Ingår i temat
Kultur som mötesplats
Läs senare

Så kommer ryssarna!

In på lärarrummet kom en energisk och målmedveten svensklärare och berättade om ett utbytesprojekt med en kulturskola i Moskva.

16 Feb 2011

In på lärarrummet kom en energisk och målmedveten svensklärare och berättade om ett utbytesprojekt med en kulturskola i Moskva. Hon hade redan kontakter och pengar och idéer för hur det skulle genomföras. ”Vill vi vara med?” Jag var ganska färsk som lärare. Jag hade jobbat länge med teater men kort tid i skolans värld. Jag såg på mina två teaterkollegor; de var tysta. De skruvade på sig, hummade men sa inte mycket. Men jag, jag var på, det lät ju jättekul! Har man drivit en fri teatergrupp i många år så finns liksom alltid ett ”Jajamensan, vi ska vara med”.
Projektet drog igång och via mejl bestämde jag och den ryska teaterläraren att vi skulle jobba med Tjechovs ”Björnen”. De skulle först komma till oss i Lerum, sedan skulle vi åka till dem ett halvår senare.
Jag förberedde mina teaterettor. Vi läste pjäsen, tolkade, delade upp roller, bearbetade. I vår version skulle alla roller spelas av tre elever och vi jobbade lite med musik och dans också. Vi förhöll oss ganska fritt till texten.

Så kommer ryssarna. Jag och Sergej pratar via Anna, som är ryska och lärare i engelska. Det går fint. Vi försöker båda två att vara öppna och trevliga med en vilja att det här ska gå bra. Jag föreslår att vi ska spela pjäsen ihop och presenterar ett upplägg. Det tycker inte Sergej, han tycker att vi kan spela först och sen spelar de. Men jag ger mig inte utan övertalar honom att ge det en chans.
Dagen efter spelar de upp sin version av Björnen för oss och de spelar den … perfekt, så som Tjechov ska spelas i Ryssland. Duktigt men utan överraskningar och nerv. Mina elever kryper längre ner i stol­arna och tycker att allt är jättepinsamt och ryssarna är så bra och vi är så dåliga och har inte kommit lika långt. Jag tvingar upp mina elever på scenen och vi visar vår version, som verkligen inte är bra. Inte färdig, de tappar text, kommer inte ihåg vad de ska göra. Men jag står på mig. Sergej är tveksam men på.
Yes – då börjar repetitionerna. Med tolk. Med olika teatersyn. Med en man från machoryssland och en kvinna från jämställdhetssverige. En brokig skara svenska elever med skiftande motivation. Högpresterande ryska elever som vill ha te i sina loger före föreställningen.

Vi jobbar. Steg för steg knäcker vi lösningar för scenerna. Konsten att fokusera och skapa en levande föreställning och prata rätt språk med rätt person och ha tålamod och se varje elevs förmåga och behov och vilja så mycket, den konsten blir prövad.
Det krockar mindre och mindre för varje dag. Föreställningen börjar ta form och till och med ryss­arna kan se att det händer något, att vi inte bara förstör deras fina pjäs! Sergej och jag blir riktigt tajta men vi behöver Anna mellan oss hela tiden, och hon översätter lite som hon tycker, förstår jag efter ett tag. Hon tycker att jag säger konstiga saker till henne: ”They have to freeze in the position and then everybody at the same time, just breathe and look at each other, that would make it more organic and …” Inte alls konstigt i en teatervärld. Sergej förstår precis. För att det vi har ihop är universellt. Vi kan vara hur olika som helst och bråka om detaljer och tolkningar. Men vi förstår varandra. Vi har ett eget språk. Ett teaterspråk. Ett sätt att tänka. Ett sätt att jobba. Och tack vare det så lyckas vi genomföra en föreställning med ryska och svenska ungdomar på svenska och ryska. Det blir magiskt.
Nu är jag inte färsk längre men mitt ”Jajamensan” ligger fortfarande längst fram. Det är stressigt och krångligt men vinsterna är vinster för livet. Da.

Alla artiklar i temat Kultur som mötesplats (8)

ur Lärarförbundets Magasin