Läs senare

Skånskt kulturcentrum rymlig oas

Det verkar inte spela någon roll att det är måndags­morgon och klockan knappt är nio. I kapprummet sorlas det förväntansfullt och i dörren spanar några elever ivrigt efter kompisar på ingång. Lärare dyker upp och hälsar glatt.

31 Mar 2009

För den som kommer utifrån är det tydligt att Kulturcentrum Skåne är ett ställe där människor trivs. Både elever och personal utstrålar energi och arbetsglädje.

Det är första dagen på ett två veckor långt öppet hus. Eleverna ska visa vad de arbetar med. De passar också på att ha vernissage för sin nya utställning. Som på beställning lyser solen över Lund och den före detta industrilokal där Kulturcentrum är inrymt.  

Utifrån ser det inte så stort ut, men inuti är det en rymlig oas med en imponerande mängd rum för olika typer av konstnärlig verksamhet. Basen utgörs av den stora utställningshallen med högt i tak. I huset finns också multimediaverkstad, teaterscen och konstateljéer. Mitt i byggnaden ligger ett café. Väggarna är täckta av foton, målningar och texter som vittnar om aktiviteterna. En bär­ande tanke i Kulturcentrums verksamhet är att allt som görs ska dokumenteras.

Till lokalerna på Kolonivägen kommer varje dag fjorton elever som går en treårig eftergymnasial kulturutbildning. Dessutom arbetar sjutton tidigare elever på skolan med olika kulturprojekt. Alla har en lätt utvecklingsstörning. Schemat är grovt lagt – inga fyrtiofemminuters­lektioner – med långa pass med bild, teater eller musik. Teman löper under en hel termin, eller kanske ett läsår. Under höstterminen har man till exempel arbetat med blues. Då spelar elever och pedagoger tillsammans i en bluesgrupp, lär sig om bluesens historia, skriver och tonsätter egna texter. Ett annat tema har varit ”resa”, vilket resulterat i en film om morgonens vardagsljud och bestyr på väg till skolan.

 – Flexibilitet är ett viktigt ord för oss, säger Christel Nilsson, som är utbildningsledare. De människor som går här styr verksamheten, och därmed får den aldrig förstenas. ”Förändring som tillstånd” har blivit något av ett mantra.
Christel Nilsson är en av två initiativtagare till Kulturcentrum. Hon och teaterproducenten Heimo Åback har båda ett förflutet i den lundabaserade teatergruppen Månteatern. I början av 1990-talet fick de idén att göra en kulturföreställning tillsammans med människor med funktionshinder.

– Vi som arbetar med kultur söker ju efter unicitet och efter det nyskapande. Och det var precis det som fanns hos de utvecklingsstörda, säger Christel Nilsson över en kopp kaffe i det informella lärarrummet.

– Vi inspirerades av det och det födde stora tankar. Kulturen berikas av dessa människors erfarenheter, och de berikas av att få tillgång till ett konstnärligt uttryck. Därför ville vi permanenta verksamheten.

Efter idogt arbete och pengaraggande öppnade Kulturcentrum Skåne år 2000, med bidrag från kommun, region och olika fonder. Att utbildningen kvalitetskontrolleras av Skolverket och att den berättigar till studiemedel är viktigt för grundarna. De vill markera att det de sysslar med inte är omsorg utan utbildning.

– Människor med utvecklingsstörning buntas ofta ihop och ses som ett kollektiv, säger Christel Nilsson.

– Vi är bra på att ta hand om männi­skor i Sverige, men inte alltid på att stötta dem så att de kan driva saker själva. Här vill vi suga upp de som har förmåga och förutsättningar för att syssla med kultur även när de slutat på skolan.

Christel Nilsson är musiklärare, pianist, sångerska och kompositör. Hon undervisar och forskar också på Musikhögskolan i Malmö och är snart klar med en fil mag i musikpedagogik. Av hennes åtta lärarkollegor är de flesta utexaminerade från musik- eller konsthögskolor. Tanken är att alla anställda ska ha anknytning till kulturvärlden. Många bedriver sidoverksamheter som teaterscenografer, dansare, skådespelare, musiker eller konstnärer. Det ger en korsbefruktning som är kreativ åt båda håll.

– När jag arbetar med koreografi här på skolan hämtar jag inspiration från föreställningar jag gjort med mitt danskompani Memory Wax, säger Daniel Staley som undervisar i drama och teater. Och vice versa, det jag jobbar med på Kulturcentrum påverkar mitt engagemang i Memory Wax.

