Ingår i temat
Ideal
Läs senare

Spegel på gott & ont

Ideal kan hålla oss fångade och kväva kreativiteten. I bästa fall kan de sporra.

21 Okt 2016

Foto: Emelie Otterbeck

Vi är slavar under ideal. Åtminstone om vi lyssnar till den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches ord. Enligt honom finns det människoskapade bilder av hur saker bör vara som vi oreflekterat underordnar oss och accepterar. I dag kan skönhetsideal vara ett exempel på det. Bilder som basuneras ut i reklam och i dokusåpor om hur kvinnor och män ska se ut får unga att tro att de måste ha ett visst utseende.

– Man underordnar sig estetiken som är kopplad till idealbilden, säger Anna-Lena Carlsson, lektor i informationsdesign på Mälardalens högskola, som har forskat om Nietzsches syn på kreativitet.

Likadant är det med konst, litteratur, musik. Utan att reflektera över det har vi ofta bilder i våra huvuden om hur en tavla ska se ut för att bli omtyckt, vad som är musik och hur en bok ska skrivas. Föreställningar som dessa gör enligt Nietzsche att vi tappar vår förmåga att skapa något banbrytande.

Foto: Emelia Otterbeck– Nietzsche var ganska tuff i sin åsikt, men de flesta av oss skulle kanske säga att det är svårt att verkligen komma loss och riktigt bejaka den egna kraften eftersom man lever efter samtidens ideal, säger Anna-Lena Carlsson.

Den tyske filosofen var övertygad om att alla kan vara nyskapande. Men eftersom vi bollar våra idéer mot rådande föreställningar fastnar vi ofta i redan upptrampade tankebanor.

– Genom att inordna sig under idealen är det mycket svårare att se det inre skapandet som kommer av den egna kraften. Att skriva för att man vill bli en känd författare som Marcel Proust betyder att man har underordnat sig skapandet utifrån någon annans ideal, säger Anna-Lena Carlsson.

Snart inser vi att det är svårt att bli en ny Proust. Ideal är ju per definition något ouppnåeligt, en skapad och perfekt bild. Strävan efter att uppnå idealbilden kan bli en nedslående upplevelse.

– Börjar man fixera sig vid hur något borde se ut är det lätt att se skavankerna i sin egen värld. Det är ju det som är själva grejen med ideal, att det är felfritt och vår värld full av skavanker, säger Anna-Lena Carlsson.

Men det finns en annan sida av myntet. Anna-Lena Carlsson tror att ideal även kan vidga ens världsbild. Hon minns vilken ögonöppnare det var när hon fick en granne som var konstnär och arbetade med skulpturer dagarna i ända. Efter att ha växt upp i ett arbetarklasshem hade Anna-Lena Carlsson aldrig tänkt i sådana banor – att leva på det hon gillar att göra. Grannen gav henne ett nytt ideal, att bejaka det hon tyckte om vilket i hennes fall var att att läsa och skriva.

– Jag använde ju inte min granne som ett ideal för att göra exakt som hon gjorde, eller se ut eller klä mig som hon. Det blev en annan typ av förebild.

Foto: Emilia Otterbeck

Det gäller att hitta balansen mellan att spegla sig mot ideal och undvika att bli slav under dem, menar Anna-Lena Carlsson. Att bli inspirerad men inte styrd av föreställningar om hur saker ska vara.

I skolan blir balansgången tydlig. Eleverna ska inordna sig i skolans mall och anpassa sig efter betyg samtidigt som de ska gå sin egen väg.

– Det blir en dragkamp. Eleverna ska säga vad som är rätt, men i lärandemålen finns det också en självständighet inskriven, säger Anna-Lena Carlsson.

Enligt henne måste det tids nog ske en »switch« i utbildningssystemet, att eleven slutar följa ideal och börjar trampa upp sin egen stig. Först då kommer det unika skapandet. 

– Man måste börja med att titta på vad andra har gjort, men någonstans måste man också börja ifrågasätta, säger Anna-Lena Carlsson.

Eftersom ett antal studenter som hon undervisar i informationsdesign kommer från estetiska gymnasieutbildningar har hon märkt att det ofta inte har skett en sådan växling. Många har gått igenom skolan och bara fokuserat på att göra, inte att försöka skapa något som står ut från mängden. Mötet med den estetiska högskoleutbildningen blir en chock.

– Vi har en förväntan om att det så småningom ska vara kvalitet. Det är inte okej att man bara »håller på«, säger Anna-Lena Carlsson.

