliga, estetiska ämnen menar han att processen, tillvägagångssättet, är av stor vikt. För eleverna handlar det om att de inser att man kan lösa problem på olika sätt, att de är medvetna om sin egen lärprocess och att de kan gå tillbaka till sitt arbete och reflektera över det.
        Hans eget arbete inom de estetiska ämnena började alltså på Konstfack, som Lars tyckte var en stimulerande arbetsmiljö på sjuttiotalet. Studenterna var rakt på sak och det fördes mycket livliga diskussioner.
        För Lars handlade det mycket om att använda litteratur som speglade olika förhållningssätt. Han menar att för att förstå vad som händer i dag, måste man förstå och känna till vad som har hänt i historien. Därför visade han till exempel studenterna en bok av Viktor Lowenfeld, en klassiker när det gäller barnteckningar.
  – Någon i styrelsen sa att ”den boken skulle kullkasta tjugo års utvecklingsarbete, om du satte den i händerna på student­erna”! En student räckte upp handen: ”Då vill jag absolut läsa den!”
        Han stannade på Konstfack i ett femtontal år, mot slutet på deltid, eftersom han hade börjat som forskarassistent på Lärarhögskolan – samma plats som hans föräldrar arbetade på, då skolan var nystartad.
        På femtiotalet rådde där något av en pionjäranda och kollegiet var inte större än att alla kände alla. Man bjöd hem varandra till sig och diskussionens vågor gick höga i föräldrahemmet. Jag föreställer mig att den unge Lars lyssnade storörat.
        Hans egen tid som lärarutbildare var också spännande, då han införde ”sokrat­iska samtal” – i filosofen Sokrates efterföljd. Han kunde ta fram en text, till exempel ett kapitel ur Gombrichs Konst och ­illusion, och låta studenterna diskutera det en hel eftermiddag.
         1991 fick han ett forskarstipendium till Harvard University i USA, inbjuden av själve Howard Gardner – mannen bakom de multipla intelligenserna. Lars tog starkt intryck av projektet ”Arts PROPEL”, där man utvecklat en metod för att komma åt den skapande processen i bild, musik och kreativt skrivande.
        Man använde sig av en portföljmetodik för att utvärdera, bedöma och undervisa. Eleverna samlade under en längre tid skiss­er, anteckningar, förebilder, färdiga verk med mera i portföljer eller mappar.
  – Det blev jag verkligen inspirerad av. Tillbaka i Sverige igen skrev jag om pedagogiska portföljer. Då var det ingen som kände till det begreppet – man hade bara hört talas om aktieportföljer.
        Nu har portföljer blivit en ganska naturlig del av svensk skolas vardag. Men Lars varnar för att det finns en tendens att man bara samlar på sig papper, som man inte vet hur man ska använda sig av. Det gäller att sovra, så att man bara har med det som verkligen är relevant när det gäller målsättning och bedömning.
        I viss mån knutna till portföljmetodiken är de processkriterier, som Lars har utvecklat. Kriterierna är avsedda för att man som lärare enklare och mer rättvisande ska kunna bedöma skilda aspekter, till exempel undersökande arbete, uppfinningsrikedom och estetiska aspekter.

Lars gjorde, tillsammans med bildpedagogerna Leif Ulriksson och Catarina Elsner, en utvärdering för Skolverket, Portfölj­värdering av elevers skapande i bild, 1999.
        Han fann att lärare som inte var så vana vid den här typen av bedömning hade en tendens att övergeneralisera. De lät ofta något särskilt framträdande drag färga av sig på bedömningen av elevens arbete som helhet. För att komma runt det problemet anställde Lars studenter från Konstfack som fick i uppgift att bara se till ett enda kriterium var, utan att snegla på de andra kriterierna.
        I utvärderingen tittade man bland annat på processer och produkter. När det gällde produkter studerade man de kommunikativa aspekterna, vad eleverna hade velat få fram och om det gick att se, utan att man behövde ta till långa förklaringar.
        En annan aspekt handlade om de estetiska kvaliteterna färg, form och komposition, och den tredje, material och teknik, om att man behärskade de verktyg som man hade till sitt förfogande, men Lars anser att ämnet blir väldigt smalt om det bara handlar om att lära sig vissa tekniker.
  – Eleverna kan lätt få uppfattningen att det handlar om att lära sig så många tekniker som möjligt, på kortast möjliga tid. Detta har väldigt lite med skapande att göra. När barnen är klara med en teknik rusar de vidare till nästa.

