Ingår i temat
Identitet
Läs senare

”Sången har hjälpt mig att hitta mig själv”

Att utvecklas genom sången är att lära sig att stå för sin röst, säger sångpedagog Hanna Wallander. Hennes elev Felicia Rosén älskar att sjunga och konstaterar att sången har hjälp henne både att hitta sig själv och att säga ifrån.

11 Maj 2011

Foto: Johan Wahlgren 
Klockan är tre och eftermiddagssolens strålar får det stora svarta pianot att glittra vackert, i den i övrigt ganska kala keyboardstudion på Kulturskolan i Märsta.
Stolar, notställ och fyra syntar utgör den övriga inredningen. Om en kvart ska Felicia Roséns sånglektion börja och sångpedagogen Hanna Wallander förbereder sig, placerar ut notställ och plockar fram noter. Trettonåriga Felicia Rosén går sin andra termin i enskild sång men de två har känt varandra länge.

– Jag har haft Felicia sedan tvåan, först i klass, sedan i kör och nu i enskild sång, berättar Hanna Wallander som är en av Kulturskolans fyra sångpedagoger.

I Sigtuna kan elever välja enskild sång från och med årskurs sju.

– Man kan inte jobba så hårt med så små röster, därför har vi här på skolan valt att ha enskild undervisning från sjuan och innan dess kan man sjunga i liten grupp med två till fyra elever i varje, säger hon.

Köerna är långa till de tjugo minuter långa lektionerna så när Felicia Rosén kliver in genom dörren, bär hon redan med sig en känsla av att vara privilegierad.

Det är mycket som ska hinnas med och visst tycker båda två att tiden är väl snålt tilltagen.

– Det är klart att jag helst skulle vilja ha trettiominuterslektioner med alla elever. Men nu ser mina arbetsförhållanden ut som de gör och om jag då hela tiden skulle tänka ”åh va lite tid jag har” så blev det väl så. Det gäller att utnyttja tiden effektivt. För mig handlar det om absolut kvalitetstid. Varenda millisekund av tiden tänker jag på den här personen som står framför mig, fokuserar fullständigt på henne. Då kan det hinna hända väldigt mycket på tjugo minuter. Särskilt när eleverna återkommer vecka ut och vecka in, år efter år.

Många av Hanna Wallanders elever är gamla bekanta vid det här laget. En del har hon följt ända från andra klass till studenten. Hon har fått uppleva hur de har vuxit och utvecklats inom sången och som individer.

– Jag har sett många växa tack vara sången. Många tonårstjejer har problem med skarvar och sånt. Det blir en stark sak för dem, att tämja rösten, att kunna kontrollera den. Att hitta sin röst och att utveckla den.

Alla elever som kommer gillar förstås att sjunga men sedan är det slut på likheterna. Motiven, ambitionen och nivåerna är olika hos alla tjugoen elever som Hanna Wallander träffar varje vecka.

– De kommer för att bli bättre på att sjunga, för att hitta sin röst, för att hitta ett sätt att uttrycka sig, för att bli trygga med sin röst. En del som har kommit långt i sjungandet vill mest ha en coach för att utvecklas ännu mer.

Felicia Rosén som nu värmer upp med armarna uppåt sträck, axeluppdragningar och djupa andetag, kommer för att det är kul att sjunga och för att hon alltid har sjungit.

– Jag gillar verkligen att sjunga. Jag har alltid gjort det och jag sjunger jämt. De kallar mig sångfågel hemma.

Men det är en sak att tralla för sig själv i hemmets trygga vrå och en annan att sjunga inför andra.

– Det är det första jag strävar efter med mina elever, att de ska våga sjunga hos mig som de sjunger hemma, berättar Hanna Wallander.

Felicia Rosén gör det. Sjunger som hemma alltså. Det märks redan vid uppsjungningen när hon väser fram sina tonande ssssssssss, spottar konsonanter, rullar på r:en och sjunger sitt badiba badoba. De två gnabbas lite om sångställningen.

– Du måste stå med raka ben med båda fötterna i marken så att du hittar balansen och rösten får stadga, säger Hanna Wallander.

– Ja, jag vet men jag haaatar att stå med raka ben, svarar Felicia Rosén och för lite motvilligt ihop fötterna.