Att gå sin egen väg är inte alltid lätt. Sådant som går utanför ramen skrämmer ofta eftersom det utmanar våra föreställningar av hur saker ska vara. Nietzsche såg det däremot som nödvändigt om vi ska vara riktigt kreativa. Enligt honom innebär varje sann kreativ handling ett risktagande, att vi bryter mot tabun och vänder upp och ner på vår värld och våra ideal. 

Foto: Emelia Otterbeck

Någon som har gjort det till sin grej är dramatikern och regissören Suzanne Osten.

– Det är vår uppgift att granska, annars är konsten bara att slänga i väggen, ingenting att ha! säger Suzanne Osten.

I våras blossade det upp en debatt kring hennes senaste barnfilm Flickan, mamman och demonerna. I den skildrar hon en psykotisk mamma som isolerar sig med sin sjuåriga dotter. Statens medieråd ville barnförbjuda filmen för att den var för ruskig.

– Filmen fick bra recensioner, men skrämde vuxna och då sa de att det här är inget bra för barn. Statens medieråd ville göra ett undantag från yttrandefrihetslagen, vilket de kan göra enligt lag när de vill skydda barn. De stoppade filmen och gav den en 15-årsgräns trots att jag testat den på barn mellan sex år och 11 år som gillade den, säger Suzanne Osten.

Det blev en juridisk tvist som hon till slut gick vinnande ur. Men innan 15-årsgränsen hävdes hade filmens tid på biograferna nästan löpt ut. Censuren sabbade filmens chans att nå ut till målgruppen, tycker Suzanne Osten.

Det var inte första gången hon stött på motstånd. 1996 barnförbjöds hennes film Bengbulan för våldsamt innehåll, en film i vilken barn utmålas som elaka. Hela hennes karriär har hon också kämpat i motvind för barns rätt till kultur av lika hög kvalitet som de vuxna tar del av. I höst sätter hon upp pjäsen Falla ur tiden på Dramaten, i den vill hon testa hur det är att framföra en pjäs som »bara är sorgsen och inte underhållande«.

– Jag har nog bestämt mig för att konstnärens roll ska vara att utmana samhällets föreställningar om vad man kan göra, säger Suzanne Osten.

Hon tror att det är direkt farligt att inte göra det, att vi blir fördummade om vi inte tar oss an frågor som är obekväma.

Foto: Emelia Otterbeck

– Vem ska berätta om allt det här? Vem ska ge oss form och bilder där vi på något sätt blir förvånade eller får nya tankar? Tänk om allt var borta och vi bara gick efter Socialstyrelsens rekommendationer. Det går ju inte!

Med det sagt påverkas även Suzanne Osten av samhällets ideal. Dels upplever hon att det egna huvudet sätter gränser efter påverkan från omvärlden. När hon skriver på en ny pjäs börjar hon tänka tankar som att vissa saker kanske är för läskiga att visa för barn eller att de kanske inte begriper vad hon vill säga. Dels måste hon hela tiden förhålla sig till publiken.

– Det kan vara skammen över att reta upp folk, att inte bli gillad, att inte sälja biljetter. Det är som en marknadskorrigering att vi hela tiden måste sälja, vara populära och göra rätt grej. Det blir mycket spekulation, säger hon.

Det finns också oro för att stöta sig så mycket med omvärlden att karriären blir i fara.

Suzanne Osten har utarbetat olika strategier för att trotsa ideal. Hon gör alltid sina projekt ihop med en ensemble som delar hennes föreställningar och har samma vilja att utmana. Hon genomför också publiktest för att se om hon har en tänkbar målgrupp. Med tiden har hon även lyckats bygga upp en publik som gillar det hon gör.

Vad får dig att fortsätta utmana samhällets föreställningar trots att du motarbetas så?

– Jag har inget bra svar på det … Jag har ett roligt yrke och omger mig av folk som har lust att göra sådana saker. Sedan försöker vi tro att det är viktigt och har mening. Vi tänker att om vi inte gör det vem gör det då?

Frågan är befogad, få vågar utmana som Suzanne Osten. Hur kommer det sig att de flesta följer strömmen? Om Anna-Lena Carlsson får spekulera beror det på att vi är flockdjur, att vår känsla av att tillhöra ett sammanhang är så stark att vi har svårt att bryta oss loss. Det är bekvämt att ha idealbilder att leva upp till. Lyckligtvis omges vi av fler föreställningar än någonsin. Anna-Lena Carlsson berättar att det förr i tiden fanns ett ideal om att leva på sitt torp, slita ut sig och se fram emot en underbar vila på andra sidan. I dagens globaliserade samhälle har vi upptäckt att det finns många olika sätt att vara på. Hon tror att det är nyckeln till att inte låta sig inskränkas, att få upp ögonen för fler föreställningar om hur saker kan vara.

