Läs senare

Unga vill utmanas i mötet med konsten

Det krävs bättre kompetens och kunskap om hur man pratar om konst med barn och ungdomar. Den slutsatsen drar forskaren Venke Aure i sin avhandling ”Kampen om blicken”.

21 Sep 2011

Illustration: Tzenko Stoyanov

Att samtalen om konst mellan barn och pedagoger är komplexa råder det inget tvivel om, enligt den norske didaktikern Venke Aure. Och det framgår tydligt i hennes avhandling ”Kampen om blicken – en longitudinell studie där förmedling av konst till barn och unga bildar utgångspunkt för konstdidaktiska diskursanalyser”.
Den här insikten slog rot redan på 90-talet då hon fick ansvar för en treårig utvärdering av försöksverksamheten ”Pilotgallerier riktade mot barn och unga” av Norska Kulturrådet, en satsning där skolor erbjöds regelbundna besök på konstmuseer, med målet att öka barns och ungas förståelse och intresse för konst.

– Jag tyckte det var frustrerande att upptäcka att barn och unga ofta uppfattade förmedling av konst på museer som tråkig och meningslös. Så jag bestämde mig för att undersöka varför de uppfattade mötet med konst på det viset, säger Venke Aure.

Hon anser att det behövs djupare kunskap om konstdidaktiska problemställningar, som hon kallar det. Särskilt med tanke på att konst och konstmuseer är en viktig resurs eftersom de kan erbjuda andra kunskapsperspektiv än skolans många gånger traditionella kunskapsförmedling.

Utvärderingen av Pilotgalleriprojektet innebar att tjugo barn i elva–tolvårs-åldern blev observerade och intervjuade om sina reflektioner i samband med besök på olika konstmuseer. Under avhandlingsarbetet valde hon att använda utvärderingsmaterialet som underlag till sin konstdidaktiska analys där hon undersökte barnens upplevelser och erfarenheter kopplade till den vuxna förmedlarens intentioner, berättande och överväganden i samband med konstvisningarna.

Svarsmönstren visade att hur förmedlingsrollen utövades fick en avgörande betydelse för barnens utbyte av konstbesöket.

– Eleverna tyckte exempelvis inte om när förmedlaren använde för många och för svåra ord, när de pratade om alltför många konstverk och när de la alltför stor vikt vid faktakunskaper, säger Venke Aure och fortsätter:

– Andra förmedlingssituationer beskrevs som roligare och det var då faktakunskaper blandades med historier knutna till bilderna eller situationer där barnen upplevde att de var en aktiv del i mötet med konstverket.

För att kunna förankra sina slutsatser i teorin kände Venke Aure ett behov av att göra en uppföljande studie, med intervjuer och samtal med gruppen från Pilotgalleriprojektet, som vid den tiden hade hunnit bli arton–nitton år. Avsikten var att få fram en mer nyanserad förståelse av deras reflektioner över konst och konstförmedlingen i sig. Här använde hon sig av åtta konstverk som utgångspunkt för samtalen, alltifrån 1500-talsmålningar till graffitimålningar.

Slutsatserna från de båda delstudierna är påfallande lika. Även om tolvåringen uttrycker sig annorlunda än artonåringen är det ändå likartade tankegångar som de för fram, berättar hon.

– Många efterlyste större inflytande över själva förmedlingssituationen. Det var ett påtagligt mönster. Exempelvis ville de gärna vara med och bestämma vilka verk man skulle samtala om och hur många. Dessutom ville eleverna ta del av mer samtidskonst. Och så efterfrågade man en reell dialog.

Venke Aure understryker att sättet att tala om konst bygger på vilka värdegrunder förmedlaren har när det gäller synen på konst, didaktik och lärande. Och att medvetenheten om det utgör själva grunden till det som kan kallas en konstdidaktisk kompetens.

För att konkretisera värdegrunderna ifråga beskriver hon fyra typiska förhållningssätt vid förmedlingssituationer. De tre första kan sägas ha sina rötter i modernismens ”konst för konstens egen skull”, från en tid då man ansåg att konstverket kunde stå för sig självt oberoende av yttre förhållanden och betraktare, eller då man menade att konst främst bör ses som en del av samhällets kulturarv. De två första förhållningssätten präglas av en envägskommunikation medan det tredje är mer dialoginriktat. Där tas det större hänsyn till elevens egna åsikter och erfarenheter. Samtliga av de tre första förhållningssätten skiljer sig från en mer postmodernistisk och utvidgad syn där det läggs större vikt vid konstens innehåll och hur verket samspelar med betraktaren, vilket ringar in det fjärde förhållningssättet:

– Här ingår den egna tolkningen, samhällsfrågor och känslor som meningsbärande delar. Barn och unga blir ”medkonstruktörer” i konstförmedlingen. Jag har valt att kalla det för en relationell konstdidaktik.

Resultaten i Venke Aures avhandling visar att då den relationella och mer fria konstdidaktiken tillämpas, tenderar barn och ungdomar få ut mer av mötet med konst. Under intervjun med ungdomarna framgick det att de ville bli utmanade i mötet med konstverket och att bilder skulle förmedla något meningsfullt och beröra existentiella frågor.

– Det här kan ses som ett slags ”motargument” mot de tre första förhållningssätten. Och det kan också tolkas som att ungdomarnas resonemang i samtalen om bildförmedling var i samklang med den relationella konstdidaktiken. Just den analysen tror jag kan vara till nytta för en bildlärares arbete.

Samtidigt poängterar Venke Aure att verk från olika tidsåldrar kan kräva olika didaktiska förhållningssätt och förmedlingsstrategier.

– Självklart kan ett nationalromantiskt konstverk från 1800-talet förmedlas mer tydligt knutet till historia, tidsanda och kompositionstekniker än ett samtida konstverk som är mer öppet och efterfrågar olika svar – eller ringar in olika frågeställningar, säger hon och konstaterar att det gäller att titta på och undersöka ett konstverk genom ”rätt optik”. Om samtidskonsten betraktas genom modernismens glasögon kan samtalet bli ganska snävt, till exempel.

Det Venke Aure framför allt vill framhålla är att den konst vi presenterar och sättet vi gör det på baseras på värderingar och hållningar kopplade till konst, kunskap och barn och unga. Och de referensramarna måste vi vara medvetna om. Både de egna och omvärldens.

– Om den typen av insikter saknas i ett samtal om konst med barn och unga ser jag en fara i att man också missar att förmedla och ringa in samtidskonstens mer utforskande och processinriktade karaktär som inte är förenlig med en på förhand given förmedlingsstrategi. Samtidskonsten kräver både improvisation och reflektion, säger Venke Aure.

ur Lärarförbundets Magasin