Läs senare

Snällt att vara luddig?

03 Feb 2017
Illustration: Tzenko Stoyanov

Jag har fått lära mig att vara vänlig. Att prata med mjuk röst och gärna ett leende på det och eventuellt lägga till några extra ord som kanske, lite, skulle eller tro. Hör bara skillnaden:

Kan du informera eleverna om fredag?

Skulle du kunna informera eleverna lite om fredag tror du, om du kan alltså, säg till annars så kanske säkert någon annan kan göra det?

Ja, det låter trevligare. Ja, det låter inkännande och empatiskt och det är väl så det ska vara. Men suck, jag tycker att det är svårt. Innan jag började i skolans värld för elva år sedan så drev jag en fri teatergrupp med fyra medlemmar i cirka 15 år. Vi var tajta och trygga med varandra. Alltså kunde det låta rätt så ohövligt ibland när vi skulle byta information och ge snabba direktiv i stunden. Ingen plats för eller önskan om inlindning och utsvävningar. Korthugget och effektivt.

Vi praktiserade det som vi nu kallar för rak kommunikation.

– Vi åker kl 8 på torsdag. – Ok. – Hejdå. (Inga sms alltså på den tiden.)

Vi praktiserade det som vi nu kallar för rak kommunikation. Att det jag säger betyder just det. Inte så mycket annat. Det är praktiskt eftersom ingen behöver gissa vad jag egentligen menar. Det tar mycket tid och energi att tolka och analysera i det verkliga livet. I teaterarbetet där­emot är det något annat. Där kastar vi oss in i dolda motiv, undertexter och konflikter. Där letar vi efter själens undertryckta sanning, smärta och svek. Mums.

Att vara snäll är bra, men att vara bra är bättre.

Min styvmormor Märta gjorde allt rätt. Som en godhetens apostel åkte hon till Kongo och förlöste barn utan vatten och sax. Fräste omkring i djungeln på vespa och utstod malaria och hetta. Hon startade baptisternas kvinnoförening och sydde barnklädespaket till Estland och ­Palestina. Hon gjorde så mycket gott. Men, hade inte den värmen och livsglädjen och humorn som gör att man uppskattar en människa. Det är så sorgligt att tänka på, en människas kamp och livsverk i godhetens namn. Ändå inte älskad av de närmaste.

Jag vill vara snäll, bra och viktig för ­andra.

På medarbetarsamtalet så pratar vi om mig. Min chef har vaskat fram ett utvecklingsområde för mig. Är det bedömning? Kompetens? Arbetslagsutveckling? Nej. Hen ber mig att vara lite snällare mot en kollega. Seriöst? Jodå. När det landade efter några varvs irritation och indignation så förstår jag bättre. Jag och kollegan pratade ihop oss och kom fram till att jag ska vara snällare och hon ska vara tuffare. Underbart att vara med om.

Nu går vi in i 2017 och talar om för ­varandra att vi är ­viktiga.

Tinna Ingelstam

Jobbar som: teaterlärare på Lerums gymnasium, lärare i fysisk teater på El Nahda Art School i Kairo och coach på kultursommarjobb i Göteborg.

Drömkollega: en kombinerad akrobatik/mask/ljus/teknik/it expert

Tips: theatrefolk.com, websida med grymma lektionsupplägg

Drömlektion: Lång och mobilfri! En gång om året brukar vi åka på ett litet teaterläger med våra treor (gymnasiet). Det är kallt i januari. Vi tar ut dem i skogen. De får vandra i tystnad i sina karaktärer, de får meditera med en sten eller kommunicera med ett träd. Sen springer vi en del samtidigt som vi repar text. Kinderna blossar och ögonen lyser. De får en plats i skogen att fylla med teater. Det händer så mycket de här timmarna. Ovärderligt!

ur Lärarförbundets Magasin