Läs senare

Rätt rytm i kulturskolan

På lärarnas eget initiativ startade kulturskolan undervisning för asylsökande barn och ungdomar. Visst finns det svårigheter, men för det mesta är det roligt.

av Annika Dzedina
11 Maj 2016
11 Maj 2016
Rätt rytm i kulturskolan
Lyssnar. En ny erfarenhet är att lära sig att veta exakt vilken rytm man ska spela, när man ska komma in och att lyssna på hur de andras rytm låter. Foto: Mikael Wallerstedt

Foto: Mikael Wallerstedt

Allt handlar om rytm och puls. När de sjunger pa-pa-pa, när de spelar ksh-kshksh-ksh i slagverksensemblen och när de dansar one-two-three-four-five-six-seven-eight. Det handlar om att hitta rätt rytm, om att lyssna på de andra och att veta när man själv ska komma in. Om samspel. Om balans. Så poetiskt tänker jag att själva livet är: att hitta sin plats, att lyssna på andra, att lita på sig själv och bli glad när man hittar sin ton. De unga pojkarna framför mig har dessutom fått bryta upp från det gamla invanda, ta sig vidare och försöker alla hitta rätt igen.

Nu är det en väldigt regnig aprildag i västmanländska Sala, kulturskolan ligger i ett industirområde vid en stor väg, en bit från de centrala delarna. Här orienterar de sig bland höga och låga toner, trumstockar och xylofoner, armar och ben. De lyckas ganska bra! Lärarna är tålmodiga, även om de måste förklara allt både en och två gånger (men vilka lärare måste inte det?), använda kroppsspråk och tala lite engelska.

Foto: Mikael WallerstedtEleverna är nyanlända till Sverige, de har bott här i några månader, talar några ord svenska och bor i olika familjehem. Och de har kommit i goda händer, verkar det. I höstas, när så många flydde till Sverige, ville kulturskolans lärare ta sitt ansvar, ge alla barn och ungdomar en meningsfull fritid, göra något. För att barnen och ungdomarna inte bara skulle »sitta av tiden« och inte ha något att göra efter skolan. De ville att de skulle lära sig mer än svenska och började räkna: vilka lärare har tid att undervisa nyanlända elever, vad behöver vi, hur ska vi lägga upp det?

Det visade sig att de kunde undervisa i allt från kör till nyckelharpa, från dans till slagverk, brass och tvärflöjt och teater. En del timanställda lärare kunde få fler timmar, någon lärare kanske behövde arbeta mer än heltid under en period.

– Så är det och det får vara så ett tag, säger kulturskolans konstnärlige ledare Mikael Nyvelius, som också är slagverkslärare.

Kommunen har avsatt pengar genom statsbidraget. I höstas ordnade skolan tre pröva på-tillfällen som var öppna även för vuxna asylsökande. Man hade också en kör och en orkester på flyktingförläggningen, tjänster som köptes in. Många frågade efter undervisning i bild och form och i piano och dans.

Sedan i mars ger kulturskolan undervisning i dans, kör och slagverk för ungdomar i högstadieåldern, uppdelade i fyra grupper som har dessa ämnen i fyraveckorsperioder terminen ut. De som är över 19 får studieförbunden ta hand om. Det finns önskemål om att fördubbla undervisningen men till det finns i dagsläget inga resurser.

– Det här ryms inte inom ordinarie scheman, alla lärare har fått trixa med sina tider, men det är viktigt att säga att inga ordinarie elever på kulturskolan ställs åt sidan, säger Mikael Nyvelius.

Denna aprildag är första gången dessa killar är här. Det märks inte när de sjunger du-di-dum, tjoidoi, da-da, tjoidoida, da-da-da-da, wowwowwowwow. Det låter bra. Visst, lite är det kvar. Hitta rätt puls, veta exakt när det är dags att komma in, få alla att sjunga ut. Men vilken lust! Vilken glädje! Om alla tonårskillar sjöng såhär, skulle det svenska körundret vara räddat.

– Ni är duktiga, ni har fina röster, säger Susanne Lindholm Hallnäs, sång- och körpedagog. En av de två tolkarna översätter.