Daniel Staley står mitt i den fantastiska utställningshallen där en rad nya konstverk och installationer nyss kommit på plats. Ljuset är dämpat och suggestivt. Intill skulpturer i textil och papier maché finns en TV-skärm som visar hur några av skolans elever rör sig i en mjuk, koncentrerad dans. I händerna har de en sytråd som de låter löpa mellan fingrarna i en oavslutad rörelse.

– Att röra sig, att dansa, är inte alltid enkelt, säger Daniel Staley. Sytråden var något vi använde i Memory Wax och jag insåg att det kunde vara en hjälp för eleverna här att komma igång.

Den nya utställningen baserar sig på teaterföreställningen ”Vidare”, som skapats av elever och anställda vid Kulturcentrum. Spin off-effekten är typisk för Kulturcentrums verksamhet: nyskrivna texter och poesi blir till teater som i sin tur blir till skulptur, installation och måleri. En inventering av vardagsljud blir till musik som blir en film. Musei- eller teaterbesök ger impulser till egna projekt, studiebesök utmynnar i informationsbroschyrer med text och bild.

Arbetssättet kräver en mångsidig personal som jobbar tätt tillsammans och som gärna lär sig nytt. Alla som är verksamma på Kulturcentrum har till exempel kunskaper i digitala redigeringsprogram och filmklippning – inte minst för att kunna dokumentera och reflektera över vad de håller på med.

I ett avskärmat rum rullar en film med intervjuer med de medverkande i ”Vidare” och inslag från föreställningen. Här sjunger Johan Albäck en sång om sin längtan efter att kunna ta körkort: ”Jag skulle åka och hälsa på. Mina föräldrar då och då. Kanske bjuda en tjej. På en åktur med mej.”  Samma textrader finns på hans målning som hänger belyst i utställningen. Bakom skimrar Birgitta Hanssons fiskinstallation, inspirerad av farfaderns fiskodlingar. ”Jag tänker ofta på när jag hälsade på honom när jag var liten”, säger hon.

Genom filmerna och intervjuerna som dokumenterar deras arbete får deltagarna chans att gå tillbaka och reflektera över vad de gjort. Det ger styrka att se att man kan övervinna svårigheter och ta nya steg i livet. Att man utvecklas, trots de svårigheter en funktionsnedsättning kan innebära. Ett givande sätt att arbeta på, tycker eleverna.

– Man kan se en gammal film med sig själv och tänka: har jag verkligen sagt det där? När man hållit på ett tag blir det lättare att hitta orden, säger Farhad Malekzadeh.

– Reflektion är ett slitet begrepp, men det är helt centralt för oss, kommenterar Christel Nilsson. Eleverna ska ha tid att fundera över vad de gjort, och samma sak gäller för personalen. Alla som jobbar här måste vara beredda att diskutera vad de håller på med och varför. Vi har avsatt tid för det varje fredag.

Kulturcentrum får ofta besök utifrån, och lärarna inbjuds som föreläsare. Under öppet husdagarna kommer politiker, gym­nasieklasser och skolpersonal, förutom elevernas familjer och vänner. De flesta verkar gå därifrån med en positiv känsla av att ha bevittnat något annorlunda och inspirerande.

– Anledningarna till att man vill besöka oss kan vara många, berättar Maria Becker-Gruvstedt, utvecklingskoordinator på Kulturcentrum. Hon är också instrumentalpedagog och har en tjänst i lärarutbildningen på Musikhögskolan i Malmö.

– Dels vill man se hur vårt pedagogiska arbete tillsammans med personer med funktionsnedsättningar fungerar, men det finns också ett stort generellt intresse för våra arbetsformer. Att som här integrera de olika konstformerna i varandra ger stora pedagogiska och konstnärliga fördelar som kan användas i alla typer av kulturutbildningar.

I framtiden vill Maria Becker-Gruvstedt gärna se Kulturcentrum som en plats för fortbildning och workshops för pedagoger från hela landet. ”Vi är ett exempel, och vi vill nå ut”, sammanfattar hon.

Just nu arbetar 14 personer på skolan, varav nio är lärare. Av dessa är en rytmik­lärare, en marimba/sång/ensemblelärare, en slagverkslärare, två teaterlärare, två bildlärare och två kulturhandledare.

Visioner och engagemang saknas alltså inte, däremot – som vanligt – pengar. Kulturcentrum Skåne är en ideell förening som drivs med kommunala medel samt pengar från fonder och stiftelser.

– En verksamhet som den här är aldrig ohotad, konstaterar Christel Nilsson. Arbetet med att skaffa medel pågår ständigt. Men vi accepterar inga nedskärningar. Antingen finns vi, med bibehåll­en kvalitet. Eller också finns vi inte.

ur Lärarförbundets Magasin