Man studerade om eleverna hade gått på djupet med det arbete som de hade valt, eller om de gav upp om de stötte på svårigheter. Lars menar att man måste gå på djup­et med ett arbete för att verkligen lära sig något av bestående värde. Det är de klassiska proportionerna som gäller – 90 procent svett och möda, 10 procent inspiration.
  – Det finns inga genvägar till kreativitet.
Lars återkommer till processkriterierna. Ett av dem handlar om uppfinningsrikedom, att våga sig på saker som man inte behärskar riktigt. För det fordras ett visst mod, att ta risker och inte bara göra det som man redan kan.
  – När det gällde processkriterierna – bland vilka även ingick förmåga att lära av andra (det som förr kallades ”fusk”!) och att värdera sitt eget arbete – skedde tyvärr ingen utveckling under tiden i grundskolan.
        Det låter som ett tufft konstaterande, men Lars menar att resultatet var väl belagt. För att bryta mönstret måste man för det första bli medveten om att det existerar i de flesta klassrum. För det andra måste man utveckla ett språk och hitta ett sätt att reflektera som gör processen synlig. Det är här den pedagogiska portföljen har sitt största värde, som ett stöd för tanken, anser Lars.
        Man hade bland mycket annat också en hypotes om att pojkar skulle ha en större benägenhet att bryta normer, men så var inte fallet. Vad som framkom – och som har återkommit i flera utvärderingar – är att flickor lyckas bättre vid reflekterande arbetssätt.
        Han anser att processkriterierna inte i första hand är till för att sätta betyg, utan för att ge feedback till elever. Inte för att bedöma dem som bra eller dåliga, utan för att de ska kunna förbättra sitt arbete, få vägledning och se sina starka respektive svaga sidor.
  – Om fokus ligger på produkten – utan att processen räknas – så tillåter sig eleverna inte att misslyckas. De vågar sig inte ut på djupt vatten, eftersom de tror att de riskerar att få sämre betyg. Många missuppfattar ”självständighet” så att de inte vågar fråga läraren, men det tar tid att komma till en mer självständig position.
         Han menar att om man hela tiden måste luta sig mot läraren och fråga ”Är jag färdig nu?”, då kommer man inte heller vidare med sitt skapande. Bedömningens kärna är att få synpunkter från andra på sitt arbete för att så småningom själv kunna värdera det.
  – Har man inga aspekter som man kan bedöma sitt arbete utifrån, så kan man inte heller utveckla sitt skapande.

Fotnot: En matris med de fyra processkriterierna ingår i Lars Lindströms kapitel i antologin »Att bedöma eller döma«, som man kan ladda ned gratis som pdf-fil från Skolverkets hemsida.

Lars Lindström
Född: 1943
Arbetar: Professor vid UTEP, Stockholms universitet
Familj: Fru, två egna barn – Amanda, 12 år och Simon, 14 – och två vuxna bonusbarn.
Bor: Villa i Bromma, Stockholm. Lars och hans familj har övertagit det hus, som hans föräldrar köpte på femtiotalet.
Aktuell: Har tilldelats årets Edwin Ziegfeld Award, ett internationellt pris som delas ut till främjare av bildpedagogikens utveckling.
Motto: ”Icke allt, men det hela – i delen” (filosofen Hans Larsson, 1900-talets början)
Man kan inte lära sig allt, utan man måste välja ut några områden som man fördjup­ar sig i. I stället för att syssla med allt möjligt bör man, med hjälp av betydelsebärande detaljer, söka urskilja vad som är generellt i varje enskilt fall, tolkar Lars.

Stolt över: Var redaktör för en nyöversatt faksimilutgåva av Johan Amos Comenius Orbis sensualium pictus, 1682/2005. Originalet med dess 150 träsnitt utgavs på 1600-talet med den nätta målsättningen att i bild och text beskriva allt som finns i världen – till exempel själen. Nyutgåvan är tyvärr slutsåld.

Fakta Edwin Ziegfeld Award
The Edwin Ziegfeld Award är ett prestigefyllt pris som årligen delas ut till någon som förtjänstfullt arbetat för att främja bildpedagogisk läroplans­utveckling, undervisning och forskning. 2010 är första gången som det går till en nordisk forskare.
        Priset delades ut i april vid ett konvent i Baltimore, där cirka 4 500 bildpedagoger deltog. Lars Lindström föreläste där om ”bildpedagogikens många ansikten”.
        Utmärkelsen är uppkallad efter InSEA:s förste ordförande Edwin Ziegfeld (1905–1986).

Alla artiklar i temat Betyg och bedömning (8)

ur Lärarförbundets Magasin