Läs senare

”Tjejer är nog mer kritiska”

Elin och Elin är båda 15 år, tränar i samma fotbollslag, går i samma klass på Kråkbergsskolan och spelar för samma gitarrlärare på Luleå Kulturskola.

16 Feb 2011

Elin Aunes musikintresse tog fart på allvar för några somrar sedan då hon var på popkollo i Piteå.
– Vi fick hålla på med olika låtar och spela in dem i studio. Efter det önskade jag mig en egen studio och nästa jul fick jag en av mina föräldrar, berättar hon.

Studion består av en mikrofon och musikprogrammet Cubase, där man kan spela in i olika spår och ändra i nivåer och ljud. Det har blivit många timmar framför datorn för Elin Aunes. Hon väljer en låt, letar reda på text och ackord på internet och spelar först in musiken på gitarr. Sedan lägger hon på sång och ibland piano. Senast gjorde hon en version av Joe Brooks låt Strange.

– Det är bra med de olika spåren, för om man blir missnöjd med något så kan man göra om. Jag brukar spela in sången flera gånger, säger hon.

Elin Aunes är ganska självkritisk och det är ovanligt att hon låter någon annan lyssna på det hon har spelat in. Det blir mest familjen. Men möjligheten finns i alla fall och det är en av de saker som är bra med studion.

– Det är roligt att skapa något som finns kvar. Jag har jättesvårt att sjunga inför folk. Spela gitarr går bra, det är det som är så konstigt. Jag vet inte varför. Sång blir lite för personligt på något vis.

Elin Nilsson funkar tvärtom när det gäller att uppträda.

– Att börja sjunga för er här och nu skulle jag tycka vore jättejobbigt. Men när jag uppträder för en hel publik går det bra! Då kan jag förbereda mig på ett helt annat vis, säger hon.

Elin Nilsson tyckte att det var otäckt att uppträda för publik tidigare. Men nu har hon vant sig. Flera gånger har hon sjungit solo på skolans torgmöten, som hålls en gång i månaden i den stora öppna platsen i mitten av skolbyggnaden. Hon har fått uppmuntran och beröm från både lärare och kompisar.

– Jag har kommit över en spärr. Första gången var nog viktig. Om någon hade sagt något dumt då hade jag kanske inte velat göra om det, säger hon.

Förra året fick Kråkbergsskolan en skolkör som både Elin Nilsson och Elin Aunes sjunger med i.

– Det är ämnen som bild, musik, slöjd och idrott som gör att skolan blir rolig. Men man kan förstå att man inte kan göra så svåra saker på de vanliga musiklektionerna. Alla måste kunna hänga med, säger Elin Nilsson.

Studioteknik är ett exempel på något som de inte ens har berört.

– Det skulle inte funka. Alla skulle vara tvungna att ha varsin dator, det går ju inte, säger Elin Aunes.
Just nu har de fått i uppgift att hålla en musikredovisning när man spelar musik som de kopplar till sitt eget liv. Musik som har betytt mycket under någon viss period eller genom hela uppväxten.

– Det är en rolig uppgift, mycket roligare än att ha en vanlig faktaredovisning, säger Elin Nilsson.

Ingen av dem håller på med bildskapande på fritiden lika mycket nu som de gjorde när de var yngre. Tiden räcker inte till.

– Förut höll jag på mycket och gjorde tavlor. Jag brukade rita av saker, mycket seriefigurer typ. Men jag blev aldrig nöjd. Det räckte med att jag ritade ett streck lite snett så var jag tvungen att knyckla ihop papperet och slänga det, berättar Elin Nilsson.

Självkritiken gäller inte bara de estetiska ämnena, utan även de andra. Var den kommer ifrån vet de inte.

– Tjejer är nog mer kritiska. Vi bryr oss mer om vad andra tycker än killarna gör. De kan skämta bort sådant mer, tror Elin Nilsson.

– Det är svårt att vara mellanbra på det man gör. Men det är man själv som sätter upp de höga målen, inte lärarna. De tycker ju att det är bra om man får VG på ett prov, men jag blir missnöjd om jag vet att jag hade kunnat få MVG, säger Elin Aunes.

Trots att båda inser att deras krav kan vara för höga ibland, tycker de ändå inte om när lärarna säger att deras insats duger om de själva känner att den kan bli bättre.

– Till exempel om man håller på med något i bilden och frågar bildläraren hur man ska göra för att bilden ska bli som man vill ha den. Då vill man ju få svar på det så att man blir nöjd med sin bild – i stället för att läraren säger att bilden är bra som den är, säger Elin Nilsson.
 

ur Lärarförbundets Magasin