Läs senare

Självklart finns jag på Facebook

Att vara danslärare på 2010-talet är verkligen underbart. Vi har så många hjälpmedel, som gör jobbet enkelt.

02 Mar 2012

Foto: Mats Samuelsson"Hej Emelie! När jag gör tendu bakåt får jag ont i knäet. Vad kan det bero på? Och så har jag svårt att hålla balansen. Är det ok att hålla i sig?" Det meddelandet väntade i min inkorg, när jag loggade in på Facebook en dag för ungefär ett år sen.
Jag blev jätteglad! Det var första gången någon av mina elever hörde av sig med en dylik fråga. Sedan dess har det kommit liknande meddelanden allt oftare och de senaste månaderna har jag fått ungefär ett i veckan. Mina elever har upptäckt hur lätt det är att kontakta mig och hur snabbt de kan få svar på sina frågor.

Det händer också att de skickar Youtubeklipp. De vill visa något de gillar och få veta vad jag tycker, eller så undrar de vad till exempel den piruett som görs på klippet heter, och vad de behöver träna på för att kunna utföra den.

En gång läste jag om en lärare, som var med i Lunarstorm på den tiden det begav sig. Diskussionen kring Lunarstorm var ungefär densamma som den kring Facebook idag. Ska lärare vara med eller inte? Om de är med, ska de då lägga till sina elever som vänner eller inte? Den här läraren sa att på Lunarstorm var hon inte lärare, utan bara sig själv. Hon svarade aldrig på frågor om schemat eller undervisningen. På Lunarstorm ville hon ge eleverna möjlighet att prata med en vuxen om andra saker.

Jag kan bara säga att jag gärna är lärare på Facebook. Hade jag inte varit det hade jag kanske aldrig fått reda på att eleverna tränar hemma, vad de tränar på och vilka problem de stöter på. Jag hade inte fått veta att de sitter och letar upp dansklipp på Youtube, vilka de gillar, vad som berör dem och vad som imponerar på dem.

Och när vi nu pratar om Youtube – det är ju ännu bättre än Facebook! Där har jag tillgång till tydliga exempel på dans från olika tidsepoker, delar av världen, stilar, enskilda koreografer och danskompanier. Jag kan påminna mig själv om sådant jag en gång lärt mig, jag kan lära mig helt nya saker och jag kan hitta exempel som jag kan visa mina elever. Jag kan visa dem på lektionen eller skicka dem direkt till eleverna, via Facebook eller våra gemensamma bloggar.

Men Youtube är också bra för att dokumentera vårt eget material. Jag filmar övningar och kombinationer och lägger ut, så att eleverna kan titta och öva. Jag filmar eleverna och lägger ut, så att de kan se och kommentera sina prestationer. Och eleverna filmar sig själva och varandra och lägger ut, för att visa världen vad de har skapat.

Att vara danslärare på 2010-talet är verkligen underbart. Vi har så många hjälpmedel, som gör jobbet enkelt. Som om inte Facebook och Youtube vore nog har vi dessutom alla danslärares bästa vän: Spotify. Även om inte all musik finns där blir jag gång och på gång förvånad över hur mycket jag faktiskt kan hitta.

Det har gått så snabbt. För tjugo år sedan undervisade mina lärare med kassettband. Jag minns hur mycket bättre det blev när dansskolan fick en bandspelare, som kunde känna av pauserna mellan låtarna och stanna tillbakaspolningen vid låtens början.

För tio år sedan hade varje danslärare den största sortens cd-case, en sådan där stor ”bok” där man kunde stoppa in sina skivor och bläddra bland dem. Bara skivorna tog upp en halv resväska! För tre år sedan frågade en av mina elever: Hur många låtar har du (i din MP3-spelare)? Svaret var irrelevant redan förra året, när en 6-åring sa till mig: Vi vill dansa till ”Bad” av Michael Jackson. Kan du leta upp den?

Jag ser fram emot framtiden. Om det är så här enkelt nu – hur lätt ska det då inte bli sen?

ur Lärarförbundets Magasin