När killarna har gått säger hon att hon inte hade några förväntningar eftersom hon inte visste vilka elever som skulle komma.

Foto: Mikael Wallerstedt– Men det var roligt! Musiken är ett gemensamt språk som alla förstår, men visst får man använda kroppspråket och fler av sina sinnen när man förklarar. Och det går ju inte att sjunga på svenska ännu.

Jag frågar om hon inte ska ordna en konsert senare i vår.

– Jo, det vore väldigt roligt! Jag funderade just på det, men jag tror inte att det är tänkt så, men tänk, en manskör – det vore häftigt.

När Susanne Lindholm Hallnäs funderar vidare, går hälften av killarna till slagverksrummet och hälften till aulan för att dansa streetdance. Mikael Nyvelius kämpar med att få slagverkarna att spela rätt rytmer och att hålla takten. Han klappar tålmodigt, demonstrationsspelar på de olika instrumenten, låtar killarna härma, klappar igen. De spelar. Det låter – ja, ganska bra. Det behövs en del övning.

– Jag har gått i skolan i Afghanistan, men aldrig varit med om något liknande, säger Alim Emiri.

Hossein Azimi instämmer och säger:

– Det här är bra, det gör oss glada.

Mikael Nyvelius manar på dem på engelska: Ni kan inte spela i er egen bubbla, utan måste lyssna, lyssna på de andra.

– Kommunikationen kan vara svår i början, berättar han, jag får visa och de får härma. Men det handlar också om vad man gör, att anpassa sig efter situationen.

På hans lektion är koncentrationen någorlunda hög, de flesta kämpar med rytmerna. Två killar börjar prata i mobil plötsligt, Mikael avbryter dem efter ett tag.

Han berättar att några andra kulturskolor har hört av sig för att fråga efter konceptet. Han vet inga andra kulturskolor som arbetar på det här sättet just nu, så tätt med ortens flyktingförläggning.

I aulan, där det är streetdance, finns ingen tid för mobiler. Armar och ben ska koordineras, takten ska hållas, kroppen ska vara rättvänd, musiken ska lyssnas på. Tempot är högt. Alla dansar, alla kämpar på, utifrån den nivå var och en befinner sig. Några ser ut som erfarna dansare på en gång, andra måste kämpa mer och danspedagogen Fia Östberg visar och visar och berömmer. De flesta av eleverna har nog aldrig dansat såhär, det blir mycket flams och skratt men de verkar gilla det.

Mot slutet av lektionen ska de bygga med sina kroppar, fylla tomrummet heter en övning där man är två och två och ställer sig i olika positioner, man fyller tomrummet som den andres position, staty, har lämnat. Skratt, lite pinsamt, ovant. Bygga ett träd heter en annan övning där en utgör stammen på ett träd och de andra ska bilda grenar som alla sitter ihop med stammen eller med and-ra grenar. Mer skratt, av både nervositet och glädje. De hinner bygga två träd. Fia Östborg passar på att fota med mobilkameran.

– Okej, vad bra! Nu ses vi tre gånger till, säger hon.

Fia Östborg är timanställd och har i och med detta uppdrag fått mer att göra.

– Det är en kul utmaning, framförallt för att de inte kan svenska, men jag har ju kroppen som redskap och kan visa hela tiden, säger hon.

Hon tycker att det är kul att det är många killar och tycker att det märks att de kommer från en annan kultur.

– De flesta av oss i Sverige är lite stelare, de här killarna tyckte inte att det var läskigt att röra sig, inte som jag märkte i alla fall.

Fia Östborg är van att ha några killar bland sina yngsta kursdeltagare, men redan i lågstadiet är det bara tjejer. Kanske kan det bli ändring på det nu.   

Sala kulturskola

I Sala kulturskola går ungefär 350 barn och ungdomar och nu har skolan undervisning också för 80 ungdomar från högstadiets förberedelseklass. Skolans timanställda har fått möjlighet att jobba fler timmar och i något enstaka fall har en timanställning lett till fast tjänst. Deltidanställda har fått möjlighet att jobba mer. För heltidsanställda har en del annat arbete och planering fått stå tillbaka för detta projekt.

ur Lärarförbundets Magasin