Läs senare

Skolslöjd – skräckblandad förtjusning

Skolslöjden har alltid väckt starka känslor, av både bubblande glädje och förtvivlans ångest. Det visar alla de brev och föremål, som svenskar i alla åldrar sände in när Nordiska museet efterlyste slöjdminnen. Nu ställs samtliga nästan tusen bidrag ut.

10 Apr 2012
Skolslöjd – skräckblandad förtjusning
Pappslöjd fanns verkligen! Och man lekte indianer och vita. Maskerna ur Nordiska museets samlingar.

Det började med en trave grytlappar. Det var utställningens intendents, Maria Perers, egen mamma som kom viftandes med en hög sådana hon virkat i slöjden på 1940-talet. ”Ska ni inte göra en utställning om skolslöjd?”
Det var fröet till Skolslöjd som nu pågår. Gensvaret blev stort när Nordiska museet under förra året bad allmänheten att skicka in sina slöjdminnen och sparade slöjdalster.

– Slöjd berör! Den väcker känslor, oavsett om man tycker om ämnet eller inte, säger Maria Perers.

Hon menar att de insamlade bidragen talar sitt tydliga språk, att alla timmar som elever i alla tider lagt ned på svettiga stickningar och träliga träbitar lämnar sina spår, skapar känslor och minnen.

– Många har skrivit och berättat att de har sparat sina slöjdalster, även om de blev ”fula” eller ångestframkallande. Det verkar som om sådant man har tillverkat själv skapar ett slags stolthet, oavsett hur resultatet blev.

Hon nämner en amerikansk undersökning, som har visat att människor till och med är stolta över ikea-möbler som de har skruvat ihop själva.

Bland de insända bidragen finns långkörare som grytlappen – det strömmade in över hundra stycken. Gymnastikpåsen i klassiskt smårutigt med korsstygnsmonogram är rikligt representerad. Däremot kom det bara två smörknivar.

Det visas även mer kortlivade, tidstypiska nedslag, som ett periskop, något som ansågs lämpligt för pojkar att slöjda under åren efter andra världskriget. Eller hägern, fågeln med den långa näbben, många hems fasa under 50- och 60-talen.

Till och med pappslöjden finns med. Den existerade inte bara i gamla talesätt som ”det har jag inte gjort sen pappslöjden”, utan fanns i verkligheten. I den kokade man eget klister och klippte sig i tummen med stora saxar, allt i syfte att tillverka album, askar och leksaker. Sådant som numera är billigt att köpa.

Utställningen bygger inte enbart på insamlade alster, utan har kompletterats med föremål ur museets egna, omfattande samlingar. Utmed en långvägg löper en tidslinje, som visar på slöjdens utveckling och vad som har karaktäriserat ämnet under olika epoker.

– Slöjden har stark koppling till kvinnohistorien. Att bli handarbetslärarinna var ett sätt att försörja sig på för ensamstående kvinnor i slutet på 1800-talet, berättar Maria Perers.

Skolslöjden har alltid varit en spegel av sin tid. För hundra år sedan skulle den fostra flickor till goda husmödrar, medan pojkar skulle utveckla sin personlighet. Ämnet var länge väldigt likriktat, det fanns inte mycket utrymme för kreativitet. Begreppet skapande kom in i läroplanen först på 60-talet. Nutidens hjälte är den kreative entreprenören – parallellt med att återbruket har fötts på nytt.

För utställningen är inte bara en nostalgisk tillbakablick. Den visar också på nutida och, förhoppningsvis, framtida slöjd. Dagsaktuella bidrag har skickats in från skolor: portfolios och processer, dokumentation och drömfångare à la new age.

I verkstaden kan du bota din slöjdskräck och lära dig virka mormorsrutor eller knyta vänskapsband, med hjälp av instruktioner i en dator. Eller (om de utställda föremålen inte räcker) bli inspirerad av ytterligare 165 000 stycken på slöjdlexikons sajt: www.slojd.nu.

 

Fotnot: Skolslöjd visas på Nordiska museet, Djurgården i Stockholm. Utställningen invigdes den 3 februari och visas ända till den 13 januari 2013.
Läs även: ”Hallå där”, med Bengt Svensson, vars samling av Otto Salomon-slöjd är med på utställningen (Slöjdforum 1/2012).

ur Lärarförbundets Magasin