Så är det dags för själva sången. Den här dagen är det en låt ur musikalen Chess.

– Det är jag som har valt låten men det var Hanna som tipsade mig, säger Felicia Rosén.

Vem som väljer låtar varierar, precis som typen av låtar och svårighetsgraden. Valen beror på eleven.

– Det kan variera alltifrån poplåtar till jazz och klassiskt. En del vet precis vad de vill sjunga. Dem försöker jag ibland styra mot andra typer av låtar, så att de får en bredare palett. Vissa har jättemånga förslag, andra inga idéer alls. Ofta är det de blyga tjejerna som inte vet, eller rättare sagt så vågar de inte säga, vad de tycker om och vad de vill sjunga.

Redan där ligger ett moment av träning i att stå upp för sig själv.

– Det gäller för mig att locka fram känslan hos tjejerna så att de vågar säga: Det här gillar jag.

Låtvalen kan också bli en övning i självkännedom. Då handlar det om vilken nivå eleven som sångare befinner sig på, om förmågor och begränsningar.

– Jag försöker vara tydlig men pedagogisk. Om jag bedömer att en låt är för svår säger jag inte att det aldrig går utan att vi får ta den senare. Jag måste arbeta utifrån elevens nivå och jag är noga med att betona att eleven bara ska jämföra sig med sig själv. ”Det är din röst som ska utvecklas inte någon annans.”

Felicia Rosén tycker om att Hanna Wallander är tydlig och att hon ger mycket beröm. Hon tycker att hennes röst har utvecklats rejält sedan hon började sjunga enskilt.

– När jag gick i kören tog jag aldrig i om inte de andra tog i, men här är jag tvungen. Rösten utvecklas ju mer när man tvingas höra sig själv och när man tvingas sjunga även om man är osäker, säger hon.

Men det är inte bara rösten som har utvecklats.

– Hemma har jag alltid vågat säga ifrån till mina syskon och så, men i skolan har jag varit lite tillbakadragen. Nu har jag blivit mycket mer självsäker och framåt. Jag har till och med sjungit för folk ett par gånger. Visst är jag fortfarande lite blyg men nu vågar jag säga vad jag tycker.

Hon ordnar upp bland alla bladen på notstället, klarar ut några frågetecken kring melodin och så sjunger hon hela stycket rakt igenom, tjusigt ackompanjerad av Hanna Wallander på det klangrika svarta pianot.

– Hur känns det? Bra? Det låter bra också! Nu tar vi den igen. Är det nåt du undrar över, frågar Hanna Wallander.

Jo, det är det. Det är det där stället med ritardando, och stället där hon går ner istället för upp och så den där takten där luften inte vill räcka till. Hanna Wallander förklarar och tipsar och ber henne att lägga in en växel till den här gången.

– Nää, säger Felicia Rosén bestämt. Jag tänker inte sjunga snabbare och inte starkare heller.

Att släppa ut sin röst, att ta ton, att låta rösten fylla rummet kan vara skrämmande, precis lika mycket som att själv våga ta plats. Hanna Wallander har också undervisat i valthorn och konstaterar att skillnaden mellan att undervisa i ett instrument och i sång är stor.

– Ett instrument har du utanför kroppen. I sången har du instrumentet inom dig. Det kan kännas mycket mer naket och personligt. Att utvecklas genom sången är att lära sig att stå för sin röst. Det här är jag. Det är en känsla som förstås sprider sig och som man har stor glädje och nytta av också i andra sammanhang i livet.

Att sjunga, att hitta och acceptera det som är just den egna rösten har haft stor betydelse också för Felicia Rosén. Hon är glad åt det och nöjer sig med det. Några andra planer eller drömmar kring sången har hon inte.

– Det är inte min dröm att bli någon artist. Jag vill inte stå i centrum. Ärligt tycker jag inte att det är något riktigt jobb att vara artist. Det är inget liv. Sången har hjälpt mig att hitta mig själv, fast inte hela mig, utan en del. Jag är mycket annat också. Jag tycker det är sjukt roligt med hästar. Helst vill jag få bra betyg så att jag kan komma in på en hästlinje. Jag älskar att sjunga, men det vill jag mer ha på sidan om.

Alla artiklar i temat Identitet (13)

ur Lärarförbundets Magasin