– Om man har ett samhälle med många invandrade ska det också avspeglas på högskolan och skolan så att det går att känna igen sig. Likaså med könsuttryck, det ska finnas alla typer av män-niskor att identifiera sig med. Det handlar om att hitta en förebild och tänka »oj, den där vägen kan också gälla mig, fast på mitt eget sätt«.

Forntid

Den mer än 20 000 år gamla stenfigurinen Venus från Willendorf har tolkats som ett dåtida kvinnoideal men det är förstås en ren gissning.

 

Antiken

(400 f Kr) Det antika kroppsidealet är verkligen ett ideal. De perfekta proportionerna beräknas matematiskt och det är egentligen bara skulpturer som kan hålla de rätta måtten. Manskroppen är norm och kvinnokroppen avfärdas som ofullbordad, passiv och omoralisk.

 

Medeltid

(1100-tal) Franske kungen Ludvig den fete sågs inte som något ideal av sin samtid. Lagom välnärd skulle man vara men inte fetlagd för det kunde innebära hälsoproblem, enligt medeltida skribenter.

 

Renässans

(1500-tal) Puffbyxor och slanka välformade ben i silkesstrumpor. Så skulle en riktig karl se ut under renässansen. Kvinnorna avbildades med platt byst, långsmal kropp och rund mage.

 

Barock

(1600-tal) Barockkonsten är så full av yppiga damer att man kunde tro att fetma var högsta mode på den tiden. Men nej, när dåtidens aristokrati lägger på hullet är det ”en konsekvens av deras livsstil, inte en följd av att de ville vara stiliga”, enligt historikern Dick Harrison.

 

Foto: Columbia pictures

Rokoko

(1750) Vit som kinesiskt porslin vill adeln vara under rokokon och både män och kvinnor sminkar sig hårt med puder. En markering mot den arbetande klassen som blir brunbränd på fälten.

 

1800-tal

Bräcklighet är idealet för överklasskvinnan. Smal, blek och drabbad av olika åkommor som dåningar och huvudvärk ska hon föra en tynande tillvaro bakom skyddande draperier.

Sträck på dig! Under 1800-talet anammar borgerligheten adelns hållningsideal. En rak rygg skiljer de högre klasserna från arbetarna som kröker rygg under sina bördor.

 

1920- och 30-tal

En strömlinjeformad, slank och androgyn kropp blir på modet under 20-talet för både män och kvinnor.

På 1930-talet är det främst den sunda kroppen som eftersträvas. ”Gymnastiserade lemmar, en rentvättad hud och plomberade tänder” som författaren Carl Cederblad skrev.

 

1950-tal

I 1950-talets hemmafru­ideal ingår smal midja, mycket bröst och höft. Förebilder är de vampiga filmstjärnorna som dominerar vita duken.

Dockan Barbara Millicent Roberts, mer känd som Barbie, introduceras 1959 och får under åren utstå hård kritik för att sprida ett orealistiskt kroppsideal. Det hävdas bland annat att hon är så smal att hennes inre organ inte skulle få plats om hon var levande.

 

1960-tal

Supersmala fotomodellen Twiggy startar en bant­nings­hysteri när hon slår igenom i mitten av 60-talet.

 

1970-tal

Foto: CBS

Lou ”Hulken” Ferrigno och velourpappan samsas som manliga ideal under decenniet.

 

1980-tal

Solariebrännan får sin storhetstid när moderna solarier med långa lysrör gör entré på 80-talet. Men sedan dess har larmen om solandets hälsorisker fått pendeln att slå tillbaka och snart är väl blek hy lika mycket statusmarkör som på 1700-talet.

 

1990

En tvättbrädesmage och en hårlös kropp blir signum för den fitness­trend som sveper genom 90-talet. Fitnesskroppen förs fram som ett alternativ till den trådsmala fotomodellen samtidigt som den står i kontrast till fetma och övervikt.

 

Foto: Mattel

2016

Leksakstillverkaren Mattel lanserar nya versioner av Barbiedockan som alternativ till den klassiska trådsmala varianten. Barbie ska i fortsättningen finnas i kroppstyperna lång, nätt och kurvig.

 
 
 
  
Per Hagström
 

Alla artiklar i temat Ideal (7)

ur Lärarförbundets Magasin