Läs senare

Samspelande lärare

ReportageNär inspirationen kom var en engångsduk på restaurangen det enda som fanns till hands. På den skissade de två lärarna upp ett ämnesövergripande spelprojekt som sträckt sig över ett helt läsår.

av Sebastian G Danielsson
18 Okt 2017
18 Okt 2017
Övar. Innan eleverna börjar med sin spelmusik får de träna på ackorden. Musikläraren Martin Forsstedt kollar av hur det går.

Var har ni gjort av alla mina pennor nu då?, undrar musikläraren Martin Forsstedt med en suck.

Han spanar ut över musiksalen. Möts av tystnad. Tio högstadieelever blänger tillbaka. Martin Forsstedt skruvar lite på sig, hittar till slut en penna och vänder sig mot whiteboardtavlan.

SKIT I DET, skriver han i rött.

Några minuter senare står han på en skateboard och rullar ut i ett av rummets hörn för att hjälpa en elev som kallar på hjälp. Brädan har han egentligen tagit med sig för att kunna sticka ut och åka lite på lunchrasten som närmar sig. Men just i dag säger vädret nej.

Det är viktigt att få prata mycket om sin verksamhet, stöta och blöta saker, för att bedömningen och undervisningen ska bli så bra och rättssäker som möjligt.

När Martin Forsstedt började jobba på Kunskapsskolan för tre år sen hade bildläraren Esbjörn Marteliusson redan jobbat där ett tag.

Så småningom kom de två lärarna i gång och snackade med varandra. Det började försiktigt, med nyfikna, lite trevande frågor om hur den andre jobbade. Lärarna upptäckte efterhand hur mycket de hade gemensamt. De bodde dessutom grannar. Det blev snabbt en vänskap. Snart cyklade de till och från jobbet tillsammans, på luncherna tog de långa promenader och åkte skateboard.

Foto: Ylva Sundgren

– Just att komma iväg från skolan har blivit en nyckel för oss. Bort från den här miljön – även på planeringstid. Vi har cyklat till Rinkeby eller något och pratat i stället för att stanna kvar här, säger Martin Forsstedt.

Även om det fanns några kollegor på skolan som Esbjörn Marteliusson samarbetade bra med hade han ofta känt sig lite ensam som estetlärare. Med Martin Forsstedt gick det plötsligt att diskutera bildämnet på ett nytt sätt.

– Jag tycker det är viktigt att få prata mycket om sin verksamhet, stöta och blöta saker, för att bedömningen och undervisningen ska bli så bra och rättssäker som möjligt, säger Esbjörn Marteliusson.

– I början snackade vi mycket om matriser och olika begrepp, vad saker och ting betyder. Våra styrdokument är inte på pricken likadana, men det finns många gemensamma beröringspunkter.

Tidigt började de prata om olika sätt att fläta samman undervisningen. Och på en av alla cykelturer kom de att prata om spel. Martin Forsstedt, som var spelintresserad och tyckte om att koppla av hemma med Guild Wars 2, hade börjat fundera på att använda spel mer i undervisningen. Esbjörn Marteliusson gillade tanken. Han tyckte också om spel och hade länge velat få med mer digitalt i bildundervisningen. Spel var dessutom något som i stort sett alla elever höll på med på något sätt.

En sommardag cyklade de två lärarna in mot Stockholm. Terminen var slut och det skulle firas inne på en köttrestaurang med ljusa kakelväggar och läderdekorationer.

Kom i gång och jobba med spel:

I musiken

»Spelmusik är i dag nästan exakt som filmmusik. De flesta vet hur den är uppbyggd och det är precis samma regler i spelmusiken. Jag har använt olika exempel på musik utifrån vilken känsla eleverna vill få fram i sina spel. Ett spännande exempel är mobilspelet Candy Crush. De jobbar mycket med musiken för att få till en härlig känsla, men frågar du någon som spelar det om musiken har de knappt tänkt på den.«

Martin Forsstedt

I bilden

»Vill man jobba lite mindre med spel kan man använda program som Makepixelart och jobba med pixelgrafik. Ett mer teoretiskt tips är att diskutera spel, för det finns jättemycket att prata om. Berättelse, utseende och miljö, men även genusperspektiv kan vara intressant att lyfta. Vem är hjälten? Varför ser den oftast ut så?«

Esbjörn Marteliusson

Och i slöjden

»Eleverna fick jobba med sina karaktärer i textilslöjden också. Där jobbade de antingen i Makepixelart eller på rutigt papper. Pixelgrafik och korsstygn är ungefär samma estetik och uttryck. Det är målade rutor. Så de fick brodera sina karaktärer eller monster.«

Esbjörn Marteliusson

Mycket till firande blev det emellertid inte. Precis som vanligt började de snöa in på sånt som undervisning och styrdokument. De blickade framåt mot nästa läsår. Här dök idén om att jobba ämnesövergripande med spel upp igen. När kvällen var slut tog Martin Forsstedt och Esbjörn Marteliusson med sig bordsduken hem. På den hade de skissat hela planeringen för det kommande året.

Framför sig såg de ett projekt som sträckte sig över hela årskurs nio. I det ämnesövergripande projektet skulle eleverna enskilt få hitta på en karaktär och berättelse till sitt spel. I bilden såg lärarna framför sig att eleverna illustrerade sina karaktärer och därefter lyfte in dem i en fotograferad i miljö. I musiken skulle de få skapa en ljudmiljö och tonsätta spelen. I arbetet med berättelsen tänkte lärarna att även engelskan och svenskan kunde vävas in.

En viktig del var att låta eleverna känna på en reell arbetsgång. Lärarna ville visa hur det är att fungera som till exempel grafisk formgivare eller kompositör. Ge en inblick i hur kreativa processer kan se ut i arbetslivet.

När Martin Forsstedt skriver SKIT I DET på whiteboarden i musiksalen har nästan ett år passerat sedan middagen.

Kommentaren på tavlan påminner eleverna om att det är fullt möjligt att strunta i hans tips för hur de ska jobba med sina spelmelodier.

Men då gäller det minsann att ha en bra motivering.

Under dagens musiklektion får eleverna träna på ackord som de sen ska spela in i programmet Soundtrap och använda som en grund i sin spelmusik.

– Det är bara grunden i musiken, en ganska tråkig del i processen om man får säga så. Det kommer inte att låta jättespännande efter dagens lektion. Men det behövs längre fram när vi ska börja med melodier, säger Martin Forsstedt.

Musiken i spelprojektet består av två delar. Dels själva musiken till spelet, dels får eleverna spela in och skapa miljöljud. I början av vårterminen fick eleverna i uppgift att gå runt med mobilerna och spela in ljud.

– Det var jätteroligt! Tyckte jag i alla fall, och jag tror att eleverna uppskattade det också.

Eleverna fick fyra olika ljud som de skulle spela in.

– Hur låter det om man öppnar en dörr? Hur kan man spela in ett pistolskott i skolan? Du har ingen pistol liksom. De var ute och gick i snön för att spela in kallt ljud, säger Martin Forsstedt.

Skiss. Eleverna har själva fått välja hur de vill att deras spelkaraktärer ska se ut. Foto: Ylva Sundgren

Eleverna i nian läser bild på hösten och musik på våren. Spelprojektet har följt med dem under hela deras sista år på högstadiet. I början av läsåret höll Esbjörn Marteliusson och Martin Forsstedt i en gemensam uppstart. Sen fick eleverna börja med sin berättelse.

– Vi kände att det behövdes en gedigen berättelse att jobba utifrån. Ofta när man jobbar med uppgifter går det väldigt fort. Och man stressar vidare till nästa steg för det är många moment att gå igenom. Därför kändes det lyxigt att ta hela nian till att skapa en berättelse, och sedan illustrera och tonsätta den, säger Esbjörn Marteliusson.

Under höstterminen fick eleverna illustrera sin karaktär och lyfta in den i en miljö som de bestämt sig för och fotograferat av. Tanken är att till slut kombinera ljud och bild i en utställning.

Tiden i musiksalen stannar helt när Martin Forsstedt tar på sig lurarna för att höra på en färdig inspelning. När han har lyssnat färdigt nickar han, funderar ett par sekunder och frågar sedan:

– Varför har du så långa mellanrum?

– Jag tycker att det får det att kännas lite mer spöklikt när man drar ut på det. Det är där jag vill att de här ska dröja lite, svarar Markus Nyström och pekar på några av tonerna på skärmen.

För Martin Forsstedt har en stor fördel med spelprojektet blivit att eleverna tidigt börjar tänka på vad de vill göra. Det har också tvingat honom att tänka tidigare på vad niorna ska göra på våren och förbereda det.

Det häftigaste är att ganska många elever har valt att jobba vidare med sina spel på andra sätt.

– Det var många elever som kom med frågor direkt i samband med uppstarten, säger han.

Att se hur den egna idén om ett spelprojekt har växt fram och blivit verklighet har varit mäktigt, berättar Esbjörn Marteliusson.

– Det häftigaste är att ganska många elever har valt att jobba vidare med sina spel på andra sätt. Några har testat att programmera och göra sina figurer i 3D-program. Flera har till och med gjort det möjligt att spela spelen. Det hade vi inte riktigt räknat med.

Även nästa års nior kommer att jobba med spel. Både Esbjörn Marteliusson och Martin Forsstedt har försökt få in lite mer digitalt fokus även i tidigare årskurser, för att kunna lägga mer fokus på berättelsen i nian.

– Eleverna som lyckades bäst la ner mycket tid på grundarbetet, och det syns tydligt på slutresultatet. Jag har nog varit lite för rädd ibland, velat att så mycket tid som möjligt ska gå till synligt bildskapande, inte att de ska sitta och skriva på mina pass. Men där har jag nog börjat tänka om lite.

En färdig spelidé

Victoria Hellströms huvudkaraktär är en flicka som kan prata med spöken.  Äventyret i spelet börjar när flickan träffar på en genomskinlig kille i neonfärg med en badring runt midjan. Pojken har drunknat och flickan försöker hjälpa honom att ta reda på vad som hände, hitta pojkens mamma och finna frid.

– Jag kände att det var coolt med spöken och att jag ville ha unga karaktärer. Barn i läskiga spel gör det alltid mycket läskigare. Jag ville också få med att man kan spela i två olika världar, antingen i spökvärlden eller i människovärlden. Då går det att kombinera olika känslor på ett annat sätt.

Victoria visar upp en av sina bilder. De två karaktärerna står bredvid varandra i en snötäckt skog. Hon spelar samtidigt upp sin ljudmiljö.

– Här ska man höra hur pojken droppar, eftersom han har drunknat. I skogen har man vinden, kråkor och andra spöken i bakgrunden. Det ska kännas ensamt och kusligt.

ur Lärarförbundets Magasin