Ingår i temat
Fantasi
Läs senare

Rädsla låser in fantasin

En stor del av skolkulturen bygger på fantasins fiender: skam, skuld, hot, måsten och rädsla, säger Åsa Falk-Lundqvist. – Därför är estetiska ämnen så viktiga. När människor får använda sina känslor och sin lekfullhet öppnas för fantasi och kreativitet.

26 Okt 2012
Rädsla låser in fantasin
Illustration: Michel Ducourneau

När Åsa Falk-Lundqvist undervisar lärarstudenter i drama föreställer hon sig ibland att hon måste ta till flaskborste för att de ska få tillgång till sitt kroppsspråk. Tolv år i den svenska skolan har gett dem som en tjock, klibbig smet mellan kropp och huvud, förklarar hon.

– Många bär på mycket rädsla för att göra bort sig och att inte duga. De vågar inte prova något nytt, utan är rädda att misslyckas och tar det säkra före det osäkra. Allt det här måste rensas bort för att det ska bli ett flöde mellan intellekt och känsla, så att de får tillgång till sin röst, sin fantasi och sin kreativitet, säger hon.

Om man generaliserar – för annars är det svårt att komma åt de undertoner som ligger i skolkulturen – kan man slå fast att skolan många gånger begränsar eleverna. Trots att dagens kunskapssamhälle ställer stora krav på människors initiativförmåga, kreativitet, självständighet, helhetstänkande och förmåga att se bortom det mest uppenbara, förklarar Åsa Falk-Lundqvist, som är dramalärare, psykolog och lektor vid Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet.

Där är hon också föreståndare för centret »Företagsamt lärande och entreprenöriell pedagogik«, som arbetar med forskning, utbildning och kunskapsutveckling inom entreprenöriellt lärande och skolutveckling.

– Fantasi och kreativitet hänger ihop. Det handlar om ett helhetstänkande, en absolut nödvändig livskraft, som vi fått för att få ordning på kaos och snabbt hitta lösningar på problem. Och för att kunna tolka erfarenheter och känslor. Den som har kontakt med sin fantasi kan ingen kväsa. Den har ett självförtroende och en bild av sig själv som en som klarar av saker och ting, som vågar prova och utveckla saker. Framför allt är man inte rädd för vad andra människor ska säga om det man gör.

– Men låser man den kraften får vi rädda, arga människor som skyller på andra och känner att de inte har makt över sitt eget liv.

Fantasi kräver frihet i tanken. Låser man fantasin, låser man också tankens frihet. Ytterst har det med demokratiska frågor att göra – tillåter vi fria tankar som kan göra människor svåra att styra? Därför har fantasin, historiskt sett, alltid varit lite farlig och negativt laddad. Precis som skrattet, som fungerar frigörande för fantasi och kreativitet.

Åsa Falk-Lundqvist Foto: PrivatDet har också alltid funnits politiska syften med att förtrycka fria tankar, konstaterar Åsa Falk-Lundqvist.

– Mycket i den traditionella skolkulturen är uppbyggt på att styra människor genom att säga »det där går inte, du måste göra så här i stället«. Syftet med industrisamhällets skola var att utbilda arbetare som kunde stå ut med ett meningslöst jobb och vara lydiga.

En stor del av dagens skola bygger fortfarande på detta – och på skam och skuld. Barn och unga ska skämmas om de inte kan det som förväntas av dem. Exempelvis räcker de fortfarande upp handen när de kan svara på en fråga. Inte när de inte kan, trots att de är i skolan för att lära sig.

– Många barn känner sig hotade i skolan, eftersom de måste kunna vissa saker som läraren bestämt. Hot är kanske ett konstigt ord att använda i de här sammanhangen, men jag brukar göra det. Det är hot om att inte klara av, att föräldrar ska bli arga eller att lärare ska skälla på dem. Hot och fantasi är totala motsatser. Man kan aldrig få igång en kreativ process om en människa känner sig hotad!

Det finns också en bristfokusering i skolan. Lektionerna börjar ofta med frågan vem som inte är där; det vill säga bristen kommer i första hand.

– Allt det här gör att människor blir rädda att göra fel, att göra bort sig, att inte duga. Och då låses kreativiteten och fantasin.

Enligt den ryske psykologen Lev Vygotskij har barn mindre fantasi än vuxna. »Ju rikare en människas erfarenheter är, desto mer material förfogar hennes fantasi över«, skriver han i boken Fantasi och kreativitet i barndomen.

Men i dag har vi helt nya barn i skolan jämfört med tidigare. Deras värld har vidgats genom internet och medier, och sedan de var pyttesmå har de fått höra att de är viktigast i världen och kan bli precis allt vad de vill. Med de erfarenheterna kommer de till skolan. Och där blir de tillsagda att sitta still, vara tysta, prata när de blir tillsagda och säga de rätta sakerna – om man överdriver lite. Givetvis finns det många skolor där lärarna medvetet arbetar för att förändra detta, påpekar Åsa Falk-Lundqvist.

– Jag brukar fråga lärare om de vill ha kreativa barn i klassrummet. Då säger de alltid ja. Men när jag går ut i klassrummen och lyssnar på lektionerna, så ser jag många gånger att pedagogerna har svårt att hantera kreativa barn på ett konstruktivt sätt. De är ju besvärliga, de är som Pippi Långstrump och svarar »vet du inte det själv?« när läraren ställer frågor.

– Jag möter många lärare som undviker att arbeta kreativt i klassrummet på grund av föreställningar som att »det går inte för det kan man inte sätta betyg på«, eller »man får inte, för det står så här i läroplanen«. Skolan hänger helt enkelt inte med barnen. Och undersökningar visar att 20–25 procent av barn och unga inte når målen, inte trivs i skolan och inte vill vara där. De känner att det är meningslöst och skulle hellre göra något annat. Det är många barn och ungdomar, det!

Skolkulturen måste förändras, anser Åsa Falk-Lundqvist. Till stor del handlar det om lärares förhållningssätt, kunskapssyn och barnsyn. Om att släppa tankarna på att barn och unga ska hållas kort, för att annars tar de över och blir oregerliga. Om att inte ställa frågor som har ett svar som går att kontrollera som rätt eller fel. Om att arbeta med barns och ungas egna frågor, inte med vad vi vuxna bestämt att de ska lära sig eller med våra föreställningar om vad de måste kunna. Och om att själv verkligen vara intresserad av att leta rätt på svaret tillsammans med dem.

– Vi måste tänka utifrån barnperspektivet. Kliva över till barns och ungas kulle, ställa oss bredvid dem och fråga »Vad är det ni ser?« Då känner de sig inte hotade. Tar man upp frågor som de har en relation till, så kommer motivation, kreativitet, fantasi och lust att undersöka igång. Lärare kan göra de mest tråkiga saker spännande, om de har förmågan att relatera dem till barnens livsvärld.

I det perspektivet är estetiska ämnen avgörande. Med hjälp av slöjd, bild, musik, drama och dans kan man möta människor och beröra dem i deras egen livsvärld, visa respekt för det som är deras eget, deras erfarenheter och drömmar. Då får fantasin ett helt annat spelrum.

– Estetiska ämnen öppnar mer för fantasi och kreativitet än andra, eftersom man där får använda känslolivet och sin lekfullhet. Att bli berörd är fantasins moder. En annan kraft i estetiska ämnen är att det inte går att bedöma och säga att något är rätt eller fel. En upplevelse är alltid rätt, och barn och unga kan känna sig lugna och trygga i att de kan säga vad de vill utan att vara bergsäkra.

I den bästa av världar skulle alla lärare få utbildning i hur de ska koppla sina ämnen till estetiska lärprocesser, och hur eleverna kan använda estetiska uttryck för att fördjupa ämneskunskapen, menar hon. Samtidigt som det givetvis också finns behov av lärare med djup kunskap i sina estetiska ämnen – annars finns det inget att ta av.

– Tyvärr finns det så mycket revirtänkande. »Bild får inte bara bli ett hjälpämne«, säger bildläraren. Och jag förstår det. Men bakom det synsättet finns också en kunskapssyn som jag inte tycker är helt up to date. Vad har bildlärarna för syn på sitt eget ämne, om de tror det ska bli ett hjälpämne?

– Det är bara föreställningar från industrisamhällets skola som lever kvar, där det intellektuella värderades högre som »huvudämnen«, på bekostnad av »övningsämnen« som bild, musik och slöjd. Egentligen handlar det om värdegrundsfrågor och lärares självbild. Lärare i estetiska ämnen skulle kunna räcka ut handen och sprida sin kunskap till andra lärare, och på det sättet bidra till att höja förståelsen för de estetiska ämnenas värde.

Just nu arbetar Åsa Falk-Lundqvist mycket med entreprenöriellt lärande, som innebär ett förhållningssätt som stimulerar fantasi, kreativitet, mod, initiativkraft och företagsamhet hos barnen. Ett »paraply« som läraren alltid ska ha med sig i klassrummet, på samma sätt som genusperspektivet. Dessutom står det inskrivet i skolans styrdokument och i alla kursplaner.

– Entreprenöriellt lärande kan handla just om att få igång samverkan mellan ämnen, ämnesövergripande samarbeten och andra lärprocesser i klassrummet. Lärare behöver utbildning i det, för många anser sig inte ha tid att intressera sig för varandras ämnen och har inga tankeverktyg för hur samarbetet ska gå till.

När Åsa Falk-Lundqvist åker runt i landet och håller i fortbildning handlar det till stor del om att få lärarna att bli modiga, genom att arbeta med deras kreativitet, fantasi och improvisation. »Revolutionspedagogik« kallar hon det – en revolution mot alla de »måsten« som lärare uppfattar att de är tvingade att utföra.

– Jag vill stärka dem att lita på sin professionalitet och lära sig argumentera: »Det här gör jag, för det är meningsfullt och i enlighet med styrdokumenten. Men de pålagor som känns helt meningslösa kommer jag inte att genomföra. Det är inte bra för barnen, inte för skolan, inte för mig som lärare och inte för framtiden.« Man får låta bli att vara lydig och ta konflikterna när de uppstår.

När man väl börjat jobba med fantasin så blir den bara starkare, hävdar Åsa Falk-Lundqvist. Ju mer man litar på sig själv, sina känslor och sin kreativitet, desto starkare fantasi får man.

– Fantasin tar aldrig slut! Till slut finns det inget som kan göra dig orolig, för du litar på din fantasigrund och vet att du har möjlighet att förstå och lösa problem.

En sak till. Industrisamhällets skola har inpräntat en dualism i vårt sätt att tänka, som hon vänder sig emot. Citatet »Fantasi är viktigare än kunskap« (av Albert Einstein) kan exempelvis vara livsfarligt, tycker hon. Det kan leda till våldstolkningar och ett antingen-eller som försvårar många diskussioner.

– Man måste våga säga både och. Det handlar om att både styra och släppa. Fantasi och kreativitet kräver en riktning och ett mål för att fara fritt.

ur Lärarförbundets